Konsumenter, politik och konsumentpolitik

av Gun Väyrynen Forum 1971-16, sida 21-22, 20.10.1971

Taggar: Teman: konsumtion

Konsumenter, politik och konsumentpolitik

Av Gun Väyrynen

I en 1904 utkommen bok, ”Hvad en ung kvinna bör veta” av Mrs Stopes talas det om, hur viktigt det är att den unga hustrun är sparsam i dessa tider ”då kolpriset är så högt”. Den ordentliga husmodern, som noga hushållade med allt som måste köpas för pengar, medan hennes egen tid knappast hade något värde, är en föregångare till dagens medvetna konsument.

Genom husmorsorganisationerna fördes hennes färdigheter och synsätt vidare. Maritaliittos ordförande missar sällan ett tillfälle att framhålla förbundets insatser på konsumentområdet, men konsumentverksamheten i modern mening fick vi i Finland först i mitten av 60-talet. Impulserna kom från Sverige, hur annars!

En annan arvspretendent är konsumentkooperationen som fick sin start genom det 1899 grundade Pellervo-Sällskapet. Under seklets första decennier såldes humbugsläkemedel, förfalskade och förskämda varor och arbetarna fick betala ockerräntor för livsmedelsköp på kredit. Av politiska skäl delades 1916 andelsrörelsen i två linjer, SOK som står lantbruket närmare och den s k framstegsvänliga kooperationen som uppger sig vara en del av arbetarrörelsen.

Konsumentkooperationen har utan tvivel verkat sanerande, möjligen har till och med konkurrensen mellan de två linjerna, som är något för Finland säreget, bidragit till att sänka prisnivån. Utan att vilja förringa kooperationens insats måste man dock konstatera att en part som idkar produktion, parti- och minuthandel inte kan få göra anspråk på att alldeles särskilt eller ensam representera konsumenterna.

Trots att intressemotsättningar fortfarande hindrar en fusion mellan de båda kooperativa centralorganisationerna, så har ordet konsument dessbättre i språkbruket blivit kvitt den betydelse av en mot lantbruket fientligt inställd person det ännu i mitten av 60-talet hade. Konsument är givetvis varje levande individ. Det är endast när det gäller att så objektivt som möjligt representera andra konsumenter som man undviker personer med intressen i produktions- och distributionsapparaten. Ju friare man är i förhållande till arbets- och uppdragsgivare desto ”konsumentare” har man råd att vara om det skärper till, det är klart.

VAKTHÅLLNINGEN KRING OBEROENDET har Qräslat de konsumentsammanslutningar som spelat någon roll och som tidigast uppstod i de engelsktalande länderna. Consumers’ Research startades i USA 1929 och 1936 Consumers Union. Den senares tidskrift ”Consumer Reports” utkom 1969 i 1500 000 exemplar. Man har på sina håll skadeglatt citerat vad CU:s ordförande för en tid sedan sade, nämligen att under den tid Consumers Union verkat har alla varor utom pianon blivit sämre. Att pianon ännu inte blivit slit och släng-varor är bra, men kvalitetsförsämringens positiva sida kan vara en demokratiserad varumarknad med i motsvarande mån lägre priser, Beklädnad och turism kunde nämnas som exempel på en sådan utveckling. Den utvecklade och splittrade lagstiftningen i den moderna reklamens hemland och därtill i en tid då massproduktionen led av barnsjukdomar var vad som gav fart åt konsumentaktiviteten i USA,

Consumers Association i England har ca 400 000 medlemmar och utger tidningen ”Which”.

Konsumentföreningar finns numera utom i både Väst- och Östeuropa också i många afrikanska och asiatiska stater.

Forum 16/7 1960 grundades i Haag International Organisation of Consumers Unions. Den har ett sextiotal medlemmar och samarbetar med ECOSOC, UNESCO och FAO, Finländsk medlem är föreningen Kuluttajat-Konsumenterna. Statens Konsumentråd ämnar ansluta sig.

TV-reklamen fick konsumenterna att vakna

Hos oss har den konsumentskyddade lagstiftningen varit relativt väl utvecklad, men en parallell till Förenta Staterna håller såtillvida att det sannolikt var den tvångsmatade TV-reklamen som fått våra konsumenter att vakna.

Praxis för fria konsumentorganisationer är utom att de noga värnar sin frihet både gentemot näringslivet och statsmakten, att de är mycket fattiga — vilket direkt följer av det föregående — att de lever på medlemsavgifter eller prenumerationsintäkter från sina publikationer där kommersiell reklam är helt bannlyst och att de har betydelse genom sin blotta existens.

