Land skall med kunskap byggas

av Ragnhild Artimo Forum 1994-03, sida 16-17, 10.03.1994

Taggar: Personer: Olli-Pekka Heinonen

Land skall med kunskap bygga u du kan läsa dethär är en självklar medborgerlig rättighet. Men hur väl håller maskorna i det finländ ska kunskapsnätet? Har vi sparat ihjäl kunskapssamhället — kanske genom att missrikta resurserna? Forum träffade färska undervisningsministern Olli-Pekka Heinonen. som menar att bara pengar inte räcker: man måste veta vad man vill med dem också.

Forum: — Har sparhyveln gett högskolorna på huden så farligt att rehabiliteringen och utvecklingen är hotade? Vad föreslår Ni som förstahjälp och som fortsatt vård? Minister Heinonen: — Gränsen börjar vara nådd för hur drastiskt man kan spara utan grava följder. Högskoleväsendet är en helhet och måste hanteras som en sådan. Det är orealistiskt att tala om att lägga ner en högskola och skära budgetkostnader den vägen. Man kan inte lägga ner en högskola med några månaders beslutsvarsel — de studeranden som arbetar där måste få slutföra sina studier, och de forskningsprojekt man startat måste bli färdiga. Att “lägga ner” en högskola skulle därför inte ens ha effekt på följande budgetår, eller nästa. Det innebäralltså att då man skär i anslagen skär man direkt i undervisningen och forskningen. Härmed inte sagt att det inte skulle finnas rum för rationalisering eller snarare effektivering inom många av högskolorna. Men också, och det är viktigt, behov av att uppställa nya tyngdpunktsområden och stärka de sektorer det finns naturliga förutsättningar för. Jag ser som en nyckelutmaning för högskolorna hur de inifrån lyckas med att förnya sig, fokusera sig på sektorer där de kan bli bäst — hellre än att erbjuda allt åt alla. Profilering är speciellt viktigt i ett litet land där resurserna omöjligt kan ge den erforderliga kritiska hjärnmassan att hålla nivå på “tjugotvå Helsingfors universitet”. Strävan har alltför mycket varit expansion i stället för intensifiering, och då måste resultatet med nödvändighet bli tunt.

Forum: — I samband med sk. segerns dag, högskolornas drive 14 februari, offentliggjorde högskolerektorernas råd och studentkårernas förbund en resolution enligt vilken högskolorna förutsätter en ökning på minst 300 Mmk i högskolornas verksamhetsfinansiering i statsbudgeten 1995. Vill Ni kommentera kravet?

Heinonen: — Jag vill att högskolesamfundet mycket noggrant definierar till vad denna 300 Mmk skall användas, och vilken nytta och vilket momentum man avser att få till stånd med summan. Jag anser att sagda profileringsdag hade en viktig funktion att fylla genom att informera skattebetalarna om vad man ”behöver” högskolorna till. Och just därför är det också viktigt att kravet på en anslagsökning backas upp me 1 att man berättar vad som kan åstadkomma med pengarna. Pengar i sig får inte vara den automatiska lösningen på alla problem, utan man måste ha beredskap att konkretisera vad de behövs till, vad skattebetalarna ”köper” för dem.

Lära för livet

Forum: — Den nationella konkurrenskraften formas inte enbart i högskolorna. På vilka andra fronter måste kriget att försvara och utveckla Finland som en kunskapsnation föras?

Heinonen: — Yrkesutbildningen är en oerhört viktig sektor. och den har i Finland i extremt hög grad varit läroinrättningscentrerad. Utbildningen har getts inom läroinrättningens väggar med oftast liten eller ingen kontakt till och förankring i det praktiska arbetslivet. Å andra sidan är utvecklingen i arbetslivet nu snabb och genomgri knyta yrkesutbildningen till den praktiska operationsmiljön där kunskaperna skall tillämpas. I rättvisans namn må konstateras att här finns läroinrättningar som på ett ypperigt sätt lyckats utveckla fruktbart samarbete med det lokala näringslivet, integrera skolundervisningen och läroavtal och ta de 1oala arbetslivsmöjligheterna i betraktande i undervisningsplanen etc. Men på alltför många håll arbetar yrkesutbildningsanstalterna isolerade från del omgivande samhället och skolar s.a.s. direkt till arbetsjöshetskartoteket.

— Jag anser det viktig! alt yrkesutbildningen utgår från vad som händer med eleverna efter skolan. hur de lyckas landa i arbetslivet. Hos oss är det ännu rätt okänt att äroinrättningarna skulle ha systematisk uppföljning av elevernas fortsatta anpassning och framgång; i många länder är detta redan en inkörd marknadsföringsargumentation. Likaså att erbjuda fortbildning åt eleverna i senare skeden, aktivt gå ut med lämpliga skolningsmoduler som kompletterar grundutbildningen efter en lagom period i praktiskt arbete. Sådan sk. livslång inlärning borde vara satt i system också hos oss — med tanke på både individens och nationens konkurrenskraft.

