Klåfingrighet med naturresurserna kräver kunskaper
av Kai Finell Forum 1971-19, sida 18-19, 01.12.1971
”Klåfingrighet med naturresurserna kräver kunskaper”
Av dipl ing Kai Finell
Ett flödande bruk av slående, vanligen från forngrekiskan härledda, lystringstermer genomsyrar dagens debatter och överläggningar. Ofta tyvärr rent jargongmässigt, I avsikt att ge yttrandena en prägel av sakkunskap som kanske inte alls finns. I diskussionerna om miljövård och naturskydd är dageris modeord ekologi och ekosystem. Inte minst ifråga om de högaktuella spörsmålen rörande den mänskliga civilisationens Inverkan på Östersjön och dess vikar. Termen ekologi är emellertid inte så ny som mången kanske tror. Den är över hundra år gammal oc betydelsen alltjämt oförändrad.
Redan år 1869 lanserade den tyska zoologen Ernst Haeckel en ny term för att beteckna ett förbluffande systematiskt samband mellan olika levande varelsers beteende inom en gemensam livsmiljö, Ordet stavades därför först oikologi, efter grekiskans oikos = hem, hus och logos = lära, men förvrängdes snabbt till oekologie på tyska och oecology på engelska. (T ex Oecology of Plants 1885, men redan 1913 hette det British Ecological Society). Låt oss därför i ekologiskt sammanhang glömma bort myten om bergnymfen Echo som, sedan Heta inskränkt hennes talförmåga till att bara upprepa andras slutord, förtärdes av obesvarad kärlek till Narcissus tills endast hennes stämma återstod. Eller tydligare sagt, användning av orden ekologi och ekosystem bör förutsätta att man har ett hum om ordens verkliga innebörd.
För överskådlighetens skull kan det vara till nytta att betrakta just Östersjöns smått säregna ekologi och ekosystem som ett visserligen komplicerat men dock i princip helt trivalt fungerande maskineri, Även om de mest påtagliga maskinkomponenterna och hjulkuggarna tycks vara levande varelser. Oräkneliga teknologiska vinningar i vårt praktiska liv har ju sinnrika fysikaliska och kemiska förebilder i naturen.
Producenter, konsumenter och nedbrytare
Solen är ekosystemsmaskineriets energikälla. Med hjälp av fotosyntes och klorofyll kan växterna binda solstrålningens energi och bygger, av salter och koldioxid från dött material, upp en primärproduktion av organiskt material, som sedan står för resten av systemets levande varelsers behov av energi.
Växtkonsumenterna äts nämligen i sin tur av rovdjur, av vilka somliga dessutom livnär sig på sina mindre eller skadade och döda gelikar. När dessa tillvarons suveräner själv dör kommer de nedbrytande: bakterierna in i bilden som näringskedjans sista länk. Funktionsmässigt kan således ekosystemets levande komponenter indelas i producenter (växter), konsumenter (djur) och nedbrytare (svampar, bakterier etc).
I princip utvecklar varje sådan levande organism sin egen individuella anpassning till den aktuella gemensamma miljöns kollektiva problem. Alla måste de få tillräcklig energi för sina enskilda aktiviteter. Antingen direkt från solen eller från lämpliga kemiska, ofta nog så komplicerade, föreningar.
Varje individ måste konsumera näringssubstanser — döda, levande eller bägge — som behövs för att bygga upp och förnya organismens myriader av specialiserade celler.
18
Hfla naturen är fylld av olika slags ekosystem, Större eller mindre enheter med högre eller lägre grad av självständighet gentemot omgivningen. En liten vattenpöl, ett kärr och hav sådana som Östersjön är rätt begränsade ekosystem, liksom också ett buskage eller en mosse kan utgöra ett litet ekosystem inne i ett större, en hel skog.
Balans Samtliga organismer måste dessutom arbeta febrilt på att genetiskt eller reflexmässigt — utveckla effektiva metoder att motarbet verkningarna av ogynnsamma klimatväxlingar, angrepp av sjukdomar, gifter och naturligtvis andra näringssökande fientliga organismer. De för arten, under rådande förhållanden, lämpligaste fortplantningssätten och -principerna hör också till de viktigaste problemen att lösa. .
Idealtillståndet, riklig och lämplig näringstillgång, till stor del baserad på den generella regeln att äta och själv bli äten är därför ganska sällan förekommande på lång sikt eftersom störningsmöjligheterna är legio.
