Marken flyter- var finns livbojen?

av Sinimaaria Ranki Forum 1992-12, sida 14-15, 01.10.1992

Taggar: Teman: ekonomi

Text: Sinimaaria Ranki

Marken flyter var finns livbojen?

I den tredje valutakrisen inom ett år tvingades Finlands Bank med ryggen mot väggen. Tisdagen den 8 september tog paniken över på valutamarknaden. Investerarna orkade inte längre tro på att den finländska ekonomin skulle gå mot bättre tider utan en ytterligare devalvering innan höstens ekonomisk-politisk förhandlingar.

alutareserven = på Finlands V Bank tömdes i en takt som tvingade centralbanken att låta marken kastas ut på marknadens stormande vågor. Med en omedelbar depreciering på ca 13 24 hade Finland övergått till en fritt flytande växelkursregim.

Flytande valutakur Övergången till en flytande valutakurs befriade marken från devalveringsrisen, som bidrog till att räntorna har varit så höga. Den förväntningsfaktor — nämligen valutakursrisken — som nu avspeglar sig i räntorna är mycket mindre än devalveringsrisken, och borde därför inte bromsa nedgången av räntorna. Precis tvärtemot tidigare bestäms nu räntorna helt på den inemska marknaden, medan valutakursen får anpassa sig till de internationella kapitalflödena.

Eftersom vi inte längre plågas av devalveringsrisken, men fortfarande ar höga realräntor, borde det vara ätt att få utländskt kapital in i landet. I den mån utländska investerare ännu har limit för Finlandskrediter. borde kapitalinflödet appreciera marken närmare den gamla, fasta kursen. Men det är bara en kortsiktig reaktion. Bytet av växelkursregim blåste inte bort de realekonomiska problemen, som ursprungligen väckte miss 1 tro hos investerarna. De finns kvar, och de måste fortfarande lösas. I nyckelrollen är därvid det offentliga budgetunderskottet.

Vad kan vi göra?

Det förnuftigaste sättet att bli av med budgetunderskottet vore att skära de improduktiva utgifterna. För tillfället belastas statskassan tungt med utgifterna för arbetslöshetsersättningar, som kanske är det bästa exemplet på improduktiva utgifter. Om vi kunde öka sysselsättningen, skulle den posten minska automatiskt.

Vi kan bli av med arbetslösheten om vi får efterfrågan på arbetskraft att öka — ufbud har vi ju gott om. Efterfrågan i sin tur ökar automatiskt då företagens försäljning ökar. Just med den motiveringen krävde exportindustrin för ett år sedan en devalvering. Devalveringen skulle förbättra deras konkurrenskraft på den internationella varumarknaden. Deras produktion och behov av arbetskraft skulle öka, och därmed den skrämmande arbetslöshetssiffran sjunka.

Sedan den första devalveringsdiskussionen har marken förlorat i värde goda 20 26. Exportindustrin har kunnat öka sin avsättning på de internationella marknaderna, men den har ändå inte kunnat dra den stackars finländska ekonomin ur träsket. Visserli gen lider våra viktigaste handelspartners av recession, men det visar ju hur maktlöst ett litet land internationellt sett är.

Det vore därför bra om vi skulle kunna lösa våra problem själva då det behövs. Nu skulle det behövas. Det är den inhemska marknaden som nu skall väckas till liv; den utländska sover så länge den vill…

Lägre priser, löner — lyft i ekonomin

Så kommer vi tillbaka till arbetsmarknaden. Det finns ingen inhemsk efterfrågan p.g.a. att så många nu inte har löneinkomster. Alltså kan vi inte använda den draglinan för att stimulera verksamheten hos företagen och få dem att öka efterfrågan på arbetskraft. Var och en i beslutsfattande position borde emellertid förstå att ett ganska effektivt sätt att öka efterfrågan är att sänka priset!

Skulle arbetstagarna acceptera lägre löner — i en situation där det är helt motiverat — skulle man ge företagen möjligheten att anställa fler arbetstagare. Löneinkomsterna skulle öka, och därmed hushållens efterfrågan och det skulle bli liv i ekonomin. Någonstans måste ju knuten kunna öppnas!

Vad kan vi också göra?

