...konstaterar Matti Ranki

av Ragnhild Artimo Forum 1979-05, sida 08-09, 21.03.1979

Taggar: Personer: Matti Ranki Teman: ekonomi

Matti

Vem har den ekonomiska makten i Finland — Folket.

Scabs chefdirektör Matti Ranki besvarar frågan utan att tveka, med ansiktet i nollläge. Jag upprepar frågan. Ett leende gästspelar i de vanligen keatonskt allvarliga dragen.

— Det brukade vara staten, kommunerna, industrin och bankerna, säger han, — Det borde vara det. Men intresseorganisationerna förefaller att ha övertagit huvudrollen.

y»” Matti Ranki, chefdirektör för Sparbankernas Central-Aktie-Bank, pol mag och innehavare av ett trettiotal förtroendeuppdrag, har blivit något av en bankvärldens Gossen Ruda genom att med pinsam träffsäkerhet fyra av salvor mot varierande måltavlor: nyligen ville han veta varför staten placerar pengar på dagslånemarknaden i stället för att sköta skatteåterbetalningarna. Frågan tangerades i samband med en diskussion om läget på penningmarknaden och näringslivets likviditet.

— De siffror vi framförde var rätta, men de som uppfattat kritiken som riktad mot statens goda likviditet vet inte alls vad det är fråga om — tvärtom gav vi staten en eloge för effektiv kassaskötsel, säger chefdirektör Ranki. — Siffrorna är inte det enda väsentliga. Det avgörande är skattebetalarnas rättssäkerhet, som inte är mycket att skryta med. Staten hotar sena skattebetalare med straffräntor och tom fängelse, men drar sig inte för att negligera sina egna förpliktelser mot såväl skattebetalarna som kommunerna. Jag finner förfarandet frånstötande och ovärdigt. Liknande problem förekommer på alla håll i världen — de är dessvärre inte unika och visar att systemet med direkt skatt är passé, Det häm staterar Rank mar det ekonomiska livets grundfunktioner — arbete, bemödande, sparande — och kan därför klassificeras som samhällsfrånvänt.

Samspel inom systeme Även om Matti Ranki anser att statshushållningen bör kunna skötas mindre impulsivt och improviserat än hittills, är han som bankman villig att medge, att det konkreta samarbetet mellan staten och bankerna i allmänhet gett goda erfarenheter.

— Närmast tänker jag på obligationerna, Efter en avtalsfri period på femton år ingick statsrådet och penninginrättningarna senaste år ett avtal enligt vilket de sistnämnda åtog sig att marknadsföra vissa kvoter var, och inlösa de obligationer som inte sålts till allmänheten. Vanligen har förhandlingarna störts av statshushållningens enorma och planlösa tillväxt — lånebehovet har inte kunnat beräknas för längre än ett år i taget. Samtidigt har penninginrättningarnas förpliktelser att sköta näringslivets kreditbehov ökat, och det instabila penningvärdet påverkat depositionsutvecklingen — långsiktiga löften har varit vanskliga att avge. Utan att ta ställning till statshushållningens volym kan man allmänt konstatera, att förhandsavtal om låntagandet är något positivt: det bringar ordning i både statshushållningen och på penningmarknaden. Grundkonstellationen är ju i alla fall att staten och bankerna konkurrerar om deponenternas medel … kanske det finns plats för båda.

”Sparare i alla länder . ..”

Det ligger i sakens natur att Matti Ranki är en varm förespråkare för spararens rätt.

