Kunder – vem behöver dem

Innan jag blev företagare levde jag i en illusion: Myndigheter och statliga/kommunala tjänstemän är per definition ineffektiva, otillgängliga och skjuter helst över ansvaret på kollegan (som är på semester).

Företagare däremot är effektiva, bra på kommunikation och tar alltid ansvar – eftersom egna stålar eller arbetsplatsen står på spel och den som inte sköter sig förlorar spelet.

Det ligger något i ovanstående. Men ack, världen är aldrig så svartvit som man skulle önska.

Vi hade i höstas beställt en urenkel installation av ett minikök. Efter många om och men fick vi en företagare att ta sig an saken (de andra hade inte lust). In marscherar tre (!) personer som inte har en aning om vad som ska göras, trots att allt är avtalat i förväg. Nå, no problem, de börjar borra, och borrar, hoppsan, rakt genom väggen in i badrummet på andra sidan så att kaklen lossnar och vi har ett stort hål.

Ingen fara, vi fixar det, säger de världsvant. Så småningom deklareras miniprojektet klart. Efter fyra månader anländer en hisnande hög faktura – från två olika företag.

Eftersom jag beställt tjänsten från ett enda företag reklamerar jag. Vd och huvudägare vidkänns inte mina klagomål utan säger lätt aggressivt att jag måste vända mig till det andra företaget – som jag aldrig beställt något av - OM jag har något att anmärka på.

Jag påpekar att allt beställts av hans företag, som är ansvarigt.

Han förnekar, säger att det är jag själv som beställt av det andra företaget, att han aldrig ger uppdrag vidare. Jag gräver fram alla gamla mejl som bevisar min poäng, och hälsar att jag gärna för detta vidare till konsumentmyndigheterna.

Ställd inför fullbordat faktum fräser han att han ”verkligen inte flera månader senare kan komma ihåg exakt vilka avtal han gjort med sina kunder”, och muttrar att jag kan lämna fakturan obetald.

Nu har det gått ett halvt år sedan jag hörde något av honom.

Vad ska man säga? Pengarna (eller kunden) behövdes tydligen inte i det företaget.

Detta med att fyrk inte behövs är tydligen rutin. Mitt företag ber ofta om offerter från små och medelstora företag, främst inom tryckeribranschen. Vi vill producera allt i Finland. Men ibland vacklar jag i denna inhemska tro. Var finns viljan, var är framåtandan?

I hälften av fallen kommer inga svar. OM vi når ett avtal får man sällan en bekräftelse på att beställningen är mottagen. Vi får ringa upp och undra, fråga oss fram. Även om vi avklarat offertrundan, beställningen och bekräftelsen kan vi sällan lita på att produkterna anländer inom utsatt tid. Man får igen ringa upp, böna och be om att man som betalande kund ska få sina produkter enligt tidtabell.

Som när vi skulle beställa en trycksak med vår logga på. Produkten kom (försent) men trycket var undermåligt. Jag skrev ett vänligt brev och undrade hur vi ska lösa dilemmat. Inget svar. Istället kom räkningen. Jag reklamerade. Inget svar. Nu har det gått två månader och ingenting har hörts.

Men det är inte bara de små. Jag har inte ens nämnt hur kaxigt, nedlåtande och irrationellt inköparna på stora mäktiga Varuhuset på Centralgatan beter sig mot leverantörer.

Jag har bara en slutsats: Varken lilla tryckeriet eller stora varuhuset tycks behöva pengar – eller kunder.

Förstås finns det otaliga framåtsträvande och taggade finländska företag. Inte är vi själva några mönsterelever heller.

Att vara företagare känns ibland som på det där sjunkande skeppet, och skeppet är Finland. Vi skyller på skattepolitiken, arbetsgivaravgifterna, facket, regeringen, whatnot. Det ligger säkert mycket i det, men att sköta om sina kunder? Nej, det är inte företagens sak.

[caption id=“attachment_5248” align=“alignleft” width=“220”] Magnus Londen är författare och frilansjournalist som utan att inse det själv blev vd för sitt företag Come to Finland Publishing. Foto: Cata Portin[/caption]