Konsten att buga och moona

Sommaren är över. De normalt nyhetsfattiga sköna dagarna – då media fylls av grisfester, allsång, marknader och andra lokala nyheter uppblandade med idrott och ett fåtal notiser från yttervärlden.

[caption id=“attachment_7838” align=“alignright” width=“220”] Elisabeth Rehn är minister och aktiv i fredsprocesser med tonvikt på mänskliga rättigheter och kvinnornas roll i konflikter.[/caption]

Men inte i år. Framförallt läste vi om den fruktansvärda kampen om Syrien, där den ursprungliga konflikten övertagits av utomstående: USA, Ryssland, Turkiet, finansiärer från Iran, Saudiarabien. Syrierna flyr undan bombningar och terror. Afghanistan och Irak influeras medan EU jämrar sig över de obekväma flyktingarna som man inte kan och vill sköta.

President Putin har blivit något av en spindel i nätet. Det olagliga övertagandet av Krim, närvaron i Östra Ukraina, den starka rollen i Syrien, incidenter i Östersjöområdet och vetorätten i FN gör honom till en spelledare, där spelknapparna tyvärr är civilas liv och framtid. Detta sagt utan att glömma de fatala felbedömningar USA gjort mot civila mål. Kommer Ryssland att i FN:s säkerhetsråd blockera ett beslut att ge ICC i Haag rätt att utreda bombningen av en hjälpsändning under vapen-vilan som ett krigsbrott?

Att vi i Finland har känt en oro inför vår granne är inte obefogat. Därför är det beklämmande att det ännu finns kvar av den gamla underdånigheten mot Ryssland. UPI:s rapport om vårt säkerhetsläge har kritiserats för sitt direkta språk som ”kan förstöra vårt förhållande” till Ryssland. Det är också viktigt att vi ser hur Ryssland använder energipolitiken för sina geopolitiska ambitioner. Många politiker hos oss har kritiserat vårt alltför stora energiberoende av Ryssland.

Inom försvarsministeriet förbereds den nya försvarspolitiska redogörelsen. Det finns välkomna tecken på att den kommer att innehålla säkerhetspolitiska bedömningar som motsvarar verkligheten.

Den internationella situationen förenklas knappast av osäkerheten i presidentvalet i USA. Utgången har stor betydelse för hela världen. Framtidens säkerhetspolitik, ekonomi och humanitära inriktning bestäms långt i detta val.

Europa och världen i övrigt saknar starka demokratiska ledare. Det är illa om Angela Merkels mänskliga syn på flyktingströmmen får henne på politiskt fall. Tillsammans med Kanadas Justin Trudeau vågar Merkel stå för humanitet.

Hos oss är man skrämmande flat inför den växande rasismen. Nationalistiska grupperingar tillåts hetsa upp människor som normalt inte skulle stå bakom skyltar de nu burit på. Jag har på alltför nära håll följt med hur lätt det är att hetsa upp folk mot andra och vad det lett till, inte minst i det forna Jugoslavien. Vår regering har länge dragit sig undan i skydd av tystnad.

Däremot visade medborgarsamhället sin styrka då finska motståndsrörelsen under en av sina demonstrationer sparkade en förbipasserande så att han senare dog. Sent i september ordnades massiva demonstrationer mot rasism på flera håll i Finland, exceptionella då även statsministern och flera regeringsmedlemmar deltog. Krävdes faktiskt förlusten av ett människoliv för att vår regering skulle vakna att fördöma rasismen som vuxit alltsedan ovanligt många asylsökande kom till Finland? Och har de säkert vaknat, då nya strängare regler skapas för att så få som möjligt ska stanna?

Jag hoppas att denna septemberlördag leder till ett verkligt ledarskap. Ett kommande kommunalval får inte hindra beslut som bygger på humanism också om man riskerar att förlora några av sina väljare.