— Sparandet måste löna sig, det ligger i hela nationens intresse. Dessvärre är inflationen ägnad att dämpa intresset för sparandet — och med sparande avses ju också annat än att samla pengar på banken. Här kommer speciellt skattepolitiken med i bilden. Det ligger något verkligt omoraliskt i att vår skattepoliti uppmuntrar slösande i alla former och straffar de medborgare som genom återhållsamhet och planmässig ekonomi ser till att de åtminstone inte kommer att ligga samhället till last. Spararen-investeraren har ganska begränsade möjligheter idag. Avsevärt flera skulle antagligen skaffa fast egendom i stället för att använda pengarna till konsumtion, om beskattningen vore en annan. Detta skulle också gynna den för landets ekonomiska hälsa nödvändiga kapitalbildningen. Det är häpnadsväckande att beslutsfattarna inte inser, detta enkla orsakssammanhang. Eller kanske politikerna inser det, men väljarna är lättare att locka med löften om allt flera bidrag och understöd -— som kostar skattepengar.

Index ett fult ord?

Då den politiska viljan att genomgripande revidera beskattningen eller höja räntan förefaller att saknas, återstår enligt Ranki ytterligare ett sätt att skydda spararnas pengar: index.

— Sparbankerna har fört fram tanken om indexvillkor som skulle gälla i pengar uttryckta tillgodohavanden och skulder — således inte hela det ekonomiska fältet, såsom fallet var 1955—68. Av bankernas indexbundna konton och krediter hade

FORUM 5/7 man den gången mycket positiva erfarenheter, medan däremot pris- och löneindex visade sig vara en olycklig lösning. Index för depositioner och krediter skulle trygga pengarnas realvärde där detta annars inte kan tryggas. Däremot är jag bestämt emot löneindex — löntagarna har starka organisationer och kan bevaka sina intressen den vägen. Vad priserna beträffar dikteras de av tillgång och efterfrågan, och fast egendom ökar i värde automatiskt. Jag medger naturligtvis att indexvillkor tilllämpade på ett område medför risken för en vidlyftigare indexepidemi, men ett instabilt penningvärde överlag är inte heller riskfritt precis.

En bank, en kvot

Affärsbankernas centralbankskvoter — i detta nu en total kaka på 1000 miljoner mark och från april bara hälften, 500 miljoner — har länge varit föremål för animerad diskussion. För en dryg vecka sedan undertecknade Finlands Bank och penninginstituten det sk kassareservavtalet, som ger FB bättre möjligheter att dirigera utvecklingen på penningmarknaden.

— Ett missförhållande är fortfarande fördelningen av centralbankskvoterna, säger Matti Ranki. — Denna kvot borde stå i relation till de bankers inlåning, som är berättigade till diskontering av växlar i FB. Denna procent är för Scabs och sparbankernas del 34,2 medan vår centralbankskvot är endast 22,8 procent. Kvotens storlek har en praktisk betydelse också genom att den reglerar bankernas rätt att låna på dagslånemarknaden — fem gånger kvotens storlek.

Överutbud på pengar

Det låter paradoxalt: i viss mån kan man verkligen säga att det råder ett överutbud på pengar. Allmänheten har kunnat notera det i form av spara-låna-kampanjer, och på företagssektorn har visserligen en obetydlighet produktiva investeringar kommit igång, men generellt sett ligger investeringsintresset ännu nere.

— Fenomenet är ännu mera iögonenfallande i Sverige, säger chefdirektör Ranki. — Företagen producerade på lager längre än i Finland, och säljer nu ut dessa lager, vilket tillför dem likvida medel i sådan omfattning att den extra likviden i många fall deponeras i banker och den vägen pumpas ut på penningmarknaden. Huruvida företagen eventuellt också lånar direkt åt varandra kän FORUM 5/7 ner jag inte till, men jag finner det inte omöjligt i princip.

— Det är troligt att vi står inför en liknande situation, om än i mindre skala. Men redan nu känner bankerna av den dämpade byggnationen — byggnadsverksamheten har ju av tradition utgjort en avsevärd kreditmarknad. Genom att pengarna inte cirkulerar, eller cirkulerar för långsamt på kreditmarknaden, och vi samtidigt är beroende av dyra dagskreditpengar, är vår likviditet och därmed aktionsberedskap inte vad den borde vara.

