Lassila okuvad

av Janne Salonen Forum 1992-06, sida 12-13, 30.04.1992

östen 1991 tvingades KOP: chefdirektör Jaakko Lassil avgå med cn makalös presskampanj i samband med de s.k. Kouri-affärernas ventilcring. Lassila har säkert bittert ångrat sitt samröre med Kouri, som dock under 1980talets vilda år uppfattades som en finansguru. Det är likväl från krediterna till Kouri som KOP har tvingats redovisa sina mest onödiga förluster, i storleksordningen hundratals miljoner mark.

Bekväm syndabock

Såtillvida gjorde Lassila riktigt i att avgå I och med att han därmed tog det personliga ansvaret för misslyckandet med Kouri-krediterna: sedan är det en annan sak att Lassilas efterträdare passade på och göra maximala förlustnedskrivningar, varvid redovisades e 12

Lassila okuvad |

Text: Janne Salone förlust på en och en halv miljard för 1991, vilket allt kunde läggas Lassila till last. i avsikt att i efterhand rättfärdiga det brutala sätt på vilket Lassila, med hjälp av en välorganiserad presskampanj. fördrevs från sin post.

Typiskt nog för det finska etablissemaneget fick Lassila därmed något av en parias-stämpel: sedermera har han fördrivits t.ex. från posten som kansler för Helsingin kauppakorkeakoulu, finska handelshögskolan.

På enstaka håll har han dock ej gått miste om förtroendet: således har han förblivit t.ex. styrelsemedlem i Kone och styrelseordförande i gamla släktföretaget Lassila & Tikanoja. Kanske det är inom sistnämnda bolag — som har klarat sig väl trots den djupa depressionen — som Lassila i framtiden kommer att verka mest aktivt.

På Irland skulle han kanske ha kallats för ”the big fellow”. varmed me nas förutom kroppsfysiken även en personlighet som är kapabel att tänka och agera storskaligt.

Myter och fakta

J.S.: — Fanns det någon liten klocka som i slutet av 1980-talet varnade för att Finland skulle uppleva en så här djup nedgång?

Lassila: — Det fanns ju vissa signaler, men ingen väntade sig att det skulle ha gått så här illa. Redan hösten 1987 upplevde vi en börs”nigning”. men nedgången uteblev den gången: då den sedan kom så var dess djup nog helt oväntad. Den berodde också delvis på oväntade händelser: t.ex. Sovjets utveckling hade ingen kunnat förutspå. inte heller nedgången i sovjethandeln. Det fanns vissa små signaler, men inga som hade gett anledningen att tro att nedgången i ekonomin skulle bli 6 procent. som var fallet 1991.

6/1992 FRUN

J.S: — Ni var ju i tiden en stark motståndare till en devalvering: är ni fortfarande av samma åsikt?

Lassila: — Jag anser att den inte var nödvändig: inte gav den någonting. Endast trovärdigheten förlorades. J.S.: — Förtroendet för bankväsendet är mindre än vad det någonsin har varit under Finlands historia. Vilka faktorer ligger bakom detta?

Lassila: — Det finns många saker i bakgrunden: förut var bankverksamheten starkt reglerad. Bankerna i Finland levde under Finlands Banks beskydd. Så liberaliserades penningmarknaderna — vilket enligt min mening såtillvida ägde rum vid en dålig tidpunkt, att den ekonomiska tillväxten då var som starkast. Vår utrikeshandels terms of trade förbättrades starkt under dessa år, och gott om pengar kom in i landet. Penningmarknaderna var enormt likvida och bankernas depositioner växte starkt. Företagen placerade sina exportinkomster på penningmarknaderna, som då började fungera: och marknaden bestod i stort sett av bankerna. Bankernas uppgift var att återinvestera dessa medel på ett vinstgivande sätt. Bankernas lånestock växte dramatiskt. Samtidigt fanns det två olika penningmarknader: den gamla reglerade marknaden som följde Finlands Banks grundränta, och den nya, oreglerade, och för bankernas del fanns det en ”mismatch” mellan depositioner och lån, där grundräntebundna lån delvis måste finansieras med marknadsdepositioner. Detta minskade bankernas räntemarginal, vilket ledde till att bankerna började avgiftsbelägga sina övriga tjänster. Detta uppfattades med pressens benägna hjälp som omoraliskt, och ledde till en oerhört negativ inställning till bankerna bland allmänheten. De fenomen som kallades ”kasinospelet” offentliggjordes i en anda som skadade alla banker. Bankerna blev allt mindre populära, även om de aldrig har varit särskilt populära tidigare heller: ingen känner sympati för sina borgenärer.

— Allt detta kröntes med den ekonomiska förlamningen; och typiskt för en ekonomisk nedgång är ju konkurser. Då människornas vetande i allmänhet är begränsat, ledde detta till att allt detta skylldes på bankerna, trots att bankerna själva är svårt lidande i depressionen, genom oreglerade krediter och genom kreditförluster som fortfarande är stadda i tillväxt.