Vad gäller Konsumentföreningens ekonomi har det visat sig att för att den representerar en ny infallsvinkel, har den hamnat mellan stolarna. De stora fonder som stöder medicinsk och ekonomisk forskning kommer inte ifråga, inte heller penningsautomatföreningen vars stadgar känner bara traditionellt ungdoms- och socialt arbete. Det faktum att människor på grund av egen aktiv konsumentattityd ansluter sig är å andra sidan en stor tillgång. Ett behjärtansvärt syfte stöder man med en slant och så har man gjort sitt, men i konsumentsammanslutningar kan man få medlemmar att göra iakttagelser och jämförelser vid sina dagliga inköp vilka sedan bearbetas i arbetsgrupper. Om industrin känner behov av att balansera marknadsundersökningarnas budskap mot vad opinionsbildarna anser, så är konsumentföreningen en kontaktpunkt. Om den används som remissinstans är den dessutom en motverkare av den byråkratiska styrning man på sina håll ser hota i en av statsmakten sammanhållen konsumentpolitik. Åtminstone behöver experternas tillkrånglade paragrafer konfronteras med sunt vardagsförnuft. (En jurist från JM:s lagberedning, som jag blev bekant med för en vecka sedan, bekände att han aldrig riktigt förstått sina försäkringsvillkor.)

Den breda allmänheten försummad

Konsumentföreningarnas svaghet har i allmänhet varit att de förblivit en angelägenhet för den ekonomiskt bättre ställda medelklassen och för de intellektuella som redan annars har möjlighet att få information och förhålla sig kritisk till den. De har misslyckats i att aktivera den bredare allmänheten.

Det samma kan sägas om mycket av den konsumentinformation de statliga organen i de nordiska länderna ägnar sig åt. När man skall konkurrera med Apu, FIB och Damernas Värld så skulle man kanske inte få vara så förnäm, men arbetar man med sensationsskriverier igen så drar man ned hela områdets tillförlitlighet.

Endast i några dagstidningar finns specialredaktörer för konsumentområdet. Sådana är Hufvudstadsbladet, Aamulehti, Helsingin Sanomat och Uusi Suomi.

Landsortspressen är helt beroende av någon redaktörs personliga intresse och vänstertidningarna förhåller sig ljumt till konsumentrörelsen. Vänd 2

U Även det sistnämnda beror väl på bristande personresurser men också på den förvirring vänsterintellektuella opinionsledare skapar då de över lag ser konsumentupplysare som konsumtionssamhällets springflickor.

Skepsisen är förklarlig. Eftersom medelklassen varit mest benägen att ta emot konsumentupplysning har den hittills alltför mycket riktat sig till den. Testningarna har gällt de i anskaffning dyra kapitalvarorna vilket i och för sig är rimligt. För en i Norden så viktig vara som kaffe saknas veterligen testningsmetoder, men experimenterandet blir inte så betungande för konsumenten.

Skall man på socialdemokratiskt håll bedriva konsumentpolitik så skall det helst vara i samarbete med Konsumtionsandelslagens Centralförbund och Elanto och det vill igen inte alla smälta. De t ex som inser att man inte kan prioritera något företag på förhand utan måste vara fri att bedöma konsumentvänligheten från fall till fall.

Tänker vi på fackföreningsrörelsen igen så har man i Sveriges LO för länge sedan dragit slutsatserna av att det inte är nog att få lönenivån höjd, levnadsstandarden beror också på vad man får för sina pengar. Consumentenbond i Holland får sina medlemmar från fackrörelsen. Den nådde 1971 till 300 000. Nu under stabiliseringsperioden har även vårt FFC visat ett starkt intresse för prisnivåns stabilitet — alltför starkt anser många näringsidkare men jag avser inte endast insatsen i Prisrådet utan en priskontrollverksamhet som man fick fältet att sköta. Kvalitetsmedvetande och därmed sammanhängande önskan att inverka och förbättra är alltså vad som ännu fattas.

Den mera medelklassbetonade Tjänstemännens Centralorganisation var redan i början av 60-talet medveten om behovet av konsumentverksamhet, men har sedan Konsumentrådet tillsattes avstått från större aktivitet i egen regi.

Alla behöver Information

Alla befolkningsgrupper behöver information om de globala problemen och om konsumtionssamhällets absurditet med en produktion inriktad på att tillfredsställa behov hos sådana som redan lever i överflöd, men särskilt skulle denna information behövas i de media man på borgerligt håll har förtroende för.

