Långa dagar, inga pengar

av Ragnhild Artimo Forum 1991-14, sida 09-11, 24.10.1991

1706. vilket kan jämföras med fjolåret då 95 (829) och år 1989 då 109 (842) nya medlemmar skrevs in i våra register, rapporterar ekonomföreningens verksamhetsledare Camilla Ström.

Ett dagsfärskt medlemskap betyder dock inte att man är berättigad att lyfta arbetslöshetsunderstöd en dag senare. Innan en medlem kommit så långt bör hon/han ha betalat in den föreskrivna avgiften under en period av 6 månader.

NIORD redovisar för 95 arbetslösa per den sista september. Totalt 616 anslutna förbundsmedlemmar i SEFE är arbetslösa och 200 permitterade. medan totalt 740 lyfter pengar från örbundets arbetslöshetskassa.

”STAF:s arbetsledare drabbas hårt av recessionen”.

Arbetslöshets- och permitteringsstatistiken bland denna tidskrifts medlemsorganisationer toppas av STAF som för närvarande har cirka 200 medlemmar som lyfter pengar från arbetslöshetskassan. Vilket betyder att över 11 procent av arbetsledarna var utan jobb i september.

— Det här tär givetvis på våra medel. medger Svenska Tekniska Funktionärers — Arbetslöshetskassas VD Björn Stenberg som per den sista augusti redan betalat ut 1.5 Mmk i arbetslöshetsunderstöd. då den totala summan för år 1990 uppgick till ”endast” 1,25 Mmk.

Stenberg räknar med att det i år sker en fördubbling av utbetalningsnivån från ifjol.

”Också gamla rävar räds framtiden och söker medlemskap i föreningar och arbetslöshetskassor”.

Till åtskillnad från de övriga håller sig TFIF på en rätt stabil nivå. Endast cirka 30 av föreningens nära 2 700 medlemmar är för närvarande arbetslösa eller permitterade, vilket bör anses vara en synnerligen acceptabel siffra i dagens katastrofala läge. Eftersom anslutningen till föreningen av hävd varit god har heller ingen extraordinär tillströmning av nya medlemmar noteTats.

— Nog för att vi den senaste tiden tagit emot några redan äldre och rätt rutinerade rävar som inte mera vågar lita på jobbens varaktighet på sikt. säger Frej Gustafsson som basar för TFIF:s verksamhet.

Hos broderföreningen DIFF är situationen inte riktigt lika tillfredsställande.

Verksamhetsledaren Erik Karlber fortsättning på sid I1

FÖRUN, 14/1991

Personen på bilden är inte identisk med någon i artikeln

Långa dagar, inga pengar

Text: Ragnhild Artimo

Den gråa gryningen övergår till en grå dag. Klockan är åtta, men du ligger kvar. En timme, eller två. För du ska ingenstans. Och du kunde int somna förrän fyratiden.

Eller du tvingar dig att stiga upp varje morgon klockan sju. För att ha vanan inne. Om du skulle få ett jobb. Nästa månad. Eller nästa år.

å mycket tid. Och så litet at göra. Dagar som rinner förb identiskt händelselösa. Du kan inte storstäda eller tvätta fönster fem dagar i veckan. Den trasiga elektriska sladden är redan utbytt. Skrivbordslådorna är sorterade tre gånger. Det finns inga brev att besvara, för ingen skriver brev då det finns fax. Fax på jobbet alltså.

Du går som en fånge i ditt eget hem. Du vill inte gärna bli sedd på stan under arbetstid. Det bara känns så. Och nån av de åtta firmor du har ansökningar liggande hos kunde j ringa om du går ut. Det gäller att släpa sig genom dagen, en kvarttimme i taget. Var det idag du skulle upp till socialen?

Korta ströjobb håller igång Johan (som givetvis inte heter så) är arbetslös, men inte helt och hållet. Han har ont om pengar förstås. Och han blir snart far.

Johan är VVS-ingenjör och 26 år. Han blev färdig från ”Verket” våre vänd

Långa dagar…

fortsättnin 1990. Då — för bara drygt ett år sedan — behövde en färsk ingenjör inte söka jobb, utan fick en massa anbud. Från stora och små företag. Johan valde en liten firma, för att få mångsidigare erfarenhet. Erfarenhet är ingenjörskapital, det visste han.

