Ljudkriget

Musikindustrins decibelkrig förstör musiknjutningen.

En hifi-anläggning ska återge ljud utan förvanskning. Men inom musikindustrin verkar artister, producenter, management och skivbolag allt nojigare – de känner en press att försöka överrösta varandra. Trenden har blivit allt vanligare: inspelad musik låter mycket högre än tidigare.

Då Hurriganes klassiska album Roadrunner kom ut 1974 lät det som en fräsch fläkt. Det feta soundet skapades på studion Marcus Music i Stockholm, med på den tiden toppmoderna 16 ljudkanaler. Kontrasten var närmast total till det burkiga, tunna soundet hos det mesta inom finsk rock & roll.

Skruvat. På senare år verkar musikindustrin ha gripits av en rädsla att radiolyssnare samt ungdomar som musikzappar på Spotify eller Youtube ska uppleva en ”tyst” låt som tråkigare eller sämre än resten, eftersom den återges med lägre volym.

Fenomenet kallas för ”the loudness war”. Musikbolag minskar avsiktligen skillnaden mellan svaga och starka ljudpartier. I synnerhet i USA, där folk rentav tillbringar lejonparten av sina vakna liv i bilar, produceras musik med extremt hög volym.

Riktigt illa blev det med Metallicas Death Magnetic (2008), som lät så usel att fansen på allvar trodde skivan var trasig. Detta trots att heavy metal ska vara högljudd och förvrängd.

”I listen to it my car and it sounds fuckin’ smokin’” sa trummisen Lars Ulrich.

Fysikaliska faktum. Lyssnarupplevelsen blir mindre dynamisk då skillnaden mellan starka och svaga ljud minskar, via en teknik som kallas för limitering.

Kvalitetsbristerna kanske inte spelar någon större roll om man lyssnar med billiga hörlurar eller små högtalare i ett bullrigt utrymme (såsom en bil).

Men via bättre ljudanläggningar och kvalitativa hörlurar låter musiken som en monoton ljudmatta som saknar kontraster mellan mjuka och högljudda partier. Ett av de viktigaste njutningselementen i musik är ju själva dynamiken: en subtil känsla vid tysta partier, varvad med spänning vid fortissimo-klimax.

”Without loudness, there can be no loud.” Limiteringstekniken har använts länge inom rock, pop och hiphop. Man kompromissar medvetet med ljudkvalitén, vilket skapar överdriven distorsion eftersom sidoeffekterna bakas in i själva ljudet. Men på senare år har även jazz och klassisk musik, som i högsta grad bygger på dynamik, infekterats.

Ett ljudproffs eller en hifi-nörd som utsätts för musik via radio eller Spotify börjar må dåligt. Även mången modern musikutgåva på cd saknar finess och balans. Vem orkar i längden med ett jämnstarkt, komprimerat ljud som inte andas?

Distorsion med måtta kan vara bra. Men har kapprustningen nått sin ände? Har musiken redan kollapsat, då lyssnarna är vana med gräslig ljudkvalité, strömmad från Youtube via datorhögtalare eller smartmobilen?

Lyssna själv! 

https://youtu.be/3Gmex_4hreQ