Forum: — Sparåtgärderna som drabbat skolorna -— läropliktsskolorna — har under vintern upprört debatterats i media. Lärare och föräldrar har oroat sig över at kvaliteten på undervisningen, och ofta nog redan blotta operationsmöjligheterna. varit hotade. Ni har i flera intervjuer hänvisat till en miniminivå här som inte får äventyras. Hur ser Ni på denna problematik?

Heinonen: — Nödvändigheten att skära i budgetkostnaderna har gjort att man frångått normerna och förskjutit beslutspro pande, och det vore viktigare än någonsin att I

Foto: Asta Sjöblom

Undervisningsminister Olli

Pekka Heinone cessen till lokalt plan, en i och för sig riktig bedömning. Genom olika bärkraft har resurserna också varit olika, och det står klart att inte alla skolor på alla orter inom ramen för de givna resurserna längre kunnat uppfylla agens bokstav och anda med avseende på den bildning medborgarna garanteras i grundlagen. Nu pågår en utredning för att artlägga huruvida sparåtgärderna åstadommit luckor i utbildningssystemet som de unga ohjälpligt faller igenom. Jag är rädd ör att sådana luckor finns. Att man på en del håll tvingats till så hårda sparåtgärder att agens skydd inte fungerar längre.

Forum: — Finland har av hävd och med fog hittills gärna skrutit om sin höga bildningsnivå. Dethär är en prekär situation, inte sant? Heinonen: — Vi har också haft en alltför oflexibelt reglerad utbildning! Dessa regleringar måste nedmonteras och beslutsrätten öras till det lokala planet — och på den vägen är vi nu. Men man borde också analysera hur besluten inverkar, de praktiska följderna, eventuella fallgropar. Och framför allt definiera den utbildningsnivå som skall vara en självklar rätt för varje medborgare. Det är den debatten som nu måste föras, och det brådskar.

Nytt ministerium — och konkret parlamentarism

Tanken på ett eget ministerium för vetenskap och teknologi har ibland framkastats. Minister Heinonen har aktualiserat tanken i flera intervjuer på sin nya post. Ett vetenskaps- och teknologiministerium skulle ge bättre momentum åt denna viktiga sektor. Forum: — När får Finland detta nya ministerium?

Heinonen: — Då nästa regering bildas, borde man seriöst överväga om vetenskap och teknologi, naturliga parsektorer, skulle må bra av att avskiljas till en egen helhet och därigenom få högre specifik vikt. Idag sorterar vetenskap och forskning under undervisningsministeriet, medan teknologibiten sorterar under handels- och industriministeriet. Som läget nu är initierar vissa frågor en viss linjedragning och kanske också dragkamp. Samarbetet fungerar nog mellan ministerierna, men friktioner uppstår också genom kollisioner med ministeriegränserna. Dessutom kan man kanske alltför markant skönja ministeriernas respektive fingermärken i anslagspolitiken. Och inom forskning och vetenskap är skarpa upp-och-ner-kurvor det sämsta tänkbara alternativet: tvärtom är det viktigt — genom arbetets långsiktiga natur — att stabila verksamhetsmöjligheter garanteras genom akt snabba stora klipp i anslagen undviks, Och också alltför snabba ansiagsökningar, ironiskt nog! Jämn takt är bäst. Det sätt på vilket forskningsanslagen till Finlands Akademi. VTT och TEKES fluktuerat på sistone är inte ägnat att främja en stabil uppgående utvecklingskurva. Att statens vetenskaps- och teknologiråd direkt är underställt statsministern är positivt och dokumenterar intentionen att ge denna sektor högsta möjliga offentliga välsignelse, men på praktisk nivå, i anslagspolicyn, är verkligheten mer kapriciös än man skulle önska. Ett eget ministerium kunde ge bättre styrning på utvecklingen. Rådet skulle d fungera som det nya ministeriets rådgivande organ, tillhandahålla sakkunskap på högsta nivå.

Forum: — Ni har framkastat tanken på en kritisk utvärdering av ministerieapparaterna och rentav revidering av ämbetsmannamixen. De nuvarande kanslicheferna skulle enligt den modellen ersättas av statssekreterare. Varför?

Heinonen: — I samband med regeringsbyte vore det alltid sunt att överväga vad de olika ministerierna behövs till — och om de behövs. Det är utgångspunkten då man överväger vilka regeringspolitikens tyngdpunktsområden är. Vi har fastnat j ett slentriantänkande att det finns ett givet antal ministerier, och så utnämner man ministrar tll dem. Och antalet ministerier har hela tiden vuxit — utan att helheten och funktionsdugligheten satts under lupp. Nyttoaspekten borde ges prioritet. Parlamentarismen baserar sig på att vi har en folkvald riksdag, och en regering som åtnjuter dess förtroende, och som skall förverkliga riksdagens vilja. Strävan att bredda parlamentarismen är i sig positiv och fruktbar, men det synes mig att man talat för mycket om att utöka den formella parlamentarismen och för litet om vad det 1 praktiken förutsätter. En dimension av utökad praktisk parlamentarism är att regeringen, som skall förverkliga riksdagens vilja, ges reella möjligheter att göra det. Då kommer man till frågan om statsrådets förutsättningar att verka, och ministrarnas förutsättningar att förverkliga riksdagens intentioner. Mot den bakgrunden kunde ett system vara att inte basera ministerieapparaten så massivt på tjänstemän, utan på ”ministerbundna” exempelvis statssekreterare, som skulle ersätta den nuvarande kanslichefsnivån, och bytas ut då ministrarna byts ut. Min tro är att dessa skulle ha större beredskap och potential att förverkliga de snabba förändringar som samhällsutvecklingen förutsätter — och som är en förutsättning för samhällsutveckling. Ministerierna borde kunna reagera snabbare än nu på nya komplexa situationer. Goda erfarenheter av statssekreterarmodellen har man ju från statsrådets kansli, där systemet varit i bruk.