— Jag tänkte att rollerna borde bytas om: låt ekonomiredaktörerna leda bankerna. Där tycks ju den verkliga visdomen sitta! Ekonomiredaktörerna vet ju precis vad som borde ha gjorts och undvikits — visserligen med facit i hand…

FÖRUN, 6/1992

J.S: — Hade situationen varit bättre idag ifall den föregående regeringen — Holkeris blåröda — hade varit mera återhållsam i sin finanspolitik? Lassila: — Alldeles säkert. Holkeris regering både ökade på statsutgifterna och minskade statsinkomsterna genom skattesänkningar: det var ju viktigt för samlingspartiet att infria sina vallöften om sänkta skatter. Personligen tycker jag också att en av Holkeris regerings största misstag var införandet av avoir fiscal-skattesystemet för beskattningen av dividendinkomster.

— Situationen idag vore kanske inte så katastrofal, och nedgången i statsfinanserna inte så brant, ifall den dåvarande regeringen hade varit mera återhållsam.

1980-talets börsboom, säger Lassila, klandras ofta, utan att man kommer ihåg den betydelse den hade för börsbolagen, som genom börsen kunde skaffa sig stora mängder förmånligt kapital. Och man kan fråga sig i vilken situation de stora affärsbankerna vore idag ifall de inte hade genomfört sina stora emissioner på 1980-talet, vilka på den tiden klandrades starkt.

— Då jag kom till KOP var dess aktiekapital 600 miljoner och det egna kapitalet ett par miljarder: nu är aktiekapitalet 2,7 miljarder och de egna medlen cirka 10 miljarder. I ett år då banken redovisar en förlust på 1,5 miljarder, vilket har sin egen bakgrund, så hade detta varit fatalt ifall de egna medlen endast vore ett par miljarder.

Riskkoncentrationen

J.S.: — Borde finska banker ha samma möjligheter som tyska och schweiziska banker att göra dolda reserver, vilka sedan kan användas för att täcka extraordinarie förluster?

Lassila? — Javisst, och precis som i Tyskland borde affärsbankerna ha rätt att äga hur mycket aktier som helst, med begränsningen att bankens riskkoncentration i ett företag inte får överstiga 25 procent av bankens egna medel, vare sig det är i form av låneeller eget kapital. Hos oss är bankernas ägande begränsat, men ändå är de ledande affärsbankernas riskkoncentration till den ledande klienten långt över 50 procent av de egna medlen. Hos oss har det en negativ klang att ekonomisk makt utövas genom ägande, men i realiteten finns en stor del av denna makt hos kreditorerna. Våra industriföretag har så svaga kapitalstrukturer att de är beroende av bankerna för sin finansiering. Att bankerna äger delar i företag uppfattas hos oss som negativt — men är det då bättre att bankerna äger en stor mängd skuldebrev, som nu är fallet? J.S.: — Vad anser Ni om Finlands

Banks övertagande av SCAB? Lassila: — SCAB och Tampella var ett problemkomplex, där Tampellas konkurs utan vidare hade fällt SCAB. Då Finlands Bank fattade det beslutet, tyckte jag att det var bra. Bankverksamheten förutsätter förtroende, och om det uppfattas i utlandet att myndigheterna inte vill rädda stora banker som är på väg att gå omkull, så återverkar det på hela landets bankväsende och dess utländska upplåning, som i så fall skulle lida mycket svårt. Aven i Norge och Sverige har man kommit till samma slutsats. Så jag är inte beredd att kritisera Finlands Bank för räddningen av SCAB: om jag idag vore tillräckligt insatt så skulle jag kanske ifrågasätta metoden att enbart skyffla in nya miljarder…

Utländska ”hotbilder”

J.S: — Bedömer ni att det finns en risk för att ägarrestriktionernas slopande leder till att någon utländsk bank vill köpa kontrollen över en finländsk affärsbank, och samtidigt en stor del av inflytandet över Finlands näringsliv?

Lassila: — Det orkar jag inte tro: så har det ju inte gått t.ex. i Danmark eller i andra mindre EG-länder. I de är länderna har ledande affärsbanker usionerats för att kunna mäta sig med sina konkurrenter från de större EGänderna: i Danmark är Den Danske Bank ett resultat av en sådan sammanslagning, och liknande finns i Holland och Belgien. Och ifall någon stor centraleuropeisk bank har ambiioner att köpa in sig i Skandinavien, går den nog först till Sverige — S-E-Banken har redan länge taat om en skandinavisk bankfusion, där kärnan skulle utgöras av Scandinavian Banking Partners, och bedömer sig kunna dominera i en sådan construktion.

J.S.: — Tror ni att det i vårt land blir aktuellt med defensiva bankfusioner? Lassila: — Om en risk uppenbarar sig att utlänningar är ute i fientliga avsikter så kommer det väl att vidtas motåtgärder. Men som sagt tror jag inte att det är någon stor fara.

J.S.: — Var förresten de s.k. Kouriaffärerna en fientlig operation från KOP:s sida gentemot FBF?

Lassila: — Hos KOP fanns ingen fientlig avsikt mot FBF. Hösten 1987, efter börskraschen, ville amerikanska investeraren George Soros sälja ett rätt betydande innehav i bl.a. FBF och kontaktade oss via Kouri, varpå Kouri ville köpa en del åt sig själv och belåna dem hos oss. Vi visste dock att FBF genom Spontel hade samlat nära 10 procent av aktierna i KOP och i samarbete med SCAB köpt aktier i både Rauma-Repola och Kajaani. 13