Krigströtthet i medierna

av Nicholas Anderson Forum 2019-10, sida 04, 19.12.2019

Ett lands demokrati kan stå stadigt på två ben endast om det har en oavhängig press som övervakar näringslivet, politikerna och tjänstemännen. Dagstidningar existerar för att förmedla lokala och övriga nyheter som kan påverka eller påverkar läsarna, nu eller framöver.

[caption id=“attachment_9355” align=“alignright” width=“220”] Nicholas Anderson är oberoende rådgivare och konsult inom finans,
infrastruktur och klimatförändring.[/caption]

Dagstidningar förklarar och benar ut vad näringslivet, politiker och tjänstemän planerar eller håller på med. De ifrågasätter inte endast aktuella planer och aktiviteter, utan presenterar också alternativ för debatt. Dagstidningar borde vara kanariefågeln i kolgruvan, alltid på sin vakt för missbruk av makt och pengar.

Utan mediernas självständiga närvaro är man hänvisad till vad Storebror finner lägligt att berätta. Men självständiga dagstidningar är också själva företag, och det betyder att de måste producera kvalitetsinnehåll som inte bara är intressant och relevant för betalande läsare, utan också viktigt för deras välfärd.

För omkring tolv år sedan började vi höra talas om hur Facebook, Google, Microsoft och Twitter kunde sprida demokrati – men i verkligheten har det gått tvärtom, tack vare dem och deras gelikar! Rekapitulera hur den arabiska våren föll i dvala, och övergick i en arabisk vinter.

Kris i mediabranschen. Teknikjättarna har förstört västvärldens mediesektor, som drabbats av enorma bortfall av betalande kunder och reklamintäkter. Detta har resulterat i att journalister förlorat sina jobb och blivit frilansare med avsevärt lägre löner. Färre journalister och vikande finansiella resurser har minskat dagstidningarnas lockelse för läsarna, och läsarunderlaget fortsätter krympa. Detta är en ond cirkel, och brådskande åtgärder krävs av politiker, mediebolag och läsarna.

Facebook, Twitter, Google och Microsoft fortsätter att skrapa åt sig nyheter från hårt arbetande journalister där de kan erbjuda inehållet vidare gratis utan att ha behövt betala för det. De stjäl metodiskt frukterna av andras arbete. Som motdrag har många medieföretag tillgripit betalmurar för att förhindra detta röveri. Men när betalmurar är i bruk utnyttjar teknikjättarna i stället public service-bolag som nyhetskällor.

Big Tech har också mjölkat pengar från godtrogna medborgare genom att utnyttja privata data – ett exempel var ju de formidabla Cambridge Analytica-valskandalerna …

Sådant missbruk måste stoppas av regeringarna, för att Big Tech-företag:

inte anställer journalister, som skriver originalartiklar eller kolumner,

publicerar lögner och osanna texter utan stränga sanktioner,

erövrar reklamintäkter från medier,

underlåter att betala lokal skatt och sysslar med aggressiv skattelobbning och -planering,

kränker privatdata för profit.

Public service följer annan affärsmodell. En del medieföretag klagar över att public service-bolag har försvagat deras intäktsbas, men det är nonsens, för privata medieföretag följer en helt annan affärsmodell, en som visat sig mycket lönsam under gångna årtionden. Public service-mediebolag har som uppgift att informera och undersöka, men de är inte kommersiella affärsföretag.

Det föreligger ett starkt behov för privata medieföretag att möta dessa utmaningar. Medier existerar inte enbart för att publicera lokalnyheter, pressmeddelanden från företag eller  förmedla jobb, lägenheter, bilar och specialerbjudanden i de lokala affärerna. De har en central roll då det gäller att värna om demokratin och förklara betydelsefulla händelser, aktiviteter och politik här hemma eller utomlands.

Mediernas uppgift är inte endast att rikta strålkastare mot Big Tech-kränkningar, utan också att föreslå lösningar som stöder demokratin. De måste också skriva om Trumps handelskrig, våra bankers penningtvätt, skatteflyktpolitiken i Luxemburg och Irland, hur privata hälsovårdsföretag kan underminera de offentliga hälsovårdstjänsterna genom att locka till sig läkare och hälsovårdspersonal med högre löner. Listan är lång och täcker nyheter och berättelser som påverkar vårt dagliga liv.

Nytänk efterlyses. Det finns många sätt för medieföretag att slå tillbaka, men det förutsätter omfokusering av deras säljefforter, från att sälja årsprenumerationer till läsarna och hitta nya lösningar att skaffa intäkter. För att lösa sina finansiella kriser måste de återta kontrollen över annonsering och sälja intressant och fängslande innehåll till nya läsare.

Det är förvånande att det förekommit så få experiment inom den globala medieindustrin, i motsats till musik- och spelindustrin. Språkbarriärer borde inte vara något reellt problem ens för finsk- och svensktalande finländare. Ett exempel: det finns 300 000 finländare med svenska som modersmål, miljoner fler finländare förstår svenska, och i Sverige över 600 000 svenskar med finländska rötter. Varför har de aldrig setts som potentiella betalande kunder? Diasporan ute i världen bevarar alltid ett särskilt känsloband till och intresse för sitt ursprung.

I dag finns det nya teknologier och applikationer för att hitta och attrahera sådana nya betalande kunder med väldefinierat innehåll, teman och enskilda artiklar. Det finns ingenting som hindrar mediesektorn från att sträcka sig ut till dessa läsare, så länge innehållet är av ypperlig kvalitet.

Norden har ett brett spektrum av världens bästa socialpolitik – varför inte sälja den berättelsen till den övriga världen, utan falsk blygsamhet? Det verkar som om det enda som håller tillbaka denna utveckling är föråldrade IT-system, och kanske ledarnas krigströtthet efter ett långt krig mot Big Tech som har rustat upp med massiva medievapen. Det är dags för David att möta Goljat.

Nicholas Anderson är investerare och styrelsemedlem i Pressdoor, ett finländskt företag som erbjuder en betalningslösning med mikrobetalningar för journalistiskt innehåll i digitalt format.