Kring två strejker

Taggar: Teman: strejker

LEDAREN

Forum 10/197 30. 5. 1973

Kring två strejker

INGEN AVTALSRÖRELSE är lik en annan. Ibland sitter samförståndet hårt inne på ett håll, medan det går lättare att enas på ett annat. Ett fackförbund som ett år kämpat med strejken som vapen ligger troligen det följande lågt i dragkampen. Tålamodet tar i stället slut på andra fält.

Bankstrejken och strejken för teknikerna i offentlig tjänst har nu fallit mest i ögonen och verkningsfullast stört näringslivets normala gång. De båda aktionerha har vissa gemensamma drag.

I båda fallen har tjänstemän agerat. | ingetdera kan man tala om typiska låglönegrupper, även om de båda kunnat känna sig missgynnade i jämförelse med innehavare av likartade arbetsuppgifter hos andra arbetsgivare. Alldeles otvetydig är dock inte bankmännens löneeftersläpning i relation till annat kontorsfolk, men en kännbar gropförhöjning tedde sig välmotiverad, så välmotiverad att samförstånd om en sådan lösning nåddes mellan förhandlingsdelegationerna. Att strejken ändå bröt ut berodde på att bankmännens styrelse desauverades av sin högre instans som behärskades av en radikalare grupp.

I BÅDA FALLEN påminns man om hur lång tillbaka den tid ligger då man i samband med strejkrörelser sökte lägga vikt vid att inte ledera tredje mans rätt.

Banktjänstemännens möjligheter var begränsade att med de finansiella verkningarna av aktionen tvinga sina egna arbetsgivare på knä. Inflödet av räntor, bankernas främsta inkomstkälla, berördes ju inte. Men väl gnisslade samhällsmaskineriet så illa att motståndet snabbt mjuknade. Strejken riktades mot samhället, och i samhällets intresse gav arbetsgivarna vika.

Teknikerna säger:sig strejka för att trygga sin förhandlingsrätt, inte för lönens skull. Men förhandlingsrätten kan inte vara ett självändamål. När — eller om — den väl förvärvats är det uppenbarligen meningen att bruka den för att i ett följande skede förvärva ekonomiska förmåner. I framtiden hägrar för de strejkand ett system för tjänstemannalönerna som ger de tekniskt utbildade en bättre position i förhållande till andra än hittills.

SÄRAKTIONER AV DENNA ART undergräver den solidariska lönepolitiken. Att inte gruppen tjänstemän och arbetare, inte var för sig och inte tillsammans, sin löntagarposition till trots, känner sig sammansvetsade av gemensamma intressen är numera en banal sanning. Nytt i bilden är däremot att en tjänstemannagrupp så klart distanserar sig från alla andra. Också på arbetarsidan har branschens lojalitet stärkts mera än ”klassens”. Några centrala förhandlingar kom ju inte till stånd.

Skall man ur allmän ideologisk synpunkt bejaka en sådan utveckling?

DET KAN SÄGAS att en konsolidering äv de stora och centralt ledda organisationerna mer pålitligt. kan hålla löntagarpolitiken inom den samhällsekonomiska balansens utrymme, att små starka stöttrupper lättare kan bryta denna ram för att sedan dra de stora skarorna med sig.

Men det är långtifrån säkert. Erfarenheten visar att en grupp radikaler som gärna slår spelet över ända kan gripa makten också i stora organisationer.

I den aktuella samhällsdebatten har frasen pluralism ofta en tilltalande klang. Ett samhälle med ett flertal maktcentra med inflytelse över löntagarnas villkor är mer pluralistiskt än där några få centralförbund agerar å stora massors vägnar.

Hur små militanta löntagargrupper under handfast ledning kan topprida samhället ger å andra sidan inte minst förhållandena i Storbritannien exempel på. Säregenheterna på arbetsmarknaden har stor skuld till att välståndsutvecklingen där varit anspråkslös.

Hur man än avväger de centrala avgörandenas goda sidor mot säraktionernas störningar talar mycket för att de splittringens krafter som i år gripit in står i förbund med tiden. Och då växer behovet av ingrepp också från en medlande part, från .statsmakten. D 5