När Finland senaste höst tvingades välja den sorgliga devalveringsvägen krävde facket genast ett devalveringspåslag p.g.a. att importpriserna automatiskt steg. Nu när marken flyter hotar de med att kräva ett likadant påslag om växelkursen inte binds för 12/1992 FORU de kommande löneförhandlingarna. Såsom Finlands Bank har sagt är den flytande kursen inte en lösning för dagar eller veckor, utan det gäller månader. Det är ingen idé att på nytt försöka binda marken till en fast växelkurs mot ecun — eller vilken valuta som helst — så länge de grundläggande problemen finns kvar. En sådan (fast) växelkurs skulle vara lika litet trovärdig som den gamla: vi skulle, precis som under det gångna året, då och då drabbas av spekulativa attacker så länge inga långsiktiga, djupgående ändringar skulle ske.

Påslag ger fler konkurser

Låt oss anta att marken fortsätter att flyta och att centralbanken inte ger upp den strama kursen i penningpolitiken. Låt oss också anta att facket är tjurigt och kräver ett devalveringspåslag. Under normala förhållanden skulle företagen svara med att öka priserna. I det nuvarande läget, där efterfrågan är så obefintlig, är den lösningen dock inte genomförbar. Istället måste företagen acceptera kostnadsökningen och dra av den av vinsten. Problemet är bara, att vinstmarginalen, särskilt hos små och medelstora företag, ofta redan är negativ… Alltså skulle flera företag gå konkurs och efterfrågan på arbetskraft bli mindre igen. (Eftersom den effekten härstammar från den inhemska marknaden, hjälper det inte hur än marken skulle deprecieras och öka exportindustrins konkurrenskraft.) När arbetslösheten på så sätt skulle öka — eller åtminstone inte skulle kunna minskas — skulle (de improduktiva) statsutgifterna inte heller kunna skäras ner. Finansieringstrycket från den offentliga sektorn skulle finnas kvar, och därmed de höga räntorna. Valutakursen skulle deprecieras, men det skulle inte hjälpa att få ner räntorna. Investeringarna skulle dämpas, precis som nu. och depressionen förlängas.

Var är det samhälleliga ansvaret?

Man häpnar onekligen över hur facket gång på gång kan komma med sina underliga påslagskrav. Är fackledarnas mål bara att försöka stärka sin ”popularitet” inför nästa ordförandeval, eller vill de inte för egen del bidra till att Finland så snart som möjligt skulle kunna emotse bättre ekonomiska tider?

En flytande växelkurs är inte lösningen på problemen. Den tvingades fram av den internationella kapital Henrik Aminoff Ragnhild Artim dipl. ekon, chefredaktö ÅTERVÄLJ GÖRAN ÅHMAN

I HELSINGFORS STADSFULLMÄKTIGE

GÖRAN ÅHMANS STÖDGRUPP

Ragnar Langhoff

Bo Backström viceh. Fredrik Lemberg dipl.ekon. Nils Elfving kommerseråd — Marjukka Nyberg fil.mag. Carl-Erik Estlander kommerseråd — Fred Packalén dipl.ekon. Per-Erik Floman kommerseråd — Thomas Palmgren ekon.mag Marianne Fogde dipl.korr. — Victor Procopé kommunalråd Leif Grans tandläkare — Lars Rönn verkst dir. Henry Harcke disponent — Gustaf Serlachius bergsråd Jorma Hämäläinen verkst.dir. — Sven Sirén fil.mag. Klaus Katara verkst.dir. — Britta Sjöblom ekonomieråd Berndt-Johan von Konow, Grels Teir minister ordförande för Handelsgillet Dag Wallgren ekon.mag.

Henry Wiktund ekon.mag.

SFP / HELSINGFOR f.d. ordf. för Handelsgillet

FÖRUN, 12/199 marknaden, men den trollar inte bort det faktum att det finns någonting i den finländska ekonomin som inte fungerar. Genom sitt sätt att handla säkrar facket kanske bättre lön till dem — idag allt färre lyckligt lottade — som har arbete. Är det inte längre arbetarrörelsens drivande tanke är att alla skall ha det bra?

Fast växelkurs

När vi fattar våra beslut måste vi utgå från den verklighet vi lever i. Den europeiska integrationen är så djupt förankrad att den inte kan torpederas av enskilda länders röstningsresultat för eller emot en europeisk politisk union. Handelsflödena kommer att finnas kvar, och därmed kommer även valutakurssamarbetet att finnas kvar. Ett försök att återgå till en fast ecukurs, och på längre sikt kunna delta i det europeiska valutasamarbetet, är därmed det bästa vi kan göra. Att diskutera för- och nackdelarna med olika växelkursregimer vore ytterst intressant, men det får bli temat en annan gång. En sak är emellertid klar: det finns inte ett enda växelkurssystem, som orkar hålla upprätt en ekonomi som står på lutande grund. Störningarna kan komma utifrån, men stabiliteten måste komma inifrån. L 15