Lagring av kärnavfall

av Erik Meitz Forum 1983-17, sida 28-29, 02.11.1983

Taggar: Teman: kärnkraft

FRUN 7 18 FÖRUN

Kärnavfallsproblemet allt mer brännande

NM Professor N G W Cook leder gruvingenjörsavdelningen vid University of California i Berkeley. Sedan ett par år går det mesta av hans tid till att komma på ett garanterat säkert sätt att lösa det allt mera brännande problemet med kärnavfall.

Strax före årsskiftet antog en praktiskt taget enhällig kongress i Washington en ramlag om avfallsproblemet. Vad lagen än må vara värd i eftervärldens ögon så var den ingen lätt nöt för politikerna. De behövde fyra år för att slussa den genom nio utskott som alla kom till samma slutsats —- frågetecknen är flera än svaren och experterna är sinsemellan oense. Som så ofta i dylika fall stannade man för en kompromiss som ingen är riktigt nöjd med. Det är helt enkelt bråttom och alla inblandade är trötta på tragglandet.

Det man har enats om är att det ska byggas två lager i berggrund som är stabil nog att isolera det dödliga avfallet i åtminstone 10 000 är. Hur de två ställena ska väljas ut, det stadgar lagen en invecklad procedur för. Det krävs en hel serie undersökningar, experiment, offentliga utfrågningar, konsultationer och ställningstaganden av myndigheter på lokal, delstatlig och federal nivå. Det hela skall utmynna i slutliga förslag av presidenten, det första år 1987 och det andra år 1990.

Men innan maskineriet kan sättas igång på allvar måste experterna enas om åtminstone några alternativ att undersöka. Prof Cook och hans kolleger vid andra universitet och inrättningar har nu blickarna riktade på tre ställen i USA. De räknar med att kunna godkänna åtminstone ett av dem efter undersökningar som planeras vara klara år 1984.

• Det har varit svårt nog att säga vilka ställen som inte lämpar sig. Efter att rymden har eliminerats som alltför dyr och havsbottnen som alltför riskabel kan vi nu i varje fall koncentrera oss på lagring i berggrunden.

28

Professor NG.W. Cook i Berkeley, Kalifornien, säger att frågetecknen ännu är alltför många för att man ska kunna säga att ett bergslager för kärnavfallet är garanterat säkert,

Lagring nära kraftverken

De tre platser där man nu på olika sätt testar berggrunden har valts ut så att de dels ligger nära ställen med stora mängder nukleärt avfall, dels så att de representerar olika slag av sten som man tror att ska lämpa sig.

I Hanford, Washington finns det största lagret av högaktivt avfall från reaktorer för kärnvapentillverkning. Där undersöker mar möjligheterna att bygga ett lager på 1 km djup i en basaltformation. I Carlsbad, New Mexico finns både militärt och civilt avfall och där borrar man sig 4 000 fot ner i en saltformation. I Nevada har man länge utfört underjoriska test med kärnvapen och där ämnar man utnyttja en av de håligheter som har uppstått, den ligger på 1 000 fots djup och är inbäddad i tuff.

• Cemensamt för basalt, salt och tuff är att de är torra och kompakta. Ytvatten och grundvatten har svårt att tränga igenom dem och risken för sprickor är minimal. Ändå kan vi förstås inte säga om de är garanterat säkra innan vi har studerat dem noggrant.

För dethär krävs det helt nya metoder. Mänskan har visserligen över 4 000 års erfarenhet av gruvhantering men hittills har det ju gällt att få sönder berget, inte att hitta berg som håller för nästan vad som helst. Ett grundläggande metodarbete som man drar nytta av också i USA utförs just nu Sverige, vid Stripa västerom Stockholm.

• Jag var själv med om att planer och starta mätningarna i Stripa för två år sedan. Våra första erfarenheter var goda och ännu har ingenting negativt kommit fram.

Stripa mest avancerat

Cook drar fram ett exemplar av tidskriften Science (febr. 1981) med en lång artikel om experimenten i den 400 år gamla nedlagda järngruvan i Stripa. Svenska Kärnbränslesäkerhet och experterna i Berkeley utredar tillsammans i Stripa två skilda problem. Det första är kärnavfallets värmestrålningseffekt på berget. Den simuleras med elektriska värmeelement och omräknas rätt enkelt till realistiska värden. Det andra och betydligt svårare problemet är kartläggningen och beräkningen av sprickor genom vilka vatten kan sippra in och ut.

Stripa-projektet är det mest avancerade hittills i västvärlden. Berget där är visserligen urberg av granit, men själva mätningsmetoderna som man utvecklar där kan tillämpas på andra bergarter. Hur stor ”säkerhet” siktar man då till - Med nuvarande metoder kan vi inte garantera 100 procentig säkerhet. Grundvattnet är det största frågetecknet. Så länge det finns en teoretisk risk för att det kommer i kontakt med radioaktivt avfall och kommer upp till biosfären, så är säkerheten mindre än fullständig.

