Menar alla parter samma sak med central uppgörelse?

Taggar: Teman: politik

Statsminister Sorsa är fundersam. Hur kommer statsmaktens utspel med skattesänkningar att mottas?

Menar alla parter samma sak med central uppgörelse 9 Arbetsmarknaden är tydligt på väg mot en central uppgörelse. Utgångsläget är från den synpunkten betydligt gynnsammare i år än i fjol, bla på grund av de bittra erfarenheter man haft av innevarande års branschvisa uppgörelser.

6 Men änsålänge är det omöjligt att avgöra om alla parter menar samma sak, när de talar om en central uppgörelse. FFC-basen Niilo Hämäläinen, som varit en av de aktivaste pådrivarna i höst vill se en uppgörelse som gäller alla inkomster, var de än står att söka. I en så vitttamnande lösning finns det alltid en risk att någon sparkar bakut.

e Just nu bäddas det för de egentliga förhandlingarna. I detta skede är statsmakten i en nyckelställning. På dess åtgärder eller uteblivna åtgärder beror mycket av den centrala lösningens innehåll och omfattning.

Forum 18/1973

Såhär i inledningsskedet förefaller alla parter överens om att inflationen bör bekämpas och att detta såvitt det ankommer på den inkomstpolitiska uppgörelsen endast kan ske inom ramen för en central uppgörelse. Först om några veckor skall det väl klarna, om alla parter avser samma sak med central uppgörelse och vad denna bör innehålla.

Konfliktfrön

Klarast har väl FFC sagt ifrån, vad den anser att uppgörelsen bör innehålla och vilka alla som skall vara med om den. Det är en uppgörelse som täcker hela inkomstfältet, löner, priser, räntor, skatter, lantbruksinkomster. Ingen skall ges tillfälle att skära emellan på andras bekostnad.

Rollfördelningen skulle kanske kunna karakteriseras som så, att staten tar strupgrepp på priserna, inberäknat lantbrukspriserna, och ser över skattepolitiken, Finlands Bank låter bli att höia räntan och helst sänker den, åtminstone när det gäller bostadslån och ändrar överhuvudtaget sin restriktiva inställning till bostadskrediterna. Revalveringen var ju ett tecken på att viljan är god. Arbetsmarknadspartena ser å sin sida till att kollektivavtalsuppgörelsen blir sådan att den säkrar en verklig realinkomstökning för löntagarna.

Inom denna rollfördelning finns många konfliktfrön gömda, vilka antagligen kommer till synes, när man går de konkreta problemen in på livet.

Vänd 1

MTK: Först löner, sedan lantbrukspriser

Det är tex alldeles tydligt att åsikterna om penningpolitikens rätta bedrivande går skarpt isär mellan fackcentralen och centralbanken. Den konsumtionsåtstramande linje, som centralbanken följt sés inte med blida ögon inom fackcentralen.

En alltför rigorös koppling av lantbruksinkomsten till det inkomstpolitiska paketet är man på producenthåll inte helförtjust i. MTK-basen Heikki Haavisto förklarar att lantbruksproducenterna håller fast vid sina egna regler i sina diskussioner med statsmakten. Det innebär i stort sett att man först vill se hurudan löneuppgörelsen blir, innan man slår fast lantbruksinkomsten.

— Men vi är villiga att diskutera lantbrukspriserna parallellt med kollektivavtalsförhandlingarna. Fast jag förstår inte riktigt varför FFC-basen fäster så stor uppmärksamhet vid lantbruksinkomsten. Den utgör ju bara 5 procent av nationalinkomsten, medan löneinkomsterna och socialskyddsavgifterna svarar mot två tredjedelar av nationalinkomsten,

Till detta brukar hr Hämäläinen svara, att lantbruksinkomsten gäller en från särskilt smålöntagarnas synpunkt mycket viktig del av nationalinkomsten, nämligen priserna på baslivsmedlen.

Vårens lönehöjningar redan uppätna av inflation och skatteprogression

Statsmaktens grepp om prispolitiken har enligt arbetstagarparten varit olovligt slappt, och änsålänge ser man ing garantier för att det skall kunna bli starkare. Vår inflation.

är ju till större delen av inhemskt fabrikat och staten har inte kunnat bygga en effektiv spärr för prishöjningarna.

Enligt fackcentralens beräkningar har prisstegringen och skatteprogressionen redan ätit upp vårens lönehöjningar.

Sex års realhöjning försvann på ett år i Sverige

AFC-basen Timo Laatunen tror också, att det inte blir mycket kvar av lönehöjningarna, om man beaktar skatteprogressionen och prisstegringarna. :

Som ett exempel på hur det i ett extremt fall kan gå nämner han en sifferserie från Sverige, vilken ger en talande bild av, hur illusorisk en tillochmed rundlig nominell lönehöjning kan vara.

