Kullberg om konjunkturen

av Peter Nordling Forum 1987-01, sida 08-09, 22.01.1987

Taggar: Personer: Rolf Kullberg Teman: ekonomi

ROLF KULLBERG:

Ingen högkonjunktur, men hyggligt ä et mesta av den nya information D som under de senaste månadern kommit om den ekonomiska utvecklingen — bl a OECD:s och EFTA:s bedömningar — har varit positiv, och det är jag naturligtvis mycket glad över, konstaterar Finlands Banks chefdirektör Rolf Kullberg. — Det stöder Finlands ekonomi, och det stöder just den stabila linje som vi valt.

— Eftersom utvecklingen gått som vi hoppats och kanske t o m litet bättre bör allt tal om valutakursjusteringar vid det här laget vara totalt uteslutna, understryker Kullberg.

— Vi har fått det ljus från väster som vi behövt och behöver så att västexporten nu går någorlunda. Detta gäller framförallt skogsindustrin. Metallindustrin har det något sämre, men frågan är om det inte börjar löpa bättre där också.

— Östexporten ser med utgångspunkt från årets varuutbytesprotokall ganska positiv ut genom att det innehåller ny import och tack vare den lilla höjningen av oljepriserna. Den finländska paradoxen är ju att låga oljepriser trots förbättrat bytesförnållande och positiva samhällseffekter på kort sikt leder till anpassningssvårigheter, då en så stor del av industrin varit alltför beroende av, och ensidigt inriktad på östmarknaden

Konsumtionsdriven tillväxt

Trots de hyggliga exportutsikterna är chefdirektör Kullberg bekymrad över att tillväxten i stor utsträckning är driven av konsumtionsefterfrågan. — Det pågår en konsumtionsboom i hela världen, och också för oss gäller, att den tillväxt vi hade i fjol och som fortfarande pågår är mycket ensidigt konsumtionsintiktad. På lång sikt är detta negativt ur balanssynpunkt, och är klart att vi inte kan fortsätta i samma stil.

— Finlands Bank har genom penningpolitiken i viss mån kunnat stävja konsumtionen. Den höga räntan har uppenbarligen betytt att konsumtionen i fjol inte ökade fullt så mycket som man trodde — speciellt då det gäller varaktiga konsumtionsvaror som delvis är beroende av kredit. Men på det hela taget är penningpolitiken ett väldigt dåligt redskap då man vill påverka konsumtio — Det finns inte längre någon orsak att prata om justeringar av markens värde. Men det tycks vara oerhört svårt att få folk att inse att det verkligen inte blir någon devalvering. Jag kan inte stå på torget och skrika ut det varje dag, säger chefdirektör Rolt Kullberg.

8

Ingen högkonjunktur, men ett ekonomiskt sett hyggligt år I klass med det gångna, ä chefdirektör Rolf Kullbergs soådom för år 1987. — Vi för vara nöjda om vi kommer när vörldsmedeltalet på en 3 procen igen vid 2

BNP — fjolåret stannar anto s tilvÖnT procent, säger han. På pluskontot notera nan exportulvecklingen I vä och öst och industrins investeringsploner, meda konsumtionsboomen och kostnadsinflatione inger oro. Den positiva realutveck borde dock räcka för at

Adevalveringsspekulationerna.

inge klippa vingarna a nen. Vad som behövs är främst finanspolitik och en måttfull inkomstpolitik.

— I fjol gick utvecklingen snett genom att uppgörelserna på arbetsmarknaden var relativt frikostiga, oljepriserna sjönk och finanspolitiken hade bundit sig till skattesänkningar. Finlands Bank blev därför alltför ensam och tvungen att följa en högräntepolitik.

Chefdirektör Kullberg låter förstå, att skattehöjningar, t ex i form av ett par procentenheter till på omsen, i stället för skattesänkningar snarare hade varit på sin plats för att dra in köpkraft från allmänheten — så länge pengarna inte skulle ha pumpats ut igen i form av ökade statsutgifer. Stigande statsutgifter och med dem stigande underskott i statsfinanserna under ett år av ekonomiskt uppsving är ett annat orosmoment som Rolf Kullberg ser i den ekonomiska utvecklingen.

— Mot bakgrunden av konsumtionsboomen är det därför glädjande att Finlands Banks investeringsenkät från slutet av året gav ett positivt utslag. Enligt den ökade industrins fasta investeringar I fjol, och fortsätter att öka i år.

Investeringarna ökar — trots räntan

Den diskussion som uppstått om att enkäten är överoptimistisk och ”måttbeställd” för att passa Finlands Banks politik anser chefdirektör Kullberg delvis ha gått snett.

— Vi vill absolut inte genom enkäten och det den visar säga att räntan och realräntan inte skulle ha något betydelse. Det är klart att den har det — Men enkäten visar att det trots den höga räntan finns många andra faktorer som påverkar investeringarna. Jag har hört många företagsledare säga, att det inte i större utsträckning frågar efter hur hög räntan är, utan att de investerar om det finns ett investeringsbehov.

— Givetvis är det i längden betungande om räntan hålls hög och man har ett så stort kreditbestånd som våra företag har. Men när det gäller framtiden ser man inte på räntan på det sätt som folk tror. Mot bakgrunden av räntans effekt är vi desto gladare över att vi kunnat följa den politik vi gjort utan att den haft så kraftiga negativa effekter som många befarat och som den allmänna diskussionen hela tiden sagt att den nar.

De skillnader man pekat på mellan resultaten av Finlands Banks och tidskriften 7aIouselämäs investeringsenkäter beror enligt chefdirektör Kullberg på enkäternas olika uppbyggnad.