Därtill kommer att alla värden som uppmäts idag kan förutsättas gälla

OCKSÅ USA SATSAR PÅ BERGGRUNDE - Vi vet inte ännu exakt hur vi ska lösa problemet, men nu vet vi i varje fall var vi ska börja. Frågan är om vi hinner lösa det i tid.

Så säger en av USA:s främsta gruvexperter om den nya lag som stadgar att man senast år 1987 ska bestämma sig för var och hur landets samlade radioaktiva avfall ska begravas en gång för alla.

bara under ”normala” förhållanden. Den expertorgan i USA - bland dem National Academy of Sciences - som övervakar undersökningarna nöjer sig dock inte med det. De frågar därtill: Vad händer ifall av en ny istid, oväntad vulkanisk aktivitet, jordbävningar, etc.?

Här måste vi helt enkelt nöja oss med välgrundade gissningar. En istid behöver ju inte rubba djupen i berggrunden. Och den vulkaniska risken kan vi i viss mån beräkna genom att mäta rörelser i förkastningar nära lagringsplatsen. Det sker bla genom att stegvis fylla förkastningar med vatten och mäta effekten av det ökande trycket.

Cook säger att han är optimistisk men inte kan gå i god för att alla frågor har fått klara svar tills ett beslut enligt den nya lagen ska fattas om ett par år. Han medger att forskarna nog känner sig pressade i dethär skedet.

Tidtabellen sammanhänger givetvis med de minskande möjligheterna att fortsätta avfallshanteringen som hittills. Alltsedan kärnkraftens gryning är 1957 har allt högaktivt avfall lagrats i kylbassänger invid USA:s idag närmare 80 kärnkraftverk. År 1990 kommer åtminstone 15 av dem att ha fyllt sina bassänger och år 2000 beräknas 87000 tor använt bränsle ligga omkring i väntan på en sista viloplats.

Problemets dimensioner beror til stor del på att USA i motsats till Västeuropa inte har gått in för upparbetning och återanvändning av använt kärnbränsle. Medan man i Frankrike kör igång Cogema och i England har sitt Windscale för upparbetning i internationell skala är man i USA rädd för att det plutonium som härvid uppstår skall kunna komma i händerna på kriglystna regimer eller terrorister.

Vid sidan av det högaktiva avfallet - främst använt kärnbränsle - har man också det lågaktiva avfallet, som förekommer i en mängd olika former. I ett mycket tidigt skede gjorde man sig diskret av med det på olika sätt. Idag uppdagas det i den ena skandalen efter den andra. Men ännu finns det inget helhetsprogram och ingen vet så noga hur mycket sådant avfall det egentligen produceras.

Härtill kommer er hemligstämplad mängd avfall från de reaktorer som används för tillverkning av kärnvapen. Formellt faller det militära avfallet utanför den nya lagen, men i praktiken är det en del av samma problem.

Nöjdast med den nya lagen är väl kärnkraftstillverkarna som inte har fått en enda reaktorbeställning sedan 1978. Sju delstater, bland dem Kalifonien, har lagt nya kraftverksbyggen på is i väntan på en lag om avfallshanteringen. Nu ser tillverkarna om inte grönt så i varje fall gult ljus

Av ERIK MEINT för nya beställningar. Starkt stöd har de av Reagans regering, dit både utrikesministern Schultz och försvarsministern Weinberger kom direkt från Bechtel-koncernen i San Francisco, världens största byggare av kärnkraftverk. En svaghet i lagen för dem är att miljöintressena och beslutsfattare på lokal och delstatlig nivå har getts en hel del att säga till om.

Miljökretsarna igen säger att den stadgade garanterade säkerheten i ”minst 10000 år” är ett skämt när man vet att en del av avfallet — plutonium, tex - kommer att vara farligt i minst 250 000 år. Ett definitivt stopp för kärnkraften är fortfarande mälet för miljöorganisationerna.

De pekar också på att den slutliga lagringen inte löser några problem i tidigare faser av energicykeln, börjande med brytningen och anrikningen av uranmalmen, över olika transportskeden till frågan om vad som ska ske med alla kärnkraftverk när de har tjänat sina 30-35 år?

Faktum är att detta är den återstående pusselbiten i kärnenergilagstiftningen, nu när lagringsfrågan fått sin ramlag och kärnkraftens säkerhetsbestämmelser har skärpts stegvis alltsedan katastroftillbudet i Harrisburg för några år sedan.

Att lagringsfrågan i varje fall är mera än akut, det visade en liten notis som oförmärkt ingick i tidningarn senaste höst. Den handlade om kaniner och jordekorrar som hade iakttagits grävande tunnlar i marken. På tretton månader grävde de över 3 km och flyttade 12 ton jord. Platsen är Los Alamos, ett kärnvapenlaboratorium känt som atombombens födelseplats. Stora mängder ”lågaktivt” avfall har där grävts med i marken på 4 fots djup.

Kaninerna och ekorrarna gräver på exakt samma ställe och går ända ned till 6 fots djup.

29