År 1972 höjdes industriarbetarnas timförtjänst med hela 12 procent. Trots det sjönk den genomsnittliga nettoreallönen till 1965 års nivå på grund av den skärpta beskattningen och prisstegringarna. Under ett enda år gick allt det förlorat som hade byggts upp på sex år.

Skattelättnader ingen lönekompensation

Beskattningen börjar alltså spela en avsevärd roll för nettoinkomsten inte bara i de högre löneklasserna. Både arbetsgivaroch arbetstagarsidan är därför intresserade av en skattereform, son) lindrar skatteprogressionen.

Båda parter torde även vara ense om, att regeringens första bud om 400 miljoner inte är tillräckligt.

Men också här döljer sig vissa åsiktsbrytningar bakom enigheten. Medan man på arbetsgivarhåll förefaller vilja koppla en sådan lösning ganska intimt till den inkomstpolitiska uppgörelsen och framförallt löneuppgörelsen, så säger tex sekreterare Simo Elomaa inom den kommunistiska FEC-falangen klart ifrån, att skattereformen bör ses som en fristående lösning och inte kopplas ihop med Ilöneuppgörelsen.

Skattelättnader ingen lönekompensation

Det är alltså bara startgroparna som grävs ännu, förhandlingsmönstret som ordnas. Ännu har parterna inte gått u 1 med bud och motbud. Alltför många frågor är oklara, för att man skall kunna göra det. Visserligen är utgångsläget bättre än i fjol, då EEC-frågan låg och vägde och aldrig kom till ett avgörande.

Detta ansågs då vara det väsentliga hindret för åstadkommande av ett flerårigt avtal.

I år borde förutsättningarna åtminstone enligt arbetsgivarparten vara åtskilligt större för ett flerårigt avtal, och ett långtidsavtal är vad arbetsgivarna givetvis helst av allt önskar. Ett långtidsavtal skulle lugna prisutvecklingen. Den osäkra ekonomiska situationen förutsätter en verksamhet på längre sikt både av arbetsmarknadsparterna och statsmakten, förklarar AFC-basen.

Kommunisinej till flerårigt avtal

FFC-basen Hämäläinen vill överhuvudtaget inte beröra den frågan i detta skede, medan Simo Elomaa på kommunisternas vägnar tar direkt avstånd från tanken på ett flerårigt avtal. Det finns överhuvudtaget inga förutsättningar, säger han och hänvisar till den instabila ekonomiska utvecklingen och statsmaktens oförmåga att hålla läget under kontroll.

Så olika kan man se på samma sak. Medan den ena parten anser att en långtidsuppgörelse är ägnad att stabilisera förhållandena, så kräver den andra parten att förhållandena först skall stabiliseras, innan man kan tänka sig en långtidsuppgörelse.

Här riktas blickarna åter mot statsmakten och dess möjligheter att för sin del bidra till en stabilare ekonomisk utveckling. Ett krav, som redan tidigt framfördes av FFC-basen är ett allmänt prisstopp — för en begränsad tid givetvis — och en större återhållsamhet än hittills, när det gäller höjningarna av de egna taxorna och avgifterna. Det kan inte vara psykologiskt lyckat att i just detta läge som Alko låta meddela att nya prisstegringar är att vänta nästa år, emedan Alko har för vana att höja sina priser en gång om året.

Intern FFC-uppgörelse om linjerna

Statsmakten har även möjligheter att via budgeten bidra till den inkomstpolitiska uppgörelsen, men det förutsätter att förhandlingarna relativt snabbt förs relativt långt. Budgeten slås nämligen fast före årets slut, medan avtalsperioden utgår med mars månad.

Alla tecken tyder därför på att förhandlingsmaskineriet kommer att snabbt gå upp i varv. Även om man nu på arbetstagarhåll är inställd på en central uppgörelse, så behövs det en hel del interna förhandlingar, innan de gemensamma linjerna har klarnat och fackcentralen kan komma med sitt egentliga utspel.

Statsmaktens nyckelroll

Hur man än vrider och vänder på problemet, så kan man knappast komma ifrån att statsmakten just nu har bollen. På dess åtgärder eller uteblivna åtgärder står och faller väl inte den centrala uppgörelsen, men väl dess innehåll och omfattning.

Överhuvudtaget kan konstateras, att statsmakten kommit att alltmera dras in i det inkomstpolitiska spelet och att den får lov att ta denna sin roll på allvar. Från den synpunkten vore det skäl att något bättre anpassa mekanismerna till varandra Budgeten är statens förnämsta inkomstpolitiska instrument. Den bereds och behandlas under sommaren och hösten, medan tyngdpunkten i kollektivavtalsförhandlingarna ligger på börian av året.

Det är väl inte nödvändigt eller ens önsvärt att de ska sammanfalla, men något bättre kunde de nog anpassas till varann.

Forum 18/1973