Kaukas fyller 100 år

Taggar: Bolag: Kaukas Fabrik Aktiebolag

Kaukas sulfatcellulosafabrik.

Kaukas fyller 100 å e Träförädlingsindustrins genombrott i Finland kan sägas ha börjat 1857, då man upphävde förbudet mot ångsågar. Sågindustrin använde i första hand gran och tall som råmaterial, medan de finländska skogarna på den tiden hade rikligt med björk — ett resultat av svedjebränningen. Tanken att utnyttja björken industriellt i stället för att exportera den som råvara bla till Englands trådrulleindustri, där avfallsprocenten var så hög som 90 ?/o, ledde för hundra år sedan till att en trådrullefabrik, Kaukas Fabrik Aktiebolag, grundades år 1873.

Brukspatronen Robert Björkenheim var en av de drivande krafterna bakom idén och hans egna björkrika skogar blev grundstenen för de av bolaget ägda råvarutillgångarna. Startkapitalet uppgick till 40 000 fmk, fördelat på fyra aktier, ägda av Robert Björkenheim, godsägaren Per August Stenius, ingenjör Edvin Leonard Bergroth och kassör M Wellin. Aktiekapitalets storlek och aktieägarnas antal utökades snabbt. Den 1 september 1873 körde fabriken igång.

Fabriksarbete var hårt på den tiden, arbetarna var mellan 8 och 15 år gamla då de började på fabriken. Arbetsdagens längd var 11 timmar. Brandfaran var ständigt överhängande och elden kom att förorsaka företaget stora förluster under årens lopp. Och hur kunde det vara annat när belysningen kom från oljelampor, man använde kaminer för uppvärmningen och byggnaderna var försedda med pärttak. Ventilationen var usel och trädammet svävade tjockt i luften. Några skydd fanns inte på maskinerna, och de kördes igång utan förvarning, Olycksoffren fick se till sina skador själva. På egen bekostnad. ‘Oeh -dessutom skaffa vikarie åt sig! Fri bostad för arbetarna förekom dock redan då. Arbetarna förtjänade mellan 40 penni per dag om de var unga pojkar till

Forum 11/197 2 mark 60 penni för de högst betalda arbetarna.

Många svårigheter mötte det nya bolaget redan vid starten, Produktionen och skeppningen av rullar underskred de väntade mängderna och det var brist på vatten. En viss stabilisering och ljusning inträffade under Wolter Ramsays tid 1880-—1887. År 1882 utdelades den första ‘dividenden. Ett verkligt problem redan på 1880-talet var avfallet. De jättelika avfallshögarna råkade emellertid år 1882 ut för två bränder, antagligen genom självantändning — den ena pågic i över en månad — och så var det avfallsproblemet för till- fället löst! Också bristen på råvara dök upp mycket tidigt som en första varningssignal för bolagets framtida svårigheter. Man köpte upp så mycket land man kunde för att trygga tillgången på props. Parkkarila på 268 hektar 1899, (idag ca 195, hektar) var ett av de största köpen. De gynnsamma konjunkturerna ledde till uppförandet av en ny fabrik, Parkkarila trådfabrik, men redan innan den kört igång hade konjunkturerna svängt sig — delvis på grund av den sk Baringska krisen — och bolaget stod snart inför en ekonomisk krissituation. I detta läge upplöste man aktiebolaget och sålde det till det nuvarande Vänd 45.

Kaukas egentliga grundare, överste Hugo Standertskjöld 1894 för 690 000 mark.

En ny fabrik uppfördes i Jokela 1897—98, som fick råvaran från arrendemark men samtidigt brann Parkkarila trådrullefabrik ned till grunden. Ledningen handlade nu blixtsnabbt, man telegraferade morgonen efter branden till Skottland och bad om en offert på nya svarvar och sågmaskiner, i hopp om att man där ännu inte fått reda på det inträffade och att en förmånlig offert ännu kunde erhållas. Redan samma kväll kom det telegrafiska svarsanbudet och den nya fabriken kunde köra igång redan år 1900.

