Lösare tyglar för de franska bankerna
av Francois Coudurier Forum 1985-03, sida 26, 20.02.1985
Av FRANCOIS COUDURIER
Friare banker i Frankrike — ett valfläsk?
När den förre premiärministern Pierre Mauroy sade ”vi har nationaliserat bankerna men inte bankirerna”, uttryckte han en mycket bitter reflexion över det faktum att den ökade statliga kontrollen över bankväsendet uppenbarligen gav upphov till luckor i leden av dem som under inga omständigheter hade för av sikt att böja sig för maktspråk.
IH Lagen, som röstades igenom den 5 februari 1982 och utlyster i den Officiella Tidningen den 13 februari och som avsåg att nationalisera de penninginrättningar vars balans överskred en miljard francs den 31 december 1981, är redan tre år gammel och en gammel bekant för de viktigaste etablissemangen och för de börsnoterade företagen. Herraväldet över krediten har alltid utgjort en av hörnstenarna i den socialdemokratiska dogmen, eftersom man utgått från att de finansiella resurserna såsom nationaliserade bättre kunde kanaliseras mot produktiva investeringar i stället för fastighets- och kortsiktiga investeringar.
Efter tre år visar dock mellanbokslutet att man ännu är långt i från den ”brytning med det förflutna” som vänsterledarna gjort sig till tolk för. Ingenting har sist och slutligen förändrats, om man inte tar med de 39 bankdirektörer vilka tvingats vika åt sidan för att ersättas av kolleger mera orienterade mot Makthavarna. Ingenting har faktiskt förändrats för redan i början fastställde regeringen bankernas uppgift (ganska lik problemet med cirkels kvadratur) till att bevilja allt mer lån och samtidigt bibehålla vinsten.
”Barmhärtiga samariter”
Hur skulle man spela rollen av den “barmhärtiga samariten”, understöda skapandet och utvecklingen av moderna företag, speciellt små- och medelstora, samtidigt som man fortsättningsvis också måste tjäna pengar? Det visade sig vara svårt att sammanföra statens krav så mycket mer då det visade sig att ett stort antal penninginstitut redan kände av grava prob Ä 2 lem: en senatsrapport ger vid handen att situationen faktiskt såg ganska mörk ut.
Enligt experterna i Luxemburgpalatset, hade penninginstitutens nettovinst fallit från 1,25 miljarder francs 1981 till 405 miljoner francs 1982 speciellt beroende på ökade riskdispositioner. Trots en förbättring av vinsten 1983 blev totalresultatet för 1983 ändå knappt mer än hälften av vad man kom upp till 1981. Om man dessutom tog med i beräkningen att de yttre bidragen år 1983 stod för nästan hälften av vinsterna det året mot knappt 30 procent 1980 blev situationen ännu mindre rosa färgad. Låt oss bara ta tillexempel de tre stora: Crédit Lyonnais, Société Générale och ENP, så noterar man att mot 15 miljarder i reserveringar år 1983 man år 1982 bara hade 8 miljarder. Försämringen av ställningarna måste tillskrivas statens skatteoffensiv mot bankerna, tredubblingen av volymen av de för bankerna obligatoriska statsobligationerna och framförallt den industriella kris som just nu drar fram över Frankrike: Manufrance, CreusotLoire, Boussac, Michelin, Peugeot, Renault (19857)… en lista på hjälpbehövande vore allt för lång att här börja ställa upp.
Senatsrapporten visar också en annan sak, som är mycket känslig, och det är frågan om bankernas egna fonder, vilka i detta nu torde uppgå till ungefär 8 miljarder. De egna fonderingarnas nivå hos samtliga penninginrättningar ligger ofta ordentligt under den gräns myndigheterna rekommenderar: 5 procent. Härvidlag, och det rör sig utan tvekan om en ganska unik fördel av nationaliseringen, skyddar staten, i det den garanterar penninginrättningarna, dessa från en alltför ingående kontroll a internationella experter då man förbereder sig för internationella operationer. Vad kan man göra? Lösningen torde ligga i det att man höjer på de egna fonderingarna (de är fyra gånger så höga i Schweiz som i Frankrike t ex) och bankerna skulle skynda sig att utnyttja de fördelar emissioner av aktier och andelsbevis skulle medföra i friskt kapital av den privata sektorn som staten nu tycks förmena dem.
Ideologin förlorar mo de dagliga realiteterna
Men att återinsätta fonderingstänkesättet i högsätet skulle å andra sidan medföra en politisk kompliktion, i det att det skulle innebära det första steget mot att övergiva den socialistiska dogmen om bankväsendet. Då nu i alla fall staten vägrar att tillföra nytt kapital via budgeten och öka fonderingarna den vägen, måste bankerna i stället minska på dividender och andra utbetalninga åt staten och lägga större vikt vid sin egen räntabilitet. Det betyder i sin tur igen att den hittills generösa hjälpen åt “halta ankor” inom industrin måste minska.
Likaväl inom banksektorn som på andra ekonomiska nyckelområden måste staten erkänna sig ha förlorat sitt parti mot de dagliga realiteterna. Det starkt försämrade resultatet för vissa penninginrättningar sedan 1981 har fått staten att se sig tvungen att intervenera och ersätta sådana förluster bankerna ådragit sig på den internationella marknaden. Lönsamheten har blivit allvarligt anfrätt framför allt genom en begränsning av krediten vilket sålunda kringskurit marginalerna samtidigt som kostnaderna stigit ordentligt. De bankdirektörer som till en början var de största anhängarna av socialismen har under månadernas lopp blivit mjukare, då de med eller mot sin vilja tvingats acceptera de ekonomiska realiteterna. Och i dag återgår man såväl inom industrin som inom bankvärlden till en sund ekonomisk politik.
Den nye finansministern M Bérégovoy har avskaffat kreditbegränsningarna genom att bl a låta den privata fransmannen igen använda sitt kreditkort vid utlandsresor, och sålunda förvisat sin föregångare M Délors och ”liberalerna” från Giscards era till de ”hårdas läger”. Det är alldeles obestridligt att ministern förnyar sig och ger en liberal bild av sin verksamhet. Men det torde nog ändå vara berättigat att kanske litet betvivla hans uppriktighet när han talar om den ”återfunna friheten”. Vilken frihet, då kontrollen över krediten är ett av de viktigaste vapnen i socialdemokraternas arsenal för en socialisering av ekonomin? När nu viktiga politiska diskussioner närmar sig med full fart (kommunalval 1985 och i synnerhet val av folkförsamling 1986) tycker man nog att det luktar litet valfläsk ändå. O