Forum: — Statssekreterarna skulle alltså vara ministeriets konkreta arbetsredskap? Heinonen: — Ja, och också fungera som ministerns ställföreträdare vid ministerierna. Argumenten då jag valdes till undervisningsminister var långt att jag genom mitt arbete vid ministeriet är så ”insatt” i frågorna. Om man vill att parlamentarismen fungerar är det fel utgångspunkt att man måste vara ”inne i ministeriet” för att kunna få något till stånd. För en fungerande parlamentarism räcker det enligt min mening med att ministern är en person som vill något, som har ett klart mål med sitt arbete. Maskineriet borde vara sådant att denna vilja förverkligas oavsett man kommer ”inifrån” eller ”utifrån”. Och med mera politisk cirkulation i ministerierna, och mindre tjänstemannaapparat — som lätt blir monolitisk — blir det också ämnesomsättning på idéer och initiativ, mera syre. &

Ragnhild Artimo

Finnet vill tala…

fortsättning från sid 12

På mobiltelefonsidan är GSM-nätet fri Jaktmark. Men NMT-nätet förblir Teles monopolbit. Det var detta som åsyftades i artikeln början med “nästan sista Monopoet”.

Då utrikestrafiken blir fri jaktmark i juli blandas kortpacken på nytt på ännu en telekomsektor. Alho framkastar att Finnet bör komma upp till en marknadsandel på försiktigtvis 15 procent det första året, och på fem års sikt tror han att kakan delas nästan jämt mellan statliga och privata operatörer här,

Nya tjänster för krävande användare

Samtals- och datakomsidan är naturligtvis en synlig och infrastrukturmässigt viktig bit av utrikestelefonin. Men det kommer mera.

— Bara vi kommit igång ordentligt kommer vi att satsa på mer avancerade tjänster, säger direktör Alho och nämner “operator"samt korttelefon- och virtualnätstjänster.

Vad betyder det? Med operatör avses här möjlighet att anlita en “operator” för personliga tjänster som att ta personsamtal, söka fram utländska telefonnummer och tillhandahålla annan skräddarsydd service. Det är inte speciellt lönande, företagsekonomiskt, men viktigt att kunna erbjuda.

Korttelefon låter förvirrande — med den djungel av betalmedel vi redan irrar omkring i. För himlakanalstittare kan signalordet ”MCI” ringa en klocka. Det är inte fråga om ett betalkort man sticker in för avläsning i användningssituationen — i stället kollar man sitt kundnummer från kortet, knappar in numret på telefonapparaten, och knappar också in sitt hemliga kodord, av säkerhetsskäl inte angivet på kortet — det måste man komma ihåg själv. Fördelen är att man kan ringa från vilken telefon i vilket land som helst, utan exempelvis dyra hotelltillägg, och utan slantar. En användarkategori är — hör och häpna — barn, som lätt tappar lösa slantar men gärna minns hemliga kodord.

Virtualnät är inte nånting ur Virtual Reality-vokabulären utan ett slags ”låtsasnät”, datorförverkligade nät för företagsvist bruk, speciellt kostnadseffektiva för övernationella (eller ortspridda) företag. Företagens telefoncentraler kan förena samtal inom företaget över riksgränserna lika lätt som till avdelningen i samma våning — till samma kostnad. Tidigare måste sådana nät byggas ut fysiskt med mycket dyra privatförbindelser: nu kan samma sak förverkligas långt billigare “på datorskärmen” programoch systemvägen.

Dessa tekniska Jläckerbitar är det meningen all få på användarmenyn inom något år.

Härhemma har dessutom HTF en godbit i bakfickan för videohungriga: VOD. VideoOn-Demand. Det betyder videofilmer att beställa via telefonnätet. Verksamheten ingår i EU-forskningsprogrammet RACE. och HTF:s samarbetspartner här är gruppen Diamond, som inkluderar bland annat Tammerfors tekniska högskolas (TTKK:s) signalbehandlingslabb och holländska Philips. Fältproven inleds någonstans i huvudstadsregionen nästa år. Den ”translatorenhet” som krävs för att överföra 1elefonnätssignalen till bild väntas kosta 2 000-5 000 mark och vara marknadsklar nångång 1995. 17