Maktskifte inom handelspolitiken

av Christer K. Lindholm Forum 2021-02, sida 20, 04.03.2021

Christer K. Lindholm ED, kolumnist och vetenskapsförfattare

Maktskifte inom nandelspolitiken

Då USA:s förre president Donald Trump inledde sitt handelskrig mot Kina kontrad hans kinesiske kollega med ett uttalande som nog fick en och annan globaliseringskritiker av den gamla skolan att sätta sitt rättvisemärkta morgonkaffe i vrångstrupen: president Xi Jinping sade sig nämligen vara övertygad om attfrihandeln och kommunismen slutligen skulle avgå med segern. Även om det än så länge - till all lycka — inte finns något som tyder på en nära förestående seger för kommunismen verkar det i alla fall som om frihandeln är på väg att göra en stark comeback under kinesiskt ledarskap, och det är inte bara möjligt utan rentav sannolikt att Kina kommer att överta USA:s traditionellaledarrollinomliberaliseringen av den internationella handeln.

Den nya, Kinaledda handelspolitikens överlägset störstatriumf är det så kallade RCEP-frihandelsavtalet (Regional Comprehensive Economic Partnership), som undertecknades inovember av 13 ostasiatiska länder samt Australien och Nya Zeeland. Även om avtalets målsättningar för att eliminera tullar och andra handelshinder är förhållandevis moderata kommer RCEP -länderna ändå att utgöra världens största handelsblock mätt i bnp, vilket helt säkert kommer att locka fler länder i regionen att ansluta sig inom en nära framtid. Om Asiens andra stora tillväxtekonomi Indien, som drog sig ur förhandlingarna på målrakan, i något skede väljer att ompröva sitt beslut kommer RCEP definitivt att befästa sin position som en maktfaktor inom den internationella handelspolitiken.

Ingen liberalisering av världshandeln I sikte. På den handelspolitiska västfronten finns det däremot inget nytt att rapportera. USA:s nyvalde president Joe Biden är visserligen ingen aggressivt protektionistisk handelskrigare som sin föregångare, men hans inställning till internationell frihandel är allt annat än odelat entusiastisk. Med tanke på den djupa politiska splittringen i dagens USA torde president Biden dessutom akta sig väldigt noga för att stöta sig med de frihandelskritiska arbetarklassväljare somipresidentvalet 2016 valdeattläggasin röst på Donald Trump, och därför kommer han knappast att haalltför bråttom med att avveckla de skyddstullar på diverse

AFFÄRSMAGASINET FORUM NR 2202 importvaror hans föregångare lät införa, Ännu mindre sannolikt är det att USA under Bidens presidentskap skulle försöka återta rollen som drivkraft för en friare internationell handel.

Inte heller inom EU verkar liberaliseringen av världshandeln prioriteras särskilt högt för närvarande, Till en del kan det här förklaras med att hanteringen av coronakrisen har upptagit det mesta av såväl medlemsländernas som kommissionens tid och energi under det gångna året, men även brexit har spelat en betydande rolli det här sammanhanget. I och med Storbritanniens utträde förlorade EU nämligen sin främsta förkämpe för internationell frihandel, och även om de nordiska medlemsländerna fortfarande håller frihandelns fana högt saknar de den ekonomiska tyngd som krävs för att kunna påverka EU:s handelspolitiska linje. Dessutom torde intresset för att utmana Kinas nya ledarroll inom den internationella handelspolitiken ha dämpats avsevärt av det investeringsavtal EU och Kina kom överens omi slutet av fjolåret, vilket visserligen ännu måste ratificeras av samtliga medlemsländers parlament.

Handel med strategiska intressen. Men spelar det då egentligen någon roll om Kina övertar USA:s roll som ledare och drivkraft för liberaliseringen av den internationella handeln? Svaret på den frågan är ett otvetydigt ja, och det av två orsaker, För det första är Kina, sina spektakulära ekonomiska framgångar till trots, fortfarande en kommunistisk enpartidiktatur, som under de senaste åren blivit alltmer repressiv på hemmaplan och alltmer aggressiv i förhållande till andra länder. För det andra har makthavarna i Peking gång på gång visat att de inte betraktar internationell handel och internationella investeringar som enbart ekonomiska frågor utan i första hand som medel för att främja Kinas nationella strategiska intressen, något som många utvecklingsländer som låtit siglockas av generösa kinesiska krediter och investeringsavtalredan fått lära sig den hårda vägen. Om Kina lyckas överta ledarrollen inom den internationella handelspolitiken är risken stor för att också rikare länder får smaka på samma beska medicin, i synnerhet om de understår sig att uttrycka ens den mildaste kritik mot den horribla människorättssituationen i Mittens Rike. m