Kosmopolitbubblan

av Kaj Arnö Forum 2017-02, sida 13, 23.02.2017

Vad är nationalstater bra till? Vilken betydelse ska man tillmäta dem, och med vilken logik? Hade någon för ett par år sedan spekulerat att detta skulle bli inledningen till min hundrade Forum-spalt (för det är det), skulle jag ha skakat på huvudet. Det är ju långt utanför mitt kompetensområde.

[caption id=“attachment_8706” align=“alignright” width=“174”] Kaj Arnö hanterar politiska traumata genom att grubbla över samhällets uppgifter.[/caption]

Men nu är världen upp och ned, och förmenta förståsigpåare verkar förstå sig lika litet på den som jag. Eller hur kan man (läs: David Cameron) vara så urbota dum att man anförtror folket att besluta om utträde ur statsfördrag? Som om gemene medborgare förstod sig på sådant. Just för de komplicerade orsakssammanhangen har vi väl valt politiker?

Demokrati, quo vadis? Nu har den västliga världen en demokratiskt vald ledare, som valts stick i stäv med vad politiska bedömare antog vara möjligt. Och nu har vi sett EU:s nationalistiska partier mötas i Koblenz, förenade inte bara i sin tro på nationalstatens renässans, utan i sin dyrkan av auktoritära, utomeuropeiska ledare med fembokstaviga efternamn. Inom parentes: Ryssland är förstås också i Europa. Fast kanske lite mindre, för där kan man ännu fara på semester ”till Europa”, liksom vi sa i Finland före vi blev EU-medlemmar.

Nationalstaten är stark för att den utgör den enhet på vilken politisk och militär makt hängts upp. Paradoxalt nog verkar den ekonomiska makten kunna hävda sig bra mot rationella, moderata politiska krafter. Men är macholedaren känd för att skjuta från höften är det bäst att gå i täckning och flytta tillverkningen innanför nationalstatens gränser. Oberäkneligheten blir om inte en dygd så åtminstone ett maktmedel.

Självcentrering. Men är nationalstaten faktiskt så viktig, ur rationell och etisk synvinkel? På 1990-talet inrättade TFiF och DIFF en arbetsgrupp om ”Arbetets nya roll”, där det gick upp för mig dels att det finns en objektiv definition på fattigdom (typ ”tjänar mindre än hälften av medianen”), dels att referensgruppen är just nationalstaten. Varför det? Är det helt okej med stora inkomstskillnader, om de är relativt till folk som bor långt bort?

De beslut vi i väst gör leder via klimat och handelspolitik till fattigdom i fjärran länder som inte längre kan bestämma över sin egen framtid. I frihandelns tecken låtsas vi att alla har lika möjligheter, och vi stöder de facto regimer som inte följer grundläggande mänskliga rättigheter. När vi märker vår egoism, släpper vi in några droppar av flyktingströmmarna vi själva bidragit till. Och då känner sig våra egna fattiga förbigångna, och röstar på främlingsfientliga partier. Alla röstar vi väl helst på någon som vi känner har respekt för oss.

Det uppstår en dynamik som splittrar. De resursstarka egoisterna vill tillskansa sig mer makt och pengar. De resursstarka altruisterna må vilja hjälpa andra, rentav bortom nationalstatens gränser, men de blir blinda för de resurs-svaga i det egna landet. Meryl Streep må ha hur rätt som helst i sina Trump-betraktelser, men de är inåt-värmande och självförhärligande. Skicklig demagogi kan förena de resurssvaga i att tro på en inbillat stark ledare. Hoppas det inte händer igen 2017 i Europa.

Blind leder blind. Vart vill jag komma med detta? Jag vill kasta fram en hypotes varför jag likt så många av mina vänner och bekanta blivit tagen på sängen av denna utveckling mot en riskfylld, sämre värld. Och det är att vi lever i en kosmopolitbubbla. Gemene Forum-läsare utsätts för bekantskaper långt utanför Forums läsekrets, men en mycket liten del av dem röstade för brexit, valde Trump, eller är anhängare av någon fundamentalistisk variant av kristendom, judendom eller islam. Vi har skapat en förståelse för att våra bekanta i andra national-stater tänker lite annorlunda än vi, men vi har inte utvecklat någon vidare respekt för hur den breda massan känner sig, ens i våra egna nationalstater.