Kekkonen som riskkapitalist

av Torsten Fagerholm Forum 2017-01, sida 05, 26.01.2017

Inser Finland det nödvändiga i strukturomvandling, eller håller vi fast vid ineffektiva lösningar tills systemen kollapsar?

[caption id=“attachment_5632” align=“alignright” width=“220”] Torsten Fagerholm är chefredaktör för Affärsmagasinet Forum.[/caption]

Redan före första världskriget identifierade nationalekonomen Joseph Schumpeter innovation som den definierande faktorn i ekonomisk utveckling. Då företagare som inte lyckas anpassa sig till utvecklingen slås ut, så vinner konsumenten.

Senare började Schumpeter tala om ”kreativ förstörelse”, marknadsekonomins motor. Denna sundhetsmekanism skiljer västvärlden från socialistisk planekonomi eller blandekonomi som håller fast vid gamla ineffektiva lösningar tills systemen kollapsar.

Inspirerad av Sverige, Norge och rentav Sovjet utgav Urho Kekkonen pamfletten Onko maallamme malttia vaurastua? (Har vårt land tålamod att bli rikt?) år 1952. Krigsskadeståndet hade nyss återbetalats åt Stalin, nu skulle det kapitalfattiga Finland industrialiseras och råvarorna i Lappland tas i bruk.

Pruta på konsumtionen, spara, investera och bygg för framtiden! manade Kekkonen, och finländarna lyssnade. Genom en aktiv statsroll samt återhållsam lönepolitik satte Finland sprätt på långsiktiga investeringar. Det var även startskottet för regionaliseringspolitiken, att hålla landsbygden bebodd.

I dag badar världen i kapital: ECB köper stats- och företagsobligationer för miljarder varje dag för att tvinga bort investerare från trygga mål och forcera fram mer riskabel företagsfinansiering.

Men driftiga entreprenörer och vettiga investeringsmål utgör bristvaror. Samtidigt är staten ägare i många börsbolag av gammal vana.

Sorgebarnet Talvivaara innebär antagligen Finlands genom historien dyraste jobbtillfällen. Staten köper tid och agerar respirator på terminalvården. Men eftersläpande regioner som saknar förutsättningar för innovationer och entreprenörskap mår inte bättre av konstgjord andning och stödautomater.  Konkursmekanismen tryggar ett effektivt resursbruk.

Aber: staten minskade sina innehav i guld-ägget Sampo för att finansiera det svarta hålet Talvivaara! Socialdemokraterna vill sälja ytterligare sättpotatisar för att finansiera konsumtion – trots att Finland får lån till negativ ränta. Att sälja framtidens sticklingar för att baka äppelpaj samma kväll är suicidalt.

Visserligen kan statlig inblandning vara rentav önskvärd i marknadskorrigerande fall som Åbovarvet Meyer Turku. Vad mer kunde – eller borde – staten då göra i dagsläget då Basel 3-regelverket tycks förlama bankernas vilja att finansiera företag? Finland saknar alltjämt industrisläkter med muskler likt Wallenbergs. Privat ägande är fortfarande obekvämt hos oss, blicken riktas ofta mot staten.

Finland tenderar att tolka regler för statsstöd drakoniskt och självförintande, till skillnad från Frankrike. Statligt riskkapital kan behövas i extremt tidiga skeden, till exempel i såddfasen hos högteknologiska branscher. Men statens pengar måste matchas av privata, mottagarna ska själva investera och satsningarna bör framför allt vara temporära i högsta grad.

Teollisuussijoitus Oy (Finlands Industriinvestering Ab) kunde visserligen ta en aktivare roll inom extremt tidig företagsfinansiering – men sedan snabbt avstå då man fyllt sin funktion. Det är i princip välkommet att Finnvera lappar marknadsbrister, utvidgar sin verksamhet och axlar risker också utanför varvsindustrin – inom rimliga gränser.

Finlands framtid beror på huruvida vi lyckas erbjuda originella lösningar på den globala industrins och befolkningens utmaningar. Klarar vi av att producera resurssnåla, smarta varor och tjänster? Numera krävs oräddhet, snarare än Kekkonens tålamod. Har vi mod att avstå från det gamla, att låta det nya växa fram? Privat, inte statligt ägande, är nyckeln.

Torsten Fagerholm text