— Talouselämäs enkät vänder sig enbart till de 300 största företagen, medan vår också omfattar ett statistiskt urval av små och medelstora företag. Tidskriftens enkät tar också med företagsköp, medan vår rör sig inom nationalinkomstbegreppets ram och därmed fasta investeringar. De livliga företagsköpen 1985 förklarar därmed den

FOÖRUN 1/198 sjunkande investeringstrenden i Talouselämäs enkät. Om man rensar bort de metodologiska skillnaderna ger båda enkäterna samma svar.

Inflationsbekämpningen slut på hjälpen utifrån

Det andra tunga i:et i prognoserna över den ekonomiska utvecklingen är inflationen, som Rolf Kullberg inte vill ge några prognoser för.

— Jag kämpar mat inflationen, och känner i princip bara noll. Det är tyvärr orealistiskt, men så länge det finns inflation måste man bekämpa den.

— Den enda man kvalitativt kan säga om inflationen är enligt min mening att den antagligen inte längre kommer att dämpas. Vi måste komma ihåg, att det i fjol i mycket liten utsträckning var vår egen förtjänst att inflationstakten sjönk, utan att det framförallt var de sjunkande priserna på olja och övriga importvaror samt dollarns fall som inverkade. Trots denna draghjälp kom vi aldrig under en inflationstakt på 3 procent — 3,3 är den färskaste siffran — och utan den kunde inflationen lätt ha legat på 5 procent.

— Importpris- och dollarfallet var en engångsföreteelse, som vi inte kan räkna med i år, då bl a oljepriserna håller på att stiga. Nu gäller det att verkligen kämpa emot för att inflationen inte skall accelerera, understryker Kullberg.

— Då man talar om inflation ser man kanske litet för ensidigt på konsumentprisernas utveckling, Inflation är i högsta grad kostnadsinflation, som i något skede lätt slår igenom också i priserna. Det är alldeles givet, att vi inte i längden kan leva med lönestegringar på 7—38 procent per tidsenhet, och tro att vi kan hålla konsumentprisernas ökning vid 3 procent.

Långt till kasinosamhället

Det höga ränteläget har inte bara ansetts göra fasta investeringar för dyra att genomföra, utan också finansinvesteringar alltför attraktiva, så att Finland vore på väg att bli ett kasinosamhälle.

— Jag tycker det vore skäl att undvika hela kasino-termen, som har en dålig klang. Intresset för och operationerna på den finansiella sidan har ökat, men detta är inte nödvändigtvis någonting negativt.

Kullberg medger att ökningen inom finansinvesteringarna kan verka explosionsartad, men påpekar att det beror på att hela marknaden tidigare varit så outvecklad hos OSS.

— Ökningen har visserligen varit stor, men det är de reella investeringarna som är av betydelse. Och dessa har inte minskat för att bekosta finansinvesteringarna, säger Kullberg och pekar på erfarenheterna från bla är 1984, då hela den korta penningmarknaden med höga marknadsräntor växte särskilt kraftigt.

— Det positiva med finansinvesteringarna är att både privatpersoner och företa blir mera ränte-, avkastnings- och kostnadsmedvetna. Man fäster större vikt vid hur man använder sina pengar. Det här är ett av dragen i en realräntepofitik. En av avsikterna med att ha en reel ränta är att få företagen att noggrant utvärdera sina investeringsprojekt.

Bland privatpersoner tycker sig Kullberg se ett alltför stort lättsinne i användandet av pengar. Detta trots att sparandet och placerandet ökar.

— Människorna lever med inflationsförväntningar som tydligen är betydligt högre än den faktiska inflationen. Men de kanske tror att inflationen är och förblir lika hög som löneökningen, trots att den varit klart högre än prisstegringen.

Enligt Kullberg är en av de främsta orsakerna till lättsinnet att det är lätt att få bankkrediter och att man tydligen än så länge är beredd att ta dyra krediter. Han räknar dock med att räntepolitiken småningom börjar bromsa upp efterfrågan.

Beträffande skattetriheten för bankdepositioner och statsobligationer poängterar Kullberg att Finlands Bank officiellt aldrig har talat för att skattefriheten skall avskaffas.

Däremot anser vi att beskattningen borde få nya former. Vi förespråkar en toppräntemodell där ränteinkomsten är skattefri upp till en viss ränteprocent. Följden blir en viss konkurrens under den här gränsen och ökad rörelse på penningmarknaden, förklarar han.

Liberaliseringen fortsätter

Finlands Bank genomgår som bäst en liberaliseringsprocess. Det är en tendens som finns i hela världen och som något försenad kommit till Finland. Rolf Kullberg hoppas att liberaliseringen kan fortsätta utan att äventyras av den protektionism som hotar.

Vilket det nästa stora steget blir säger han sig ha svårt att förutse.

— Men, innan vi släpper valutaregleringen i högre grad måste vi ha ordning på torpet här hemma. Valutarörelserna får definitivt inte vara helt fria förrän penningmarknaden är kapabel att möta detta, säger han och påpekar att utvecklingen av penningmarknaden endast hunnit halvvägs.

Kullberg framhåller också att det råder en konflikt mellan bankernas in- och utlåningsräntor.

— Det är olyckligt att utlåningsräntorna stigit och fortfarande tenderar att stiga utan att bankerna mera aktivt börjat konkurrera genom att erbjuda billigare lån än andra. Samtidigt haltar systemet kraftigt såtillvida att det på inlåningssidan finns en kort marknad med höga räntor medan den viktiga depositionsrörelsen går I gamla banor med låga räntor därför att skattefriheten binder den.

— Tvåräntesystemet med den korta marknaden kommer närmast företagen till godo. Förekommer en riktig konkurrens stiger inlåningsräntorna i medeltal medan ut fortsättning på s 2 9