Långtidsplanering gemensam nämnare för stat och företag
av Ragnar Langhoff Forum 1976-06, sida 11-12, 07.04.1976
FORUM 6 - 76
L ”Endast få företag kan i dag förvänta sig, att kunna överleva och utvidga, utan att ha en dynamis långtidsplanering, som omfattar varupolitik, tillverknings metoder, anläggningar, organisationsförhållanden ledningsteknik . ..”.
Långtidsplanering gemensam nämnare
Dessa synnerligen beaktansvärda ord har i tiden sagts av direktören för General Electric, Ralph J Cordinier. Att förverkliga hans hypotes inom ett importföretag i dagens
Finland kan emellertid ställa sig rätt så svårt, för att inte säg nästan omöjligt.
” Jag tar såsom basexempel ett bolag, som målmedvetet under årtionden byggt upp sin verksamhet och försäljning på import av internationellt kända och kvalitativt högtstående produkter, omfattande bla maskiner för industrin, specialverktyg, kompletta verkstadsutrustningar, alarmordningar, telekommunikation för sjöfart, post- och telefonväsendet, konsumtionskapitalvaror, industristädmaskiner m m. Denna renodlade importförsäljning kompletteras av en installationsverksamhet, som återigen baserar sin produktmix på helt inhemsktillverkad materiel. Till denna företagshelhet bör ytterligare fogas en intensiv strävan att betjäna.
Granskar man å andra sidan de åtgärder, som från statsmaktens sida vidtagits i syfte att begränsa importen och stävja överkonsumtion, ställs man inför följande fakta. — I juni 1973 införde Finlands Bank bestämmelsen om kontantbetalning av importvara före varans tagande i användning, dvs försäljning.
— 1 augusti samma år infördes licensiering dvs företagen tilldelades för en bestämd tidsperiod en viss valutakvot, vilken uträknats på basis av tidigare års import.
— Under år 1974 undergick kreditsituationen en successiv tillstramning, vilket gjorde all kapitalupplåning praktiskt taget omöjlig.
— Från mars 1975 infördes en 10—30 procentig tulldepositionsavgift, att gäll för stat och företa för ett år framåt. Avgiften fryses in i Finlands Bank för en tid av sex månader — räntefritt. Enligt ett internationellt avtal, borde förfarandet ha upphört i slutet av mars, men enligt ett nytt statsrådsbeslut gäller bestämmelserna intill utgången av detta år, med en successiv nedtrappning av procentsatserna.
— Slutligen har vi det i januari i år införda prisstoppet, vilket gäller till utgången av juni och efterföljs av en sk strängerad prisövervakning.
Som en kuriositet kan nämnas, att sedan 1967, alltså i snart tio år, har importörernas procentuella vinstmarginaler inte fått ändras, trots stegrade allmänna kostnader och inflation.
Artikeln har författats av Ragnar
Langhoff, 49 — direktör och direktionsmedlem i Oy Hedengren A — medlem av nämnden för allmänna arbeten i Helsingfors för mandatperioden 1976—77.
— medlem av direktionen för huvudstadsregionens Vatten Ab.
Fel i målsättningen?
Utgår man ifrån, att dessa åtgärder varit framtvingade nödlösningar för att bemästra ett växande underskott i handelsbalansen, kan de var för sig vara motiverade och accepteras såsom riktiga. Men betraktar man dem såsom ett försök till helhetslösning, dessutom gjorda under en period av flere år och utan att motsvarande effekt eller önskat syfte uppnåtts, då måste det någonstans vara fel i målsättning och beräknings grunder. Det är väl självfallet att om dessa två ”ideologier” — näringslivets strävan til att överleva i en annars också hård värld med ändrade konsumtionsvanor, teknologisk utveckling och ökade krav från medarbetare och samhälle, samt statsmaktens sporadiska import- och produktionshämmande = åtgärder — under en lång följd av år nöts mot varandra, kan inte annat än en krissitua tion uppstå. Vänd!
Spara i kontorsrutin
Skrämmande perspektiv
Blickar man framåt mot den ”ljusnande framtid” ter sig perspektiven beklämmande, för att inte säga direkt skrämmande. Handelsbalansens underskott börjar bli en andrahandsfråga, undanträngd av växande sysselsättningssvårigheter, arbetslöshet och lönepolitiska tvister. Lösningen söks i extra skatteuttag och tvångslån, inte enbart från den enskilde medborgaren, utan även från den privata företagssektorn. Och vad blir resultatet? Att de absolut primära strävandena hos varje enskild individ, hos varje bolag och företagsledare blir omöjligjord — nämligen att skapa VINST. Vinst — inte i bemärkelsen kapitalism eller överflöd — utan vinst omsatt i form av nyinvesteringar, ökad kapitalinsats för ökad omsättning, nya arbetsplatser, medarbetarskolning och möjligheter till spontan förhöjning av löner.
Ny lag bygger på misstro
De kostnadsbesparande åtgärder som företagen tvingas till kommer i många fall att inverka negativt på service- och betjäningsbredskapen. Som ytterligare sten på början försöker några partipolitiska grupperingar krysta fram e marknadsförings- och konsumentskyddslag. Man ställer sig frågan — varför? Förslagsställarna motiverar den senare lagen med, att vi måste styra mot en konsumentskyddande utveckling.
Har mao det finländska näringslivets hela verksamhet och framgång hittills gått ut på att föra kunden bakom ljuset? Den uppfattningen får man av textförslaget.
För varje seriöst företag, med självaktning och moral, har väl tvärtom kunden alltid ställts i förgrunden — på en piedestal — under mottot ”kunden har alltid rätt”. Det nya motsatsförhållandet, kund kontra tillverkare-importör, bygger på misstro och blir ett slags ointressant avtal om köp och tjänster, där på förhand förutsatta tvister och mellanhavanden hänvisas till domstolar och juridisk expertis. Tydligen skall. ord såsom öppenhet, ärlighet och förtroende bli helt tabu i framtidens förhållande konsument-leverantör.
De anställda i kläm
Hur reagerar då ledarna inom den privata företagssektorn inför de perspektiv, som nu står framför oss? En ytterligare åtstramning av import- eller kreditbestämmelserna kommer att medföra, att ca 240 000 personer anställda inom handelsnäringen och ca 210000 anställda i service, bank och sjöfar kommer att utsattas för verkligt hårda ”bandage”.
All tänkbar kostnadsinbesparing måste nu bli en realitet och inte enbart en framkastad tanke på papperet. Detta är liktydigt med att företagen i första hand angriper de största utgiftsposterna — lönerna och med dem sammanhängande sociala utlägg. Med tanke på att inom den offentliga sektorn dvs stat och kommun, finns samma antal anställda, ca 420 000 personer, för vilka det ständigt skapas arbete i form av kostsamma, nya investeringsobjekt, blir man mer än tveksam beträffande riktigheten av målsättningen. Grupperna motsvarar vardera ca 1/5 av landets anställda. Borde inte möjligheterna till arbete och utkomst fördelas lika?
Konklusionen anknyter till rubrikens ord — långtidsplanering. Den främsta uppgiften för varje företagsledning är, att styra och effektivt medverka i långtidsplaneringen, för att få företaget att växa, blomstra och ge avkastning. Trots alla kriser, som drabbat oss och skakat samhälle och näringsliv, måste vi fortsätta att tro på värdet av långtidsplanering.
Man bara önskar, att även vårt största företag — FINLAND — och framförallt dess ledning, skulle acceptera och bevisa riktigheten av Ralph J Cordinier’s påstående, att man överlever och utvidgar — tack vare dynamisk långtidsplanering. (Ragnar Langhoff)
