Miljökostnader för traditionell elproduktion

av Roger Wessman Forum 1991-08, sida 22, 16.05.1991

Taggar: Teman: elproduktion

Miljökostnader fö traditionell elproduktion

Text: Roger Wessma åde nationalekonomer och mil Jöaktivister har länge hävdat at de verkliga kostnaderna av att producera elektricitet är större än kraftverksbolagens utgifter. För att få fram den verkliga kostnaden bör man räkna med de skador som energiproduktionen förorsakar omgivningen. Hur stora dessa miljökostnader är har däremot förblivit en öppen fråga.

Den tyske ekonomen Olav Hohmeyer har i en år 1988 publicerad bok försökt räkna ut vad miljökostnaderna av att producera elektricitet med fossila bränslen, kärnkraft samt sol- och vindkraft blir.!)

Att försöka räkna ut miljöskadornas värde i pengar är inte ett helt okontroversiellt sätt att avgöra vilken energikälla som är bäst. Hur räknar man t ex värdet av ett människoliv i pengar? Många anser att en sådan ka kvl är fullständigt oetisk. ett männi skoliv är ovärderligt.

Hohmeyers angreppsätt kan doc försvaras ur två synvinklar. Det ena är att man med den här kalkylen får en korrekt ekonomisk utgångspunkt. till vilken vi sedan kan tillägga etiska bedömningar för att göra en slutlig utvärdering. Det andra är att det inte är vettigt att satsa hur mycket pengar som helst för att rädda ett människoliv I energiproduktionen, redan av den orsaken att vi då har mindre resurser att satsa på att rädda människoliv i andra sammanhang, genom bättre sjukvård. tryggare arbetsplatser OSV. På liknande sätt kan man försvara uträknandet av skadorna på naturen i penningtermer.

För fossila bränslens del är de skador Hohmeyer behandlar: luftföroreningarnas effekt på jord- och skogs Olav Hohmever (1988): Social Costs of Energy Consumption. Berlin: Springer Verlag. Hohmeyers studie försöker också ta i beaktande andra faktorer som inte ar sig i kraftverksbolagens kostnader. t ex sysselsättningseffekter.

JU Tel 253 KMT/TGI so 2 bruk. hälsoskador, materialskador samt drivhuseffekten. (Vad beträffar drivhuseffekten beräknas enbart kostnaderna av att bygga dammar vid kusterna för att skydda mot havsnivåns stegring.) För kärnkraftens del räknas cancerfall förorsakade av en kärnkraftsolycka. för vindkraft bullereffekten och för solkraft den stora markareal som ett solkraftverk ta upp.

Att räkna ut den exakta kostnade kräver kunskap på ett vitt fält från raftverksteknik till biologi. Hohmeyer har förnuftigt nog i stor grad förlitat sig på tidigare studier av olika delomponenter och därefter med relativt enkla kalkyler sammanställt resultatet. Han räknar t ex ut fossila bränslens effekt på växtligheten (jord- och skogsbruk) genom att från tidigare forskningsrapporter ta uppskattningar av de skador samtliga luftföroreningar förorsakar. och räkna med att fossila bränslen står för en lika stor del av skadorna. som deras andel av totala utsläppen i Tyskland.

Resultaten blir p g a den bristfälliga informationen ganska grova uppskattningar. Många effekter saknas helt i studien, varav kanske den mest iögonenfallande är att endast de miljöeffekter som uppstår vid själva elproduktionen beaktas, inte miljöeffekterna av tex råvarutvinningen. Likaså har inga försök gjorts att räkna ut något värde för skadorna på vilda växter och djur.

De presenterade siffrorna skall därför tas med en nypa salt. men de ger en fingervisning om huruvida miljöeffekterna är av den storleksordningen att de allvarligt förändrar slutsatsen om olika energikällors lönsamhet.

De siffror Hohmeyer kommit fram till är följande (omräknat till finska mark enligt dagens valutakurs):

Miljökostnader p/kWh (Hohmeyer 1988 min max Fossila bränslen 2.65 14.15 