Konflikt i lyxsamhälle

av ThF Forum 1980-10, sida 07, 04.06.1980

ledaren

Konflikt i lyxsamhälle

DEN SVENSKA STORKONFLIKTEN blev en dyrbar uppgörelse både ekonomiskt, socialt och politiskt. Redan innan konflikten befann sig Sverige i ett besvärligt ekonomiskt läge, och många ekonomer menar att inte bara 1980, utan också 1981 kommer att vara synnerligen ansträngande som en följd av arbetsmarknadsavtalen.

Utgångsläget i förhandlingarna var synnerligen ogynnsamt. Arbetsgivarföreningen, SAF, utgick från att det överhuvudtaget inte skulle bli några förhöjningar då arbetstagarna å sin sida inom det privata näringslivet, LO, krävde drygt 11 procent och de anställda inom den offentliga sektorn 11—13 procent. De anställda inom den offentliga sektorn inledde i april punktstrejker och blockerade övertidsarbete och nyanställningar. LO inledde med punktstrejker som omfattade 110 000 anställda den 2 maj, mot vilket SAF svarade med en lockout som omfattade 558 000 anställda. När strejkande och lockoutade inom den offentliga sektorn räknas med, omfattade konflikten direkt ca 700 000 personer.

Söndagen den 11 maj träffades en överenskommelse enligt vilken SAF efter påtryckningar från regeringens sida godkände ett avtal som innebär en drygt 10 procents förhöjning av lönerna totalt inklusive löneglidningar för 1980.

Totalt blir kostnaden för arbetsgivarna över H procent då arbetsgivaravgifterna läggs till. Den exakta siffran blir klar först sedan avtal med tjänstemännen ingåtts. De deltog ej i strejken och berördes inte av lockouten.

Inom den offentliga sektorn räknar man med att avtalet innebär en kostnadsökning på ca 9 miljarder kronor, som naturligtvis skall betalas av skattebetalarna. Vad skatte- och intäktsbortfallet under strejken innebär för staten och kommunerna blir klart först senare. Däremot räknar industrin att strejken kostade ca 2,5 miljarder kronor i produktionsbortfall, men sedan måste man naturligtvis räkna med goodwill-konsek FORUM 10/8 venser i form av bristande tilltro till Sverige som handelspartner och eventueilt också förlorade marknadspositioner.

Den största ekonomiska effekten är givetvis kostnadsökningen inom industrin som inte — åtminstone på exportmarknaderna — kan kompenseras av motsvarande prishöjningar eller produktivitetsökning. Detta innebär att Sverige kan räkna med en inflation på 10—12 procent i en världsekonomi som kännetecknas av en nedåtgående konjunktur. Man har klart försvagat det privata näringslivets konkurrenskraft samtidigt som man ökat kostnaderna för att upprätthålla en redan nu omfattande och dyr offentlig sektor.

Även om det kanske är väl dramatiskt att kalla uppgörelsen för en katastrof, kan man hålla med de industriledare som definierar den som ansvarslös med tanke på den bakomvarande ekonomiska utvecklingen och de omedelbara framtidsutsikterna.

Storkonflikten avslöjade också klart att Sverige inte har en välfungerande förhandlingsmekanism och vana att handskas med dylika konflikter. Samtliga parter låste fast sig i sina positioner i ett tidigt skede, och kollisionskursen var klar nästan från början. För att ge eftertryck åt sina krav tillgrep parterna de kraftigaste medel de hade till sitt förfogande inom ett demokratiskt system. LO inledde med punktstrejker, vilka som vi av finländska erfarenheter vet effektivt återspeglar sig i det övriga samhället genom dess komplexitet och stora beroendeskap av olika funktioner. SAF svarade med lockout. I båda fallen var uppgörelsen inte enbart en konflikt mellan de direkt berörda, utan angick i allra högsta grad också utomstående både inom Sverige och utanför. Detta delvis i strid med traditionell strejk-lockouträtt och internationella åtaganden. Detta borde ge anledning att diskutera strejklockoutbegreppet, men också till en effektivare förhandlingsapparat — nu ha bla medlarna beskyllts för stor amatörmässighet och inte heller de övriga agerande aktörerna har visat prov på någon större diplomati i sitt skyttegravskrig.

Regeringens utspel i avtalsfrågan kommer säkert på sikt att bli en black om foten. Den har tillåtit, såsom SAF uttrycker saken, att den offentliga sektorn styrt löneförhandlingarna, påtvingat SAF avtalet, och därtill säkerligen skapat misstro bland både arbetstagare och arbetsgivare om sin förmåga att föra en sund ekonomisk politik som i rimlig mån tillvaratar allas intressen. Redan nu har flera röster höjts, som i frågasatt det svenska samhällssystemets nuvarande utformning. På sikt kan detta leda till att den politiska och sociala oro som är ett faktum i dagens Sverige förstärks. De svenska samhällsinstitutionernas trovärdighet kan bli lidande och ha oanade politiska konsekvenser, framförallt i en trängd ekonomisk situation med hög inflation och arbetslöshet. Därtill har Sverige genom sitt stora antal utlänningar en befolkningsgrupp som inte är så starkt förankrad och integrerad i det svenska samhället, vilket i framtiden kan leda till problem av olika slag. Insikten om att de goda ekonomiska åren med en stadig tillväxt är förbi och att realinkomsterna rentav kommer att sjunka har säkerligen knappast heller blivit klarare för enskilda medborgare, även om undersökningar visar att en stor del av löntagarna tvivlar på att avtalet innebär reella förhöjningar.

Erfarenheten från Sverige, där man åter en gång fördyrat inte bara produktionen utan också den stora och stela offentliga förvaltningen, borde ha fått våra politiker att tänka efter. I dagens ekonomiska läge kan det inte vara speciellt motiverat med omfattande sociala reformer.

Också politikerna borde visa sinne för realiteter och därigenom vara föregångare för den övriga nationen.

THF