Den lilla byrån jobbade med planering. När det började blåsa kalla vindar för investeringar blev det alltmer tunnsått med projekt och sedan tog de slut. Johan blev arbetslös i somras. Med studielån och bostadslån på halsen och föräldraskap på kommande var det en dålig tidpunkt.

Då var Johan glad att han inte som en del av sina kurskamrater hade skrivit ut sig ur DIFF efter det första gratisåret efter studierna. Utan DIFFmedlemskap och med en arbetande sambo hade arbetslöshetsunderstödet varit betydligt magrare. Dessutom fick han praktiska råd och vägledning i ansökningsdjungeln från DIFF, ”där Marianne Blomqvist vet nästan allt om dehär frågorna”, säger han.

Arbetslöshetsunderstöd ger inte stor ekonomisk marginal, förstås. Men nuläget är ju mera en fråga om brist på kapital än brist på arbete. Det finns arbeten som skall göras. Har man tur kan man få kortjobb att dryga ut kassan med. Johan har lyckats hålla sig sysselsatt två-fyra dagar i veckan faktiskt, med planeringsprojekt och installationer. Jobben har kommit via bekanta och de kontakter han fick då han jobbade.

Gråjobb förbi skattmasen? Inte! Johan för bok över utförda arbetstimmar och löneintyg, och redovisar för dem — det är enklare och klarare. För den faktiska tid han inte arbetar får han arbetslöshetsunderstöd, om inte jobbinkomsterna går över en given gräns.

Korta arbetsuppdrag fyller inte bara en ekonomisk funktion. Lika viktigt är att de håller en professionellt igång. Att göra ingenting förslöar och trögar till hjärnan. Dessutom är det viktigt för Johan att bygga på sin erfarenhetskvot och på det sättet se om sin framtida konkurrenskraft. Till det syfta 1 också att han — då han inte har uppdrag — har åkt runt till olika firmor i branschen och plockat upp produktataloger och knutit kontakter och utnyttjat tiden till att bygga upp ett professionellt nätverk som kommer väl till pass den dag han börjar jobba på heltid och för högtryck.

Överkvalificerad oc utklassad

Anita är diplomekonom med specialkunnande inom marknadsföring och export, talar sex språk och är arbetslös sedan februari 1989. Hon är 35 år och ensamstående — just den för företag idealiska personkategorin som kan satsa hela sin person på jobbet. Om hon hade ett.

Det har hon inte, längre — eller ännu. Det medelstora företaget hon jobbade vid körde in i en effektiv kombination av interna och produktionsproblem i kombination med vikande marknader, och sa upp en avsevärd del av personalen, börjande från exporten. Om hon hade tagit reda på mer om företaget innan hon tog jobbet — men det gjorde hon inte, dumt nog, medger hon.

Två och ett halvt år utan anställning är lång tid, nära tusen dagar. Och tusen nätter, med svårt att sova.

Anita har haft en del kortvariga jobb via byråhjälpsfirmor. Men nu finns det inte sådana jobb att få. Hon har varit på flera anställningsintervjuer också — med hennes meriter är det ju självklart. Det är just meriterna som är en del av problemet: ”Med de här språkkunskaperna blir Ni inte långvarig hos oss där Ni inte får utnyttja dem!”

Anitas kön och ålder — Sic!>- är också fel. Inom den finska exporten är det av tradition de unga (för män är 35 ungt), vanligast tekniskt utbildade männens marknad. De som stövlar in hos de europeiska tycoonerna och börjar rada upp tekniska parametrar på direkten. I illasittande kostym och gummibottnade skor, renons på all kultur… Anita är litet bitter, och det förstår man. Hon kan, men får inte. Om hon ändå valt redovisningslinjen i Hanken i stället! Redovisningsekonomer får vara kvinnor.

Fel är också att inte vara gift. ”Duger inte män åt Er?” plägar de klumpigaste personalcheferna fråga. Då blir man arg,

Det är kämpigt med ekonomin, lindrigt sagt. Då hon fick gå från jobbet 1989 anmälde hon sig inte som arbetslös på ett bra tag. Hon hade ju för avsikt att hitta ett jobb. Men månaderna gick, och pengarna också. Som Niord-medlem får hon ju mer understöd nu än hon skulle få utan medlemskapet. Men då hon skött räntorna p studielånet, bostadslånet och bolagshyran blir det 300 mk kvar att leva på i månaden. Anita äter middag hos sin (arbetande) mor tre gånger i veckan, och smörgåsar resten av tiden. Och tiden är lång. Hobbies? Visst, porslinsmålning och teckning. Materialet kostar pengar. Dessutom har hon inte riktigt lust med nånting kreativt, som det är. Så hon läser, går på biblioteket. Också dagtid. Där är mer folk nu än för ett år sedan.