År 1898 byggdes en ny ångsåg som dock brann ner till grunden år 1906. En ny såg uppfördes 1907.

För att få bukt med de väldiga avfallsmängderna beslöt man uppföra en cellulosafabrik i Parkkarila som kunde använda avfallet som kraftkälla. I samband med detta drog man en smalspårig järnväg till Willmanstrand med stickspår till fabriken och skeppningskajen.

Ett regeringspåbud från år 1903 ställde många pappersfabriker inför stora svårigheter. Då infördes nämligen importtull på cellulosa, som dittills fått importeras fritt till Finland. Kaukas styrelse beslöt uppföra ännu en sulfitcellulosafabrik bredvid den gamla för att säkra tillgången på inhemsk cellulosa. År 1911 utnämndes Jacob v on Julin till bolagets verkställande direktör. Han insåg faran i den ständigt växande konkurrensen om skogarna runt Saimen och lyckades år 1916 införliva Kaltimo träsliperi Ab och Oy T&J Salvesen med Kaukas Oy. Tack vare dessa inköp ägde Kaukas nu nästan 100 000 hektar skog.

Strax efter inbördeskriget införlivades Aktiebolaget Pulps sulfatcellulosafabrik med bolaget. Det största landförvävet gjordes två år senare, då Aktiebolaget Gustaf Cederberg & Co:s hela aktiestock införlivades med Kaukas; nu ägare till ca 200 000 hektar. Én egen transportavdelning grundades och skogsförvaltningen effektiverades på 1920-talet. En ny fanerfabrik stod färdig 1926 — den tillverkar idag 50 000 m? faner samt ribb- och spjälskivor i året.

En ny stor avsättningsmöjlighet för blekt massa dök upp som en komet i början av 1920-talet för att blomstra under några decennier och sedan dö ut. Det var konstsilkeindustrin, först i Italien, sedan i Frankrike och England, som köpte upp finländsk massa till råvara. Toppen nåddes 1951 då årsproduktionen var lite över 35 000 kilo. Fabriken lades ner 1971.

I slutet av 1920-talet ”producerade” Kaukas 200 ton organiska och oorganiska ämnen i dygnet. Vatten släpptes ut orenat och svårigheten att få tillräckliga mängder rent vatten var stor. I detta skede byggde man en reningsanläggning för fem miljoner mark; indunstningsanläggningen förverkligades långt senare, 1961, och fungerade tills sulfitcellulosafabriken lades ner år 1971. Samma år slutade man också tillverka starksprit efter att ha producerat nästan 90 miljoner kilo 100 procentig metanolfri sulfitstarksprit och metanol eller fördestillat. Under trettiotalet blev avfallskatastrofen ännu mer överhängande, fabriken led stor brist på rent vatten och fiskdöd förekom. En radikal förbättring innebar byggandet av en 250 m lång kanal från Stor-Saimen till Lill-Saimen genom vilken rent vatten pumpades in i stora märigder. De sammanlagda investeringarna för kanal, pump och filteranläggning steg till 21 miljoner mark.

Den vik i vilken avfallsmassan pumpats ut och som av folkhumorn döpts till Giftviken, började rensas upp på trettiotalet. Endast en liten del hann avsättas som fodercellulosa främst till Tyskland innan kriget bröt ut. Denna sk Selsa-massa upplevde ett nytt uppsving under Korea-högkonjunkturen, men anläggningen revs år 1952 på grund av avsättningssvårigheter. :

För Kaukas, liksom för många andra, är det trettiotalet som representerar ”den gamla goda tiden”. En serie fusioner genomfördes, aktiekapitalet höjdes från 36 miljoner till 4 4 miljoner år 1934, och bolaget antog samma år sitt officiella finskspråkiga namn, Kaukaan Tehdas Osakeyhtiö.

När bolaget nu fyller hundra år är dess aktiekapital 45 miljoner mark, efter den senaste emissionen 21. 8. 1972. Hela trettiotalet dominerdes av diskussioner om att åstadkomma ett arbetsavtalssystem mellan arbetsmarknadsorganisationerna, något som FFC sedan sitt grundande-1930 energiskt hade eftersträvat.

