Ledare : »Vad var det vi sade?»

Taggar: Teman: handel

ledarsidan

FORU 8.11. 196 »Vad var det vi sade?»

Donationern sina 16

Vi har en olycklig förmåga att få handelspolitiska avgöranden i sovjetisk favör att se ut som kapitulationer i strid med vår självbestämmanderätt. Först bedyrar vi, att vi gör precis som vi själva vill, sedan visar vi att vi inte riktigt vet vad vi vill och till sist får vi omvärlden att tro, att vår vilja finns i någon annans kjolficka än moder Finlands,

Vad detta nu än är, effektiv neutralitetspolitik är det inte, genomtänkt PR ännu mindre. Senast demonstrerades detta i kärnkraftverkskarusellen. Just nu är vi inne i en ny orogång med elloken. Ingendera frågan är väl ännu definitivt avgjord, men inte bara här hemma utan också ett gott stycke utanför våra gränser väntar man på avgörandet med svad-var-det-vi-sade» fnysfärdigt. Inte ens om avgörandet skulle gå i motsatt riktning, skulle föreställningen om vårt ekonomiska beroende numera kunna nämnvärt rubbas. Det skulle bara bli gissningar om vad en sådan manöver kan vara avsedd att kamouflera. Visst ligger det någonting i allt detta tal om politiskt hänsynstagande till Sovjet. Med en ökande utrikeshandel, som österut bedrivs på bilateral basis, och den påpasslighet varmed de västliga och östliga blocken inregistrerar och tnisstänkliggör varandras marknadsbearbetning är dét nyttigt, klokt och nödvändigt av Finland att aktivt bidra till jämvikt i sina affärer med dessa parter, Vi får då också finna oss i, att ju mer vi själva exporterar till Sovjet av högförädlade industriprodukter, desto mer rmåste vi ta emot av likvärdiga varor därifrån, inte bara bränsle och olika slags råvaror. Så mycket hänsynstagande är man skyldig en stor handelspartner att man inte är blind och döv för hans intressen och prestige. Det är både affär och realpolitik.

“Tyvärr är det alltid någon annan som vid sådana överväganden blir lidande, åtminstone på kort sikt. Det höt till själva konkurrenssituationen. Men lidandet och framför allt förargelsen kunde betydligt reduceras, om statens ansvariga organ från början skulle informera realistiskt kring hithörande ting och i varje fall avhålla sig från att livnära fåfänga förhoppningar. Det är de omsorgsfullt ältade onda aningarna om dessa lika sorgfälligt vidmakthållna förboppningars slutliga öde, som mer än någonting annat låter oss framstå som en sovjetisk satellit inför omvärldens kritiska blickar och egna felfinnares surögdhet.

Den som vill sätta sig in i hur en sådan här sak inte bör bedrivas, kan med behållning studera spelet kring elloksbeställningarna. En fånigare procedur får man leta efter. [ till vetenskapliga ändamål, sedan skattefriheten fallit bort. Bekymrade representanter för vetenskapen uppvaktade förra veckan undervisningsministern och uppmärksamgjorde honom på vad vem som helst kunde räkna ut på förhand: det har blivit totalstopp i donationsflödet från företagen, De vetenskapliga samfunden och andra traditionella donationsmottagare är panka och kan ingenting uträtta, I och för sig är skattefrihet en förmån, som bör användas ytterst restriktivt, Särskilt tvivelaktigt är det att såsom nu sker begagna den till att dirigera kapitalströmmar med, Vad beträffar vetenskapen är den visserligen förtjänt av mindre konjunkturbetonat stöd än vad som kan baseras på företagens vinster och välvilja, men några principiella betänkligheter mot att sådana donationer främjades genom skattefrihet kunde knappast resas. Det minsta man kan begära är att de lätt förutsebara och nu klart konstaterade skadeverkningarna av dess slopande hade eliminerats genom i motsvarande mån höjda statsbidrag. Att bara se hur mycket man tjänar men inte hur mycket man förlorar på en och samma sak kan bero på att man kniper ihop ena ögat. Det kan se hur slugt ut som helst och ändå vara en blunder. Oo Forum 18/88