Kapitalmarknaderna ökar jämlikheten

av Henrik Palmen Forum 2018-04, sida 30, 26.04.2018

Den globala finanskrisen 2008 spädde på det ganska utbredda föraktet för finansmarknader och banker, som redan länge grott på många håll i vårt samhälle. I vissa fall handlar avogheten om ideologi, men ofta om ren och skär okunskap.

[caption id=“attachment_9053” align=“alignright” width=“200”] Henrik Palmen är lektor i finansiell ekonomi vid Hanken i Helsingfors.[/caption]

Delvis till en följd av krisen har frågan om ökad ojämlikhet och växande inkomstklyftor blivit en het potatis i dagspolitiken. Globaliseringen har otvivelaktigt ökat välståndet överlag, men i västvärlden har frukterna fördelats ojämnt. Lågavlönade industrijobb har minskat och arbetslösheten bland framförallt män med lägre utbildning har stigit. Populister av olika valörer – som bygger sin retorik på för eget ändamål lämpliga syndabockar – pekar ofta ut banker och det globala finanssystemet.

Därför kan det vara på sin plats att påminna sig om kapitalmarknadernas och den fria konkurrensens betydelse för välfärden.

Samla och fördela. Finanssystemets uppgift är att samla ihop och fördela pengar så optimalt som möjligt. När vi har mer pengar än vi har bruk för vill vi lägga undan dem för senare behov. Samtidigt finns det andra parter som behöver mer pengar än de för tillfället har. Det kan vara företag och stater, eller hushåll i beråd att köpa bostad. En marknad för spar-kapitalet uppstår och räntan avgör fördelningen.

Finansmarknadens nytta kan enklast belysas genom att fantisera om motexemplet: att marknaden inte skulle existera. Utan en finansmarknad kan endast de som redan har kapital investera i bostad eller grunda ett företag. Det är helt uppenbart att det skulle leda till att de rika blir rikare medan de övriga skulle sakna möjligheter att klättra uppåt, oavsett hur flitiga eller klipska de är. Ojämlikheten skulle ytterligare öka till följd av att fåtalet företag inte skulle utsättas för hård konkurrens. Varorna och tjänsterna vore dyra, vilket ytterligare skulle öka ägarnas förmögenhet och minska befolkningens köpkraft.

Utan kapitalmarknad skulle inte ens de förmögnaste familjerna kunna finansiera dagens stora börsbolag som står för en stor del produktionen. Hela samhället skulle lida då stordriftsfördelarna uteblev. Även satsningarna på forskning och utveckling vore blygsamma då det inte fanns möjligheter att sprida risken på kapitalmarknaden. Staten skulle inte kunna kompensera för bortfallet, eftersom skattebasen vore liten.

Hinder för utveckling. Om vi jämför industriländerna med utvecklingsländer kan vi observera att i-länderna kännetecknas av en finansmarknad som utjämnar möjligheterna för invånarna. I utvecklingsländerna fungerar kapitalomfördelningen endast begränsat. De har nog marknader, men korruption hindrar större delen av befolkningen att låna kapital.

Att undanröja hindren för en fungerande finansmarknad vore alltså en effektiv biståndspolitik. Det viktigaste för en funktionsduglig lånemarknad är möjligheten att pantsätta egendom som säkerhet för lån. Därför är juridiken och administrationen av äganderätten i nyckelposition. För dem som inte tillhör eliten är det orimligt svårt att registrera ägande i ett u-land. En fungerande lånemarknads potentiella betydelse för utvecklingsländer kan belysas med de positiva effekterna av tämligen blygsamma mikrolån. (Minns Muhammad Yunus som vann Nobels fredspris 2006 för sin verksamhet inom mikrolån, avsedda att stimulera småföretagsamhet).

Kinas finanssystem klarar av samlandet och fördelandet av kapital, men det leder inte till samma grad av jämlikhetsutveckling som i väst. Detta beror på att de kinesiska institutionerna till stor del är statsägda medan kapitalfördelningen är politiskt styrd. Följden blir att kapitalet inte fördelas utgående från kompetens eller de finansierade idéernas ekonomiska potential, vilket med stor sannolikhet leder till lägre avkastning. I en politiskt driven modell för kapitalfördelning är korruptionsrisken uppenbar, och ifall man misslyckas med riskhanteringen är modellen inte bara ineffektiv, utan även orättvis och ojämlik.

Marknadsekonomi. Hur kan man då garantera att kapitalmarknaderna både utjämnar möjligheterna och betjänar samhället optimalt? Utifrån diskussionen ovan inser vi att en fungerande rättsstat är nödvändig. Rättsstaten garanterar dock inte i sig att fördelningen av kapital blir vare sig optimal eller utjämnande.

Det som behövs är en fungerande marknadsekonomi och fri konkurrens. I en marknadsekonomi får den som har kapital investera det som hen vill. Man kan välja att investera på olika grunder. De flesta vill placera så att avkastningen blir tillräckligt god, med eller utan ramvillkor såsom etiska värden eller miljöaspekter. Då kapitalägarna eftersträvar god avkastning kommer medlen i snitt att kanaliseras till projekt med goda framtidsutsikter.

Vi som värnar om välfärdsstaten och möjligheternas jämlikhet borde förstå att värdesätta ett välfungerande och mångsidigt finanssystem som fungerar under fri konkurrens och som följer sunda lagstadgade spelregler. Alla onödiga skatter och acciser betalas av konsumenterna – det vill säga av oss alla.