Londons råvarubörser har inbyggt system mot spekulation

Taggar: Teman: råvaruhandel

Vår cellulosa i trångmål ”Visa dem (Nordamerika) att ni inte ger er! — Det vore knappast optimalt av Finland att försöka förädla all cellulosa till papper. Skulle jag vara ni, skulle jag försöka hålla mig kvar i så många olika marknadssegment som möjligt. Det är alltid säkrare. Och varför inte köpa stabilitet till ett lite lägre pris? Visa Nordamerika att ni är i högsta grad ”in the business”? Det är Nordamerika som är er värst konkurrent nu, inte Sverige.

ww Den som säger det här är

Chris Pearson, verkställande direktör

Tör Price & Pierce Group i London med närmare trettio års erfarenhe av att sälja finländsk cellulosa.

Lägre priser, javisst. Men hur ä det möjligt med den lönsamhet som “den finländska cellulosaindustrin ha idag?

Chris Pearson har synpunkter — Om ett land länge lever över sina tillgångar så står konkursen snart för dörren. Då finns bara tre möjligheter.

1. Att sänka virkeskostnaderna till konkurrenternas nivå. Detta är Finlands problem. Och det är ett socialt problem. Virket kostar i medeltal 100 dollar mindre per ton i Amerika än i Finland.

2. Att stänga industrin. A la bonheur: om man har sådana priser att det inte går att sälja, så existerar det ingen efterfrågan, Och existerar det ingen efterfrågan, så är det ingen vits att fortsätta att tillverka en produkt.

3. Att be staten styra den ekonomiska politiken så att den främjar exporten och att den finländska industrin ges samma möjligheter som konkurrenterna.

FORUM 18/77

Det Chris Pearson vill få fram är att vi ur cellulosaindustrins synvinkel har bara en möjlighet: devalvering. Han anser också att det i framtiden krävs en ny typ av företagsledning inom världens träförädlingsindustri. Det är inte riktigt, att som målsättning ha ett hundraprocentigt kapacitetsutnyttjande och att bygga ut fabrikerna med tanke på toppkonjunkturer. Konjunkturerna kommer alltid att växla. Därför borde kapaciteten och priserna struktureras så, att redan ett 80-procentigt kapacitetsnyttjande ger vinst.

Vi har förlorat ansenliga marknadsandelar under de senaste åren och vi borde vara i stånd att vinna tillbaka det vi förlorat och samtidigt bereda plats för den ökade finländska kapaciteten.

Den finländska cellulosaexporten har visat en nedåtgående trend efter 1970—73. År 1974 drog finländarna tillbaka utlovade cellulosakvantiteter och använde cellulosan för egen produktion. Det här skapade en viss badwill hos köparna som det tog tid att komma över.

Pearson påpekar också att de brittiska pappersfabrikanterna har köpt betydligt mera disciplinerat än tex på kontinenten, där cellulosapriserna nu är lägre.

Nu står cellulosaproducenterna inför ett viktigt val: vill de ha förnuft oc ekonomisk upplysning eller djungelkaos (som 1967)? Skandinaverna har nu under tre år förespråkat det första alternativet. Man har försökt diskutera med nordamerikanerna, men de har inte ställt upp. De är mycket nervösa. Frågan är också: vems nerver håller?

Och det borde inte vara fråga om detta, anser direktör Pearson. Det är inte realistiskt av amerikanerna att bara sikta på att ”vinna”. Cellulosaindustrin är en liten sektor i den amerikanska ekonomin. USA skulle tex aldrig devalvera för att göra cellulosaindustrin lönsam. Därför borde man där inse att man har två val 1. Att öka sin marknadsandel, vilket leder till prisras.

2. Att besluta sig för att nu räcker det, vara nöjd med sin marknadsandel och inse att alla bör köra sina fabriker i en utsträckning som är proportionell mot dagens efterfrågan. Chris Pearson är nästan övertygad om att den engelska industrin skulle kunna godkänna ett högre pris på cellulosa — om världsmarknadspriserna verkligen kunde stabiliseras på denna högre nivå. Tills vidare fortsätter man att skära ned sina ”paraplylager”.

Ännu står Norden som förlorare i kampen om =: marknadsandelarna. Västeuropa är en total marknad för sex miljoner ton cellulosa. Nordeuropas andel av den var år 1974 65 procent. I november 1977 är den 50 procent. Under tre år har den nordiska cellulosaindustrin förlorat närmare 900 000 ton per år. Samtidigt har priserna rasat. Exempelvis björkcellulosan har gått ned med 20 procent, i Storbritannien som är den prisstabilaste marknaden. De investeringar i cellulosafabriker som gjorts bygger på priser om $410 per ton. Priset är nu $325 per ton… 21