Kärnfrågan

Taggar: Teman: kärnkraftverk

LEDARE 30. 10. 1974

Forum 17/74

Kärnfråga ”INGA BESLUT att bygga ut kärnkraften ytterligare bör fattas förrän ett nytt, allsidigt beslutsunderlag, innefattande bla information om forskningsresultat och utvecklingstendenser, har förelagts riksdagen.”

Så sade Sveriges riksdag i maj 1973, och tog därmed på sig beslutsfattarens ansvar.

I Finland har besluten om energifärsörjningen i första hand fattats eller starkt påverkats av experter på energiförsörjning. Debatten om kärnkraftverken har hittills åtminstone inte nämnvärt rubbat cirklarna. Detta har utan tvivel påskyndat och effektiverat beslutsprocessen.

Tendensen har också varit att på beslutsfattarhåll indentifiera som experter sådana personer som på ett eller annat sätt varit anställda eller är engagerade inom energisektorn. Vilket de naturligtvis är.

DE SOM STÅR UTANFÖR har sedan ansetts vara icke-experter. Vilket de naturligtvis inte behöver vara.

Vanligt folk som försökt orientera sig I debatten har befunnit sig i ett dilemma. Dels har man haft en instinktiv misstro till sådana experters ojävighet som haft energiförsörjningen till levebröd. Man har också haft en kuslig känsla av att tekniken rullar framåt av sin egen tyngd, och att planerna redan är så långt framskridna att de inte går att hejda.

Dels har man haft svårt att bland motståndarna skilja mellan ”äkta” och ”oäkta” experter. En teknologiedoktor eller professor får gärna en ”halo”-effekt över sina uttalanden (halo betyder gloria), oberoende av om kärnkraft råkar vara hans specialgebit eller inte.

LINJERNA HAR KLARNAT lite, såtillvida att en hel del av de argument som kärnkraftens mot ståndare i ett tidigare skede kom med, ha kunnat vederläggas.

I ett avseende är dock förespråkare och motståndare i dag eniga. Avfallet är ett oerhört stort och helt olöst problem. Människans tilltro till sin egen förmåga att målforska, att alltid kunna lösa ett givet problem, är enorm. Hittills har det i allmänhet lyckats. Nu förefaller de dock som om problemet skulle vara mycket stort, kanske alltför stort.

VI ÄR I ETT TVÅNGSLÄGE. Bygger vi inte ut kärnkraften får vi enligt experterna problem med andra typer av kraftförsörjning, problem, som är minst lika stora, antagligen i praktiken mycket större, miljöförstörande och osäkra. ”Låt oss bestämma”, säger experterna ”Vi vet bäst”.

Naturligtvis vet de bäst, eller åtminstone mest, om energiförsörjning. Men lika omärkligt som kärnkraftsmotståndarna, har också de slunkit ut ur sitt experthål och med halo-effektens hjälp också vetat bäst inte bara om kärnkraftsfrågan utan också om kärnfrågan. Tillväxtfrågan.

DET BETYDER att det hittills har varit experter på energifrågor, givetvis med flankstöd från industrin, som avgjort frågan om framtida välstånd och tillväxt. De bestämmer — indirekt genom sina prognoser för energibehovet — om vår tillväxt ska vara två procent, fyra procent eller sex procent i året. De vet bäst om vi om t’o år bör vara där Sverige är i dag. Eller kanske rentav där USA är i dag.

Kanske är det inte så underligt. Starkare än de varnande rösterna inför kärnkraften, ekar kraven på högre reallöner och kortare arbetstid. Samma människor som propagerar mot kärnkraften, pläderar för bättre miljö, som innebär reningsprocesser och återvinning av avfall, och för ökat ekonomiskt stöd till u-länderna. Allt detta kräver mera energi, to m om vi skulle våga oss på nolltillväxtalternativet. Men hur mycket mera? Och vad skulle begränsad tillväxt innebära för den enskilda människan? Skulle folk nöja sig med det liv de har i ett ”lågenergisamhälle” (som kan innebära t ex det samhälle vi har i dag)?

EXPERTERNA TROR att svaret på den frågan skulle bli ett rungande nej. Men frågan har inte ställts. Åtminstone inte ackompanjerad av ett beslutsunderlag i begriplig, kvantifierad form. Det är här debatten har kommit bort sig. Hur vill vi ha det 5