I vänstertidningarna igen behövs just den traditionella konsumentupplysning opinionsbildarna där är kritiska mot. FFC och vänsterpressen borde ha goda konsumentjournalister som kunde popularisera de undersökningar som ändå görs. Det är mycket naturligt att FFC inte alltför mycket lånat radikalerna sitt öra för hur kan man åt människor som nyligen börjat klättra på standardstegen, ena dagen säga, ni måste ha högre lön och andra dagen, det är fånigt att ha bil, bastu och stuga, sluta köpa prylar, håll fritid och lek med barnen! Sociologen Kari L a m piko ski säger ”Samhällets sociala struktur förstärker genom social interaktion strävanden mot en högre levnadsstandard. Detta val från en högre levnadsstandard förstärker ens självkänsla som igen är en grundläggande drivkraft (peruskäyttövoima) hos människan.”

Den lägre medelklassens benägenhet att efterapa överklassens vanor kallas av G. Wright Mills för status-panik, Det är alltså levnadsstandardens innehåll som måste förändras och kanske vi trots allt småningom är på väg därhän.

Enligt Lampikoskis och Mills resonemang måste denna nya attityd växa fram inom de mera välställda grupperna, men kan knappast få gehör bland dem som nyss lämnat FattigFinland. Bilar, frysboxar, fritidshus och stereo-grejor måste antagligen först bli överkomliga för att man skall kunna förhålla sig likgiltigt till dem.

Marknadsföringsapparaten underblåser den kompensatoriska konsumtionen, det att man dövar sin känsla av missanpassnin 2 och alienation i sitt arbets- eller hemliv genom den tillfälliga förstärkning av egot som köpandet av nyttigheter ger. Det är givet att en viss utrustning av hemmet med hushållsmaskiner underlättar hemarbetet, men i vilken mån det finns anledning att skaffa sig alla dessa specialpreparat och parallellprodukter som enligt marknadsföringsfolket är kännetecknande för hög levnadsstandard, det har var och en skäl att fråga sig och avgöra för sig själv.

Vad är konsumentpolitik?

Förenta Nationernas expertorgan har definierat levnadsstandarden som bestående av delfaktorerna: näring och konsumtion, hälsa, bostad, kultur, socialskydd, rekreation och trivsel. — Tillfredsställelsen i arbetslivet är här ganska svagt pointerad.

Världshälsoorganisationens definition av välfärd igen, som t ex Sveriges Konsumentråd håller som en god målsättning för konsumentpolitiken, är både användbar och tillräckligt vid: individens välbefinnande i fysisk, psykisk och social mening, Vi har ju tidigare använt benämningen konsumentupplysning för hela den verksamhet av vilken upplysningen bara är en del, den utåt mest synliga delen. För klarhetens skull vore det skäl att i diskussionen hålla sig till exempelvis Finlands konsumentråds definition och uppdelning ”Konsumentpolitiken omfattar de åtgärder, genom vilken man försöker förbättra den erskilda medborgarens ställning som användare av olika förnödenheter.

Konsumentpolitikens olika grenar är 1) Konsumentforskning genom vilken man med vetenskapliga metoder gör undersökningar som gäller konsumenten, konsumtionsförnödenheterna och varumarknaden.

2. Konsumentskydd, varmed avses lagstadgade, administrativa eller frivilliga åtgärder för tryggande av konsumentens ekonomi eller hälsa. 3) Konsumentupplysning, varigenom man försöker ge konsumenten sådan kunskap att man med minsta möjliga kostnader och uppoffringar i största möjliga mån kan tillfredsställa sina behov.

Upplysningen indelas i a) Konsumentfostran som avser att få konsumenterna att överväga sina behov, förkovra sitt ekonomiska vetande och tillägna sig en kritiskt övervägande attityd till nyttigheterna och dessas marknadsföring.

b) Nyttighetsinformation, genom vilken konsumenten kan få den kännedom om varor och tjänster samt deras användning, som är nödvändig för ett ändamålsenligt konsumtionsbeslut. Den allmänna information som ges av företagen kallas konsumentrådgivning”.

Så långt alltså tidskriften Kuluttajatieroa-Konsumentinformation, den huvudsakliga informationskällan i vårt land för personer intresserade av konsumentpolitik.

Kommitté skall dra upp riktlinjerna

Eftersom under de sex år rådet verkat ganska litet sipprat ut till offentligheten om dess verksamhet — tidskriften har medvetet riktat sig till fackfolk, lärare, rådgivningsorganisationernas och massmediernas folk — så är det kanske på sin plats att nämna att det har karaktären av en statlig delegation, är tillsatt genom ett regeringsbeslut och kommer enligt planerna på näringsstyrelsen att få sin status förändrad.

För närvarande planeras tillsättandet av en kommitté för att dra upp riktlinjerna för konsumentpolitiken, en uppgift som är mycket angelägen. Den kommer att avsevärt underlättas av det gedigna arbete man i Sverige under de senaste åren gjort.

Hur mycket våra speciella ideologiska motsättningar i stället kommer att försvåra samförståndet kring konsumentens välfärd återstår att se. cv 7. OO

Forum 16/71