Lever bankerna på lånad tid?
av Nicholas Anderson Forum 2016-10, sida 06, 24.11.2016
Medier frossar i framtidsscenarier där etablerade banker kan slås ut av små, smidiga startups, så kallade fintech-aktörer som snart kan ersätta traditionella banktjänster med snabba, flexibla mjukvarulösningar.
[caption id=“attachment_6866” align=“alignright” width=“230”]
Nicholas Anderson är oberoende rådgivare och konsult inom finans, infrastruktur och klimatförändring.[/caption]
Argumenten för påståendet att bankerna lever på lånad tid lyder enligt följande:
1. Det finns för många banker, via konkurrensen krymper lönsamheten.
2. Automatiseringen medför avsevärda förändringar.
3. Bankreglering stryper bankernas lönsamhet och gör det svårt att skaffa färskt kapital.
4. Konsumenterna litar inte på bankerna såsom tidigare.
5. Bankernas nya konkurrenter utvecklas och anpassar sig snabbare, de är också billigare att driva än byråkratiska mastodonter.
”The wheel’s still in spin”. Bankerna har levt gott på så kallad lånad tid så länge jag kan minnas (jag har 45 års erfarenhet av finansindustrin). Och bankerna lever troligen vidare över decennierna framöver. De förfogar fortfarande över de dyraste kontoren i stadskärnorna, och har stora operativa centra i städernas utkanter. De betalar fortfarande relativt höga löner åt sina anställda och beviljar bra bonusar och generösa pensionsprogram åt de få utvalda.
I små länder som Finland frodas oligopol där tre, fyra banker har 80 procent av marknaden. I stora länder har de största bankerna marknadsandelar på 8–15 procent. I runt tal ett dussin av världens största globala investeringsbanker kontrollerar effektivt marknaderna för stora sammanslagningar och företagsköp, samt stora aktie- och värdepappersaffärer.
”Your old road is rapidly aging”. Låt oss rekapitulera de förändringar bankerna har genomgått de senaste fem decennierna:
1. Det finns inte för många banker. Massiv konsolidering har ägt rum. I dag finns det långt färre banker än någonsin tidigare då de större bankerna har absorberat de mindre, dikterat av stordriftsfördelar.
2. Bankverksamheten har automatiserats och många sidokontor har stängts. Bankautomater och nätbanking har drastiskt minskat kundernas behov att möten ansikte mot ansikte. Men gå in på ett bankkontor var som helst, och du ser fortfarande massor av vanligt folk och pensionärer som köar. Du ser också stora svarta bilar parkerade utanför bankernas huvudkontor då kunder och besökande bankpartners håller regelbundna möten, ävenledes ansikte mot ansikte. Stora affärer kräver alltid nära personliga kontakter som byggts upp över flera år och decennier.
3. De flesta banker är inte lika lönsamma som förr. Detta har mindre att göra med konkurrens. Snarare biter strängare lagstiftning (Basel 3), dåligt ledarskap och kortsiktig expansion (se Timo Ritakallios färska avhandling), dålig kostnads-kontroll, ohederlighet i stor skala som genererar enorma kostnader och böter (färska exempel är Deutsche Bank och Citibank), samt moraliskt tvivelaktiga bonusmorötter (Wells Fargos falsifierade kundkonton uppdagades nyligen).
”The first one now will later be last”. Bankernas långivning till realekonomin har krympt då regleringen gör verksamheten mindre lockande, rentav dyr för bankerna och deras aktieägare. Efter finanskrisen tvingas bankerna reservera större kärnkapital för att kunna bevilja vanliga lån till små- och medelstora företag och andra låntagare. Äldre banktjänstemän är vana vid höga löner och goda förmåner, medan aktieägarna är vana vid hög återbäring, som bygger på hävstång (belåning) i bankernas balansräkning.
Följaktligen har bankerna – i stället för långivning till realekonomin – börjat stärka sin handel för egen räkning med olika tillgångar – med andra ord har de börjat spekulera med ’andra människors pengar’. Detta är en riskabel affärsverksamhet och leder till volatila resultat – förluster och vinster är beroende av tur eller otur på marknaden. Om aktieägarna är medvetna om sådant handlande, har de rätt att sälja sina andelar. Om storföretag behöver globala banker att stöda sin affärsverksamhet, är de fria att investera, liksom de alltid har gjort i finanshistorien.
”The Times They Are A-Changin’?” Dagens storbanker ser sig också om efter platser dit de kan flytta sina huvudkontor för att minska skattekostnaderna och operera under mindre strikta bestämmelser. Samtidigt ger bankerna bidrag åt politiker och lobbar hårt för att urvattna reglering och undergräva övervakning, medan de kämpar för sin självbestämmanderätt.
Detta är som ljuv musik för nyliberala högerpolitiker som är ute för att underminera ’big government’. Bankövervakningen har fått se sina budgetar hyvlade, och detta resulterar i svagare övervakning av storbankerna. Detta förklarar den stora ökningen av försummelser, lagbrott och försnillningar inom bankerna, som är mycket svåra för polisen att hantera över riksgränser.
Fortsättning nästa månad … och låt oss tacka Bob Dylan, färsk nobelpristagare, för de så lämpliga mellanrubrikerna.