Varje miljökomponents beteendemönster — stabilt eller förändrat — ingriper på ett eller annat sätt i praktiskt taget alla övriga organismers levnadsbetingelser. Om någon av dessa förändras så rubbas ekosystemets balans. Detta innebär alltid menliga följder för någon av systemets levande delar — även om andra komponenter kan dra en för systemets existerande balans ödesdiger nytta av rubbningen. Ekologins uppgift är att i olika system kartlägga alla — organiska och oorganiska -— komponenters funktion och samverkan i den intrikata och svåröverskådliga apparaten.
Detta är självfallet en uppgift för olika slags fackmän på områden lierade med ekosystemets funktioner. Men om vi lekmän inte anser oss behöva eller inte ens gitter skaffa oss nöjaktiga insikter i ämnet, så kan vi inte heller vare sig rätt uppskatta värdet av fackmännens dyrt förvärvade kunskaper eller ändamålsenligt utnyttja dem på ett sätt som på lång sikt gagnar mänskligheten bäst. Vi måste åtminstone lära oss förstå vad ekologerna utforskar.
Östersjö Östersjöns ekosystem är ett utmärkt och dessutom nära till hands liggande övningsexempel för att något höja vår allmänbildning på detta naturvetenskapliga gebit. En titt på vidstående skiss, som visar hur Östersjö-» maskineriet» fungerar kan vara till nytta och nöje för vem som helst.
Teckningen, som den svenska tidskriften Forskning och Framsteg välvilligt har ställt till Forums förfogande, kommenteras detaljerat i en artikel i Fo F:s nr 4/71 av Bengt-Owe Jansson, docent i zoologi vid Stockholms universitet.
Författaren slår nog huvudet på spiken redan i artikelingressen där han framhåller »Vår klåfingrighet med naturresurserna kräver en mycket ingående kunskap om naturens byggnad och funktion. Särskilt om vi vill ha ett långlivat system där vi kan kanalisera energiflödet till för oss begärliga produkter, Med en större kunskap om det marina systemet hade t ex påträffandet av höga DDT-halter i fisk och fågel och stora trålfångster av kol i Nordatlanten inte kommit som någon överraskning.» Oo
Forum 19/71
Så fungerar Ostersjön:
POTENTIELL ENERGI INOM SYSTEME > ” TILLFÖRSEL FRÅN LAND
NORDSJÖN
Cirklarna representerar de stora, utanför systemet IIggande energikällorna: väder och vind, vattendragens mer eller mindre förorenade utflöden, solen, luften samt Nordsjön, vars vatten stötvis trycker på genom de grunda danska sunden. Producenter är främst algbälten och växtplankton. Konsumenterna representeras av små och stora ryggradslösa djur, djurplankton och fisk. De nedbrytande bakterlerna förekommer både fria i vattnet och nere i bottensedimenten.
I systemet byggs upp förråd av organiskt och oorganiskt material, närsalter, syre och svavelväte som alla har sina givna platser i flödesdiagrammet.
Östersjövattnet är starkt skiktat med ett tjockare lager av sötare vatten överst och från Nordsjön inrunnet tyngre saltvatten underst,
Gränsskiktet, den sk Haloklinen, är skarpt med oftast obetydlig genomtränglighet. Haloklinen har på bilden schematiskt betecknats med åskådliga strömställarsymboler, liksom också saltvattensinflödet nederst till vänster. Flödespilarna visar hur solenergin bygger upp ett energiförråd i algbälten och växtplankton, som tullas dels av
ORGANISKT MATERIAL BAKTERIER
SH
REDUCE= RANDE BAKTERIE växtätarna i form &v djurplankton och i algbältena levande ryggradslösa djur samt dels av läckage i form av löst organiskt material och lossrivna eller döende alger. Det fasta organiska materialet dalar ner mot bottnen under bakteriell nedbrytning och tas i sedimentform omhand av oxiderande bakterier, så länge syrehalten förslår. I annat fall alstrar reducerande bakterier svavelväte.
Vid tillräcklig potentiell energi i systemet slår haloklinens strömställare ibland till varvid närsalter och svavelväte kan föras upp till de övre syrerika vattenlagren. Svavelvätet oxideras då till fritt svavel och sulfat, medan närsalterna göder växtplankton och algbälten. Vid algernas fotosyntes bildas på dagen syreöverskott som tillförs ytvattnet och som, påspätt med det atmosfärlska syret, kan ”lufta” bottenvattnet under den tid haloklinen är genomsläpplig.
När det salta nordsjövattnet strömmar in längs bottnen ökas till en början bottnens syrehalt. Denna aktivering av de syreförbrukande bakteriernas verksamhet ökar emellertid bottnens syrekonsumtion och snart stimuleras ånyo de reducerande bakteriernas Ilvaktighet med tidigare beskrivna effekter som följd. (Bilden ur Forskning och framsteg)
Forum 19/7 19