Ibland träffar hon vänner, och de närmaste vännerna vet läget. Men inte alla förstås. Det händer att Anita går över gatan för att inte stöta ihop med nån hon inte träffat på länge. Hon vill inte tvingas förklara.

Mestadels är hon ensam. Det är förvånansvärt så ensam man är som ensamstående och utan jobb. Jobb är en referensram, en social kontaktyta. Som arbetslös blir man undernärd på mer än ett sätt.

Men det måste ju vända. Anita säger att Finland har en massa fina produkter men de måste säljas rätt. Ute i världen. Hon är helt villig att göra det, bara nån ger henne chansen. Varför duger hon inte?

Tjugo år som arbetslös?

Anders, 45 och skeppsbyggnadsingenjör, är en av de hundratals som blev arbetslösa vid Wärtsila Marines konkurs hösten 1989, Den vintern var han arbetslös runt fyra månader, men fick sedan jobb vid en agenturfirma. Han hade dålig tur: firman körde in i en kris och han blev arbetslös för andra gången lagom till jul 1990. Sedan dess har han sökt flera jobb som han klart hade varit kvalificerad för, men har inte fått något. Han är inte bitter, konstaterar bara att någon annan befunnits ha ännu bättre kvalifikationer. Vad firmorna vill ha, säger han, är 30-åriga ingenjörer med många års arbetserfarenhet…

Anders har familj. Hustrun har jobb, ännu åtminstone. Barnen går i skola, på slutrakan. Då Anders blev arbetslös senaste år hade han just tagit ett lån och börjat förstora egnahemshuset. På ett sätt var det lyckligt: under de sysslolösa månaderna har han haft konstruktivt om än oavlönat arbete att syssla med, på huset och på sommarstugan och båten.

Men familjens ekonomi har varit ganska pressad, trots att DIFF-medlemskapet har gett betydligt mer ertsättningspengar i handen än om han inte haft det. Arbetslöshetsersättningen och hustruns lön (från vårdsektorn) har inte förslagit så väldigt långt med låneräntor att betala.

Familjen har fått strama åt på utgiftssidan överlag. Det har bara inte funnits så många poster att göra det.

14/1991 PORUN,

Man har också tidigare levt anspråkslöst. Ett exempel på läget fick Anders nyligen då sonen skulle läsa till ett prov i skolan och lånade läroboken av en kamrat för att han inte hade velat köpa en egen. Böcker är dyra, vilket föräldrar nogsamt vet.

Anders säger att han känt sig skamsen över att vara arbetslös. Mera nu andra gången. Efter Wärtsila Marine var det så många som fick gå från samma firma.

Man känner sig vara misslyckad utan jobb, oönskad. Man duger ju inte. Så Anders lät bli att gå på sin kurs tjugoårsträff för en tid sedan, för att inte behöva svara på frågan var han jobbar. Men han har inte aktivt isolerat sig dehär månaderna — fast det förstås, han har väl undvikit att gå ut mycket på dagen.

Anders och hans forna kolleger på WM — uppsagda — kände sig bittra då Martin Saarikangas i samband med Masa Yards om fallet Marine sa att man ”blev av med alla sulslitare (tossunkuluttajat)”. Anders skulle inte på ett år ha kunnat tänka sig att börja jobba där igen. Men idag har han fått distans till den traumatiska upplevelsen,

Utan familj och familjens solidariska stöd hade det varit värre, säger han. Familjesammanhållningen är den viktiga fasta punkten i tillvaron. Han säger sig förstå, att ensamstående arbetslösa måste ha det extra svårt, psykologiskt. Dagarna blir långa också för en arbetslös som har familj. Då alla gått på morgonen, är det svårt att motivera sig för något. Men man måste ju, för att stå ut.