Vi vässar klorn — Versatilitet är nyckelordet, säger Matti Ranki. — Scabs och sparbankernas målgrupp är av hävd den enskilde spararen och låntagaren, men banklagen 1970 gav oss utvidgade möjligheter att inkludera också förelagskrediter i våra verksamhetsformer. Vi har satsat mycket målmedvetet på denna sektor; samhällsstrukturen förändras, och våra traditionella målgrupper decimeras i någon mån, bl a jordbruksbefolkningen. Genom att gå ut på nya områden förbättrar vi både vårt resultat och vår beredskap att betjäna alla våra kundgrupper. Scabs företagskrediter uppgår för närvarande till ca 25 procent — jag kan nämna att de svenska sparbankernas företagskrediter utgör 17 procent. Vi siktar på 30 procent för början av 80-talet. Vi satsar gärna på små och medelstora företag, de är ofta mycket dynamiska och utvecklingsdugliga, och kan anpassa sig till växlande trender lättare än storföretagen. Beträffande vår inlåning har vi nu en marknadsandel på 30,8 procent, medan sparbankerna i Sverige och Norge har en större andel. Sparbanksförbundet och Scab har i vinter tillsatt ett antal arbetsgrupper som skall planera strategin för nästa decennium. Vi vill växa för att kunna operera ännu effektivare. Av central betydelse är kreditgivningen, banktekniken och utlandsrörelsen. Erfarenheterna av luxembourgska Banque Nordeurope SA. där vi är aktionärer är positiva, och andra etableringar utomlands kan bli aktuella då det ekonomiska läget motiverar det.

Kreditkort eller kontanter?

Kommer pengar i framtiden att bli en sällsynthet, något de flesta bara får se på muséer? Den ökade sk barter-handeln på företagsnivå och köpkortens utbredning betyde kanske att kontanter börjar bli något exceptionellt.

— Utvecklingen har inte gått så snabbt som man ännu för några år sedan väntade, säger Ranki. — Jag tror inte på någon kännbar ökning av kredit- och köpkorten — marknaden börjar vara mättad. Inställningen till kontanter vs köpkort varierar från land till land. Tyskarna exempelvis torde ha en viss misstro mot kreditkort och föredra reda pengar… I Norge bereder man sig på en ökning av kreditkortsinnehavarna, och satsar på datorterminaler i varuhus för effektivare köpkortsservice, I vårt land kan man troligen emotse en långsam och begränsad ökning av transaktioner som inte involverar kontanter.

En annan futuristisk fråga är universell valuta. Matti Ranki betraktar den som en utopi.

-— Ett mera realistiskt alternativ är koncentrationer kring de viktigaste stora valutorna idag — USA-dollarn, eurodollarn, yenen och en SEV-valuta, säger han. — De nationella valutorna kommer småningom att få en allt mera underordnad betydelse.

Symbol för trygghe — Pengar är en förnödenhet som har också andra funktioner än som betalningsmedel, säger Matti Ranki. — Pengar är det medium som är bäst ägnat att ”konservera” de insatser och uppoffringar människan gjort i sitt arbete. Därför borde den ekonomiska politiken göra det lönande att spara, inte endast i realegendom utan också pengar. Det är av psykologisk betydelse.

Sin personliga attityd till pengar definierar chefdirektör Ranki som konservativ.

— Framför allt symboliserar pengar trygghet — och naturligtvis också rörelse- och valfrihet i den mån den kan köpas för pengar. Däremot kan jag inte hålla med om att pengar är makt -— inte i vårt samhällssystem.

En bankmans privatekonomiska bekännelser — Bjälv rör jag mig vanligen med mycket lite kontanter. Och mina investeringar begränsar sig av ekonomisk nödvändighet till lägenhet, sommarstuga — och några obligationer, några få målningar. I konst skulle jag gärna investera mera om jag hade möjlighet. Kanske man också kan säga att jag investerar i barn… jag har tre, och deras utbildning kräver sin tribut. O 9