Krigstidens gemensamma prövningar bidrog till att närma parterna till varandra, år 1940 ingicks den sk ”februariförlovningen”, varmed avsågs ett gemensamt uttalande av AFC och FFC om framtida underhandlingar. Det första avtalet slöts 1944 och förnyades 1946 i sin nuvarande, ännu gällande form. Vid krigsutbrottet blomstrade Kaukas verksamhet för fullt — bolaget hade tex inga inhemska lån, vilket måhända för ’en efterklok bedömare inte var enbart förtjänstfullt med tanke på den kommande inflationen. Några större krigsskador drabbade inte Kaukas, om man undantar en beklaglig brand i cellulosalagret, då sex arbetare omkom. Vid fredsslutet förlorade bolaget däremot en del skog.

Från och med den första april 1967 fungerar jur kand Casimir Ehrnrooth som bolagets verkställande direktör. Samma dag övergick bergsrådet Jacob von Julin till posten som aktiv styrelseordförande.

Hamnen i Lakulahti byggdes på 1950-talet tillsammans med några andra företag för att centralisera exporten. En egen speditionsfirma, Kaukas-Hackman Oy, grundades i samma veva. Under sina bästa år stod hamnen för största delen av exporten, men då terminalverksaroheten utökats har bilden förändrats och hamnens betydelse minskats. Den i slutet av sextiotalet nybyggda Saima kanal har inte haft någon större betydelse för Kaukas på grund av den korta seglationssäsongen.

I Kaltimo inträffade på femtiotalet stora förändrigar. Den tynande kartongproduktionen lades ne 1953, men i stället uppfördes vid forsen ett kraftverk av stor betydelse för bolagets kraftförsörjning.

Sågverksamheten utgör en betydande del av bolagets produktion. Moderniseringar och utvidgningar ägde rum på 1950- och 1960-talen. Sågen producerar nu 330 000 m? sågvara i året och är därmed i sitt slag Västeuropas största. Övergången till metersystemet från det gamla måttet, standard, skedde 1. 1. 1970. 1963 inköptes Aktiebolaget Mahogany, framställare av ädelträsågvara och -faner. En genomgripande förändring i produktionsbilden skedde under sextiotalet och i början av detta decennium. Produktionen av sulfitcellulosa, som berett bolaget så många bekymmer, både på grund av bristande vattentillgång och av lönsamhetsskäl, upphörde helt 1971 och man övergick till en tallsulfatcellulosalinje. De reella möjligheterna till denna övergång — framför allt med tanke på sysselsättningen — gavs först efter det att en ny sulfatcellulosafabrik uppförts och kört i gång år 1964. Kaukas kemiska träförädlingsindustri producerar nu enligt de officiella kapacitetssiffrorna 150 000 ton björksulfatcellulosa, 90 000 ton tallsulfatcellulosa och 45 000 ton sågslipmassa eller sammanlagt 285 000 ton i året.

Råvaruanskaffningarna, avverknings- och transportuppgifterna sköts centraliserat sedan 1968 av Tehdaspuu för bolagen Kaukas, A Ahlström Osakeyhtiö, Kymmene Ab och Oy Tampella Ab gemensamt. Joutseno-Pulp, till lika delar ägt av Kaukas och Rauma-Repola, köpte 1968 en sulfatcellulosa-kraftpappersfabrik av Lohja-Kotka Oy vid Lojo sjö. Fabrikens kapacitet är 40 000 ton.

Ett internationellt drag fick bolagets verksamhet 1969 då man uppförde en pappersfabrik i Västtyskland för att komma innanför EEC:s tullmurar. Produktionen i fabriken, som ägs gemensamt av Kymmene Ab och Kaukas, körde i gång 1969 och dess nuvarande kapacitet är 110 000 ton maskinskrivningsoch tryckpapper i året.

Forum 11/1973

AG