Just nu har Anders ett sk sysselsättningsjobb. med ADB-uppgifter. Det är inte vad han utbildas till, och ger ingenting, professionellt, men det är ändå bättre än att gå hemma. Litet mera pengar också. Jobbet fortgår till april nästa år. Då kanske läget lättat på arbetsmarknaden. Kanske.

Men om det inte gör det? Och om ingen vill anställa en 45-årig ingenjör med arbetserfarenhet? Som inte vill byta jobb så fort han kört in sig? Det är tjugo år mellan 45 och 65. Skall Anders gå arbetslös i tjugo år eller ta anvisade sysselsättningsjobb och låta sina kunskaper torka bort till inget gagn?

Nej. Om ingen anställer honom. skall han anställa sig själv. Han ska bli företagare. Han har en konkret plan också. Businessidén har marin anknytning, så mycket kan avslöjas. Man får väl se. Livet är inte slut vid 45, inte ens arbetslivet.

Anders vänner säger att han är optimist. Det är väl en definitionsfråga. Mest handlar det om att inte ge upp.

FÖRUN, 14/199 ”Syftet är att främja”

Text: Christian Schönberg

I recessionens tidevarv då många företagsledare tillsammans med sina medarbetare sitter med händerna fromt knäppta i famnen och på sina läppar formar böner om att bättre tider skall vederfaras oss, har Statsrådet presenterat ett målsättningsprogram för skötseln av sysselsättningen, som skall täcka tiden fram till den soluppgång som enligt vissa förståsigpåare ännu en gång skall randas. Någongång — någonstans.

dition har programmet utformats — torrt — flummigt och — intetsägande.

Man kan faktiskt ställa sig frågan om Statsrådet ens har för avsikt att försöka råda bot på den dagsaktuella bristen på arbetsplatser och tackla problemen med de överstora arbetslöshetssiffrorna inom en överskådlig framtid.

Hoppet om att målsättningsprogrammet skall leda fram till konkreta lösningsmodeller i nutid, falnar nog redan vid den första genomläsningen.

Eller vad sägs om fackuttryck som:

FE: god finländsk politikertra — är meningen att… — försöka främja… — skapa förutsättningar för… — för avsikt att… — lägga fram för slag… — syftet är att främja… — bedömer att… — bereder man sig för att… etc, sida upp och sida ner.

Men å andra sidan, oberoende av hur målsättningsprogrammet framgent kommer att hanteras i olika instanser, har det ju redan i sig bidragit till att befrämja sysselsättningen. Några personer har varit sysselsatta med att skapa texten och någon har säkert pysslat med att översätta densamma till det andra inhemska. Sen har ju naturligtvis också någon duplicerat betänkandet och postat det till berörda personer, som sedan rätt länge kommer att vara sysselsatta med att bereda ärendena i kommitteer, som sedan… Ja, vackert så. o

Utan jobb…

fortsättning från sid rapporterar att 62 medlemmar för närvarande lyfter arbetslöshetsunderstöd, vilket närmar sig 4 procent av öreningens medlemsantal.

Däremot har en drygt 30 procentig ökning av antalet nya medlemmar noterats i jämförelse med år 1990.

”Tvåspråkiga byggmästare har större chans att behålla jobben när tiderna är dåliga, säger Leif Eriksson”.

Sedan början av året har arbetslösheten ökat snabbast inom husbyggnadsarbetet och tillverkningsyrkena. Inom husbyggnadsbranschen uppgick antaet arbetslösa i juli till 17 500, vilke är nästan tredubbelt så mycket som i fjol. Antalet utgör drygt 15 procent av hela arbetskraften i branschen.

Trots att drygt 3 procent av landets totalt 19 000 byggmästare går arbetslösa har problemen inte slagit lika hårt mot Svenska Byggmästareförbundets medlemmar.

— Fem av våra medlemmar är för tillfället arbetslösa eller permitterade, konstaterar förbundets verksamhetsledare Leif Eriksson. Dels hör ju inte arbetsledarna inom byggbranschen till de första som permitteras och dels är en del av våra medlemmar privatföretagare som kör för halv maskin. Men vi skall inte heller glömma att de flesta av våra byggmästare är tvåspråkiga och kanske redan av den orsaken inte hör till de som först får gå.

Eftersom förbundet inte har någon egen arbetslöshetskassa är den dagsaktuella nyanslutningshysterin knappt förnimbar. L 11