Mat ger makt

av Christian Sundgren Forum 1980-03, sida 06-07, 20.02.1980

Taggar: Teman: export

Mat ger makt

President Carter stoppar exporten av 17 miljoner ton vete till Sovjetunionen. Carter hotar Iran med livsmedelsstopp, om inte ambassadgisslan friges. Går den amerikanska agribusinessen med på detta — då har president Carter i sin hand kanske det starkaste vapnet av alla: livsmedelsvapnet.

Ny” Bara i de hemligaste rapporterna från den amerikanska underrättelsetjänsten har man hittills avslöjat vad världens beroende av USA:s spannmål verkligen innebär. I en CIA-rapport från år 1974 ges följande prognos, ifall livsmedelsunderskottet i världen håller i sig ”Washington skulle få makt över liv och död. USA skulle få utomordentligt stor politisk och ekonomisk makt, eftersom inte bara fattiga u-länder, utan också stormakter skulle bli åtminstone delvis beroende av matimport från USA.”

USA:s ställning som världens kornbod gör att matvapnet blir effektivt även utan att de Nato-allierade behöver ställa upp på USA:s sida.

USA behärskar spannmålsmarknaden

Livsmedelshandeln har ökat snabbt efter andra världskriget. Den främsta förklaringen är en minskad självförsörjningsgrad. Både industri- och utvecklingsländer köper allt mer livsmedel på världsmarknaden. 1-länderna för att föda upp djur, u-länderna för att mata de svältande.

Handeln gäller framför allt sädesslag som vete, ris och majs. Men också sojabönan har blivit en allt viktigare handelsvara. Mellan 1972 och 1978 ökade efterfrågan på säd och soja med i genomsnitt 60 miljoner ton om året. USA-företagen fyllde huvudparten av detta behov. De svarar för hälften av vetehandeln, och för 70 procent av sojaexporten. Konsumenterna finns framförallt i industriländerna. Därför är det amerikanska kreatursfodret mycket efterfrågat. USA täcker 60 procent av fodermarknaden. De andra konkurrenterna ligger långt efter.

• |

Toppmodernt jordbruk ger överskott Det är ingen paradox att USA exporterar högteknologi och samtidigt både baslivsmedel och jordbruksprodukter. Det har varit så sedan inbördeskriget. Männen på båda fronter behövde mat. När kriget var över, hade man ett stort jordbruksöverskott att sälja. Då behövdes det för att finansiera industrialiseringen. Idag behövs det för att betala den stigande energiräkningen. Livsmedels- och jordbruksexporten gav senaste år 32 miljarder dollar. Agribusiness är kanske den mest lönsamma industrin just nu. Exporten är dubbelt större än importen. Livsmedelsexporten och -överskottet kan bara förklaras med den höga teknologin inom det amerikanska jordbruket. McCormicks skördemaskin prövades för första gången år 1831. Sedan dess har mycket hänt på superodlingarna. Jordbruket är mycket kapitalintensivt. På de senaste 50 åren har produktiviteten tiofaldigats. De senaste forskningsresultaten och maskintillämpningarna tas genast i bruk. Storfarmerna är snarare effektiva industrier än jordbruk. Bara sju personer kan klara av 2 000 hektar odlat. Men för att det skall gå ihop, krävs inte bara maskiner, utan skolning och strikt arbetsfördelning: en planerar skördar och utsäden, en står för maskinparken och marknadsföringen, en tar hand om den finansiella sidan osv. Dataanläggningar ser dessutom till att rätt gödsel används i rätt tid, i rätt mängd, att bevattningen följe de senaste väderleksprognoserna…

Jordbrukets industrialisering 1leder till att allt färre är sysselsatta på superfarmerna. Allt färre enheter och färre jordbruksanställda ”livnär” amerikanerna och står för överskotten som säljs på den internationella marknaden.

Några få dominerar

Jordbruket är fortfarande en stor arbetsgivare i USA. Kanske den största. På storfarmerna finns nämligen fler sysselsatta än inom bil-, stål- och transportsektorerna tillsammans. En farmare producerar mat för 25 andra amerikaner, heter det. Men det är bara en sida av det hela. Det är svårt att säga var livsmedelsindustrins underleverantörer skall räknas in. De stora livsmedelsföretagen är nämligen de stora arbetsgivarna.

Också de produktiva åkerarealerna är rätt ojämn fördelade. 5,5 procent av jordbruken har hand om mer än hälften av den brukade jorden i USA. Jordbruken beräknas uppgå till 2,2 miljoner enheter, och livsmedelsförädlarna till 30 000, men hälften av anläggningstillgångarna är koncentrerade till bara 50 enheter. De står också för två tredjedelar av avkastningen i denna blomstrande business. Tex Del Monte äger själv 500 hektar jord, och har kontraktodlingar med 10000 jordbruk med ytterligare flera hundra hektar odlad jord. Nästan 80 procent av grönsaksodlingen i USA sker på kontraktsbasis för de stora livsmedelsföretagen.

Sex jätteföretag står för 85 procent av USA:s stora spannmålsexport. De största är Cargill, Cook Industries och Continental Grain. År 1974 stod Cargill ensamt för 30 procent av vete-, 16 av majs-, 18 av soja-, 42 av korn- och 32 procent av havreexporten.

Livsmedelsbristen ger USA makt

Ett överskott på livsmedel i en svältande värld ger makt. Vetevapnet kan vara starkare än OPEC-ländernas oljevapen.

— Jag är pessimistisk beträffande 80-talets utveckling, Världssvälten kommer att breda ut sig ytterligare. Livsmedelsvapnet blir därför inte bara starkare. Det kommer att an FORUM 3/80

Professor U B Lindströ vändas oftare, varnar professor UB Lindström, som länge studerat utvecklingen på livsmedelsområdet.

— Det är USA som kan använda sig av livsmedelsvapnet. Det är nämligen Förenta Staterna och dess agribusiness som har mött den ökade efterfrågan på spannmål och soja. Hela 70-talets produktionsökning har gått på export.

President Carters beslut att stoppa 17 miljoner ton vete på väg till Sovjetunionen leder inte till svält bland sovjetmedborgarna. USA-vetet står för hälften av landets import, men den största delen av det importerade vetet används för djuruppfödning. En veteblockad mot ett utvecklingsland skulle däremot ha mycket värre konsekvenser. Iran skulle inte klara av ett livsmedelsstopp. Importen från USA är livsviktig.

— Tyvärr är utvecklingsländerna inte självförsörjande med spannmål idag, och kommer inte att vara det de närmaste tio åren. Man räknar med att dagens underskott på 45 miljoner ton stiger till hela 100 miljoner ton år 1985. Det betyder att u-länderna innan de får ordning på sitt eget jordbruk kommer att vara mycket beroende av USA. Den som inte är vän med USA, har bistra tider att se fram emot.

USA-livsmedel främst till i-länder

USA:s spannmål går framförallt till de rika länderna. Det är där marknaderna funnits, och det är där man kan sälja det egna överskottet utan att priserna pressas ner. Mellan 1970 och 1974 importerade Japan, England, Italien och Förbundsrepubliken Tyskland 6 gånger mer spannmål än Kina och Indien tillsammans, Detta trots att de två u-länderna har fyra gånger fler munnar att mätta.

Men USA-exporten till u-länder FORUM 3/8 na har ökat stadigt, sedan 1960 med 25 procent. Livsmedelsbiståndet har varit ett sätt öppna dessa marknader. Livsmedlen har getts på fördelaktiga betalningsvillkor. Ofta har mottagarlandets egen valuta accepterats som betalning. Dessa medel har i sin tur fonderats och använts för att finansiera fortsatta amerikanska investeringar på livsmedelsområdet i mottagarlandet. Biståndsmottagarna har dessutom haft rätt att sälja livsmedlen på den egna marknaden. På det sättet har regeringarna fått in medel att betala tillbaka livsmedelsbiståndet, och samtidigt kopplat livsmedelssektorn till penningekonomin och bäddat för framtida kommersiella marknader.

Idag går också nästan all livsmedelsexport till u-länderna från USA på normala marknadsmässiga villkor. Ännu i början av 60-talet var biståndsdelen i denna export två tredjedelar. Bob Bergland, Carter-administrationens jordbruksminister, är optimistisk beträffande USA:s andel av livsmedelsmarknaden.

— En allt större del av vår kommersiella livsmedelsexport går till utvecklingsländerna, I historiskt perspektiv visar det sig, att u-länderna då de gör ekonomiska framsteg blir allt starkare potentiella kunder för de amerikanska jordbruksprodukterna.

Men svälten bara ökar

Livsmedelsproduktionen och livsmedelshandeln slår alla rekord, men svälten bara ökar. Fördelningen av livsmedlen i världen är mycket snedvriden.

Agribusiness kritiseras också på många håll för att inte klara av fördelningsfrågorna trots sin höga effektivitet.

— Den nuvarande överskott-svältsituationen har två orsaker. De multinationella företagen är ute för att sälja och göra affärer. Och utvecklingsländerna själva har satsat alltför litet på jordbrukssektorn. De flesta u-länder kunde vara självförsörjande, men är ensidigt exportinriktade. De bygger sin framtid på någon enstaka produkt — te, kaffe, kakao, eller bomull. Ensidigheten gör dem beroende av importerade baslivsmedel, och ökar riskerna för att planerna skall misslyckas med sjunkande exportpriser eller liknande.

— Lösningen ligger i en större självförsörjningsgrad. Det = gäller både u-länder och i-länder. Inte heller Finland borde agera som köpare på den internationella marknaden utan i så fall som säljare. U-ländern borde för sin del se till att de klarar sin baslivsmedelsförsörjning på egen hand.

— Det centraliserade storjordbruket som agribusiness bygger upp i u-länderna är inte en lösning. Det kräver kapital, dyrt gödsel och mycket energi. Och dessutom är det inte inriktat på de egna behoven, utan på exportmarknaderna. Ett småbruk i u-länderna sysselsätter flera, är ofta effektivare, och kan utnyttja de traditionella arbetsredskapen och djuren. Småbruken ger dessutom organaskt gödsel istället för det dyra importerade kemiska gödslet, understryker professor Lindström,

Kina avgör styrkan i Carters matvapen

De amerikanska odlarna var inte glada över Carters blockadbesked. Det betyder att de stora uppköparna, storföretagen, bjuder mindre för säden. Lagren var välfyllda, och årets skörd rekordartad. Sovjetblockaden kunde inte komma olägligare. Agribusiness kan köpa vetet billigt idag men är beroende av nya marknader. Sovjetunionen var en säker avsättningsmarknad sedan den öppnades år 1972 med betydande statskrediter. U-landsmarknaden har också vuxit stadigt, men är inte tillräckligt köpstark. Dessutom har Europa efter att ha läst den citerade CIArapporten varit inställt på att klara sig utan det amerikanska vetet. Också de andra veteexportörerna Argentina, Kanada, Australien och SydAfrika är ute efter nya marknader. De gick ju med i Carters Sovjetblockad.

Lösningen är Kina. Sedan öppningen västerut lockar denna miljardmarknad inte minst de multinationella livsmedelsproducenterna. Det kinesiska jordbruket har varit mycket självförsörjande. Ett exempel för andra u-länder, har det kallats. Men hur går det nu? Intresset för annan föda än ris är säkert stor. Amerikanska agribusiness står gärna till tjänst med både kött och vete. Kanske till en början som livsmedelsbistånd.

Detta perspektiv tar jordbruksminister Bob Bergland naturligtvis upp, när han i Economic Impact från november uppskisserar USA:s livsmedelsexports ljusa framtid: ”…när Folkrepubliken Kina kommer med i den nya marknaden för livsmedel och livsmedelsteknologi, kommer den internationella livsmedels- och jordbruksmarknaden att vara speciellt stark för spannmål och bönor”.

Christian Sundgren