Människosyn och värdegrund
av Paul Lillrank Forum 2017-11, sida 19, 21.12.2017
Människosyn och värdegrund har använts flitigt som slagträn i debatten om invandringen. De som anses ha ’en vidrig människosyn’ eller ’fel värdegrund’ har blivit utestängda och trakasserade. Dock har ingen levererat en tydlig definition.
[caption id=“attachment_6345” align=“alignright” width=“113”]
Paul Lillrank är professor vid Aaltouniversitetet.[/caption]
Dessa begrepp kunde utvecklas till analysredskap på flera politikområden där överheten fattar beslut som rör människors vardag.
Det handlar om ett val. Helsingfors stad renoverar och bygger om trafikleder. Vi som bor i Tölö har blivit tillsagda att Mechelingatan måste vara en byggarbetsplats i två år för att åstadkomma en cykelväg och utföra diverse rörarbeten. Detta är en mäkta olägenhet för berörda trafikanter. Därtill är hål, grushögar, byggmaterial och maskiner huller om buller förfulande och deprimerande.
Staden skyller ifrån sig och hänvisar till teknik och ekonomi. Men egentligen handlar det om människosyn och värdegrund.
Det är självklart att infrastrukturen ständigt måste underhållas, repareras och utvecklas för att förebygga förfall. Men att tekniken skulle tvinga fram olägenheter är nys.
Det ”omöjliga” blir möjligt. Jag var i Japan på jobb i våras. Nära min boplats i Tokyo skulle ett tolvvåningshus upp på en tomt på cirka 400 kvadratmeter inklämd mellan befintliga byggnader vid en smal gata. Jag satt ofta på kvällarna på uteserveringen mitt emot och beundrade det tekniskt möjliga. Några gubbar med lampor och visselpipor hjälpte med centimeterprecision en lastbil med tunga stålelement backa in på en avlastningsyta. En kran lyfte elementen upp för omedelbar montering. Bugande och bockande bar gubbarna de förbipasserande ursäkta för denna några minuters olägenhet. När lastbilen körde ut såg man den följande bilen komma bakom krönet.
Något tidigare i samma område byggde Tokyo stad en ny metrolinje, Oedo-sen, en ringbana med 38 stationer för en miljon passagerare per dag. Eftersom det redan finns ett antal metrolinjer, måste man gräva djupt. Men där uppe var det lugnt. Ett körfält av en genomfartsgata var stängd. Bakom höga staket kunde man skymta borrtorn och lyftkranar. Råkade man passera där efter midnatt kunde man se tunga lastbilar komma från underjorden, stanna för att få sina lortiga däck högtrycksspolade för att inte solka ner stadens gator.
Sist på listan. Om något redan har gjorts är det tekniskt möjligt. Kan man inte själv går det att inhandla kompetens. Byggarbeten planeras utifrån ett antal parametrar, kostnad, prestanda, kvalitet, tid, och olägenheter för allmänheten. Alla kan inte maximeras, man måste välja. Jag har inte insyn i hur Helsingfors stad tänker och resonerar, men från ett brukarperspektiv är det uppenbart att allmänheten är sist på listan.
Måhända kostar det mer att jobba snabbt, snyggt och effektivt. I en stad med begränsade resurser måste man ställa grupp mot grupp. Då blir det medborgarnas väl mot administratörernas och entreprenörernas bekvämlighet. Människor måste också ställas mot varandra inte endast som personer utan också som roller. Vilket väger mer, jag som trafikant på väg till jobbet, eller jag som förmodad konsument av kommunalt finansierad abstrakt konst och atonal musik? Värdegrunden och människosynen avgör.
Nödtvång. Den japanska människosynen har präglats av tät befolkning. Endast sjutton procent av landets yta är platt nog för jordbruk och bebyggelse. De ständiga klankrigen upphörde år 1600 emedan Tokugawasläkten tog över, enade landet under kejsaren och stängde gränserna (samuraiklanen styrde Japan i form av ett shogunat 1603–1868 under den så kallade Edoperioden).
Med freden ökade befolkningen tills den krockade med jordbrukets kapacitet. Då blev det nödvändigt att fördela resurserna under nolltillväxt. Det enkla och karga upphöjdes till estetiska normer, därav de säregna minimalistiska konstyttringarna som haiku och kalligrafi. När människor bor tätt intill varandra måste de komma överens om sociala umgängesregler som gäller också människor man inte känner. Hito ni meiwaku o kakenai, du skall inte vara andra människor till besvär, präntas in redan i förskolan. Därför är det urbana livet vilsamt trots de enorma folkmängderna. På trottoarerna råder vänstertrafik. Man förväntas hålla samma fart som alla andra och undvika tvärvändningar och -stopp. På tunnelbanans perronger är dörrplatserna markerade, folk ställer sig snällt i kö på båda sidorna och låter de andra gå ut innan man själv går in. I täta städer med rikligt utbud är konkurrensen stenhård. Det är trevligt att som kund vara kung.
Finland von oben. Människosyn och värdegrund är inte filosofiskt trams, utan principer och regler som uppstår när människor möts medan resurserna är begränsade och grupp måste ställas mot grupp. I fungerande samhällen når man vettiga lösningar. Japanska byggentreprenörer är inte hänsynsfulla utav sitt goda hjärta utan för att de är tvingade av en gemensam värdegrund som allmänheten nogsamt värnar om.
I glest befolkade områden tvingas man inte ta hänsyn. Om demokratin och marknaden inte sätter press blir det som det blir i alla planekonomier, kommunerna och producenterna existerar för sin egen skull, de anställdas bekvämlighet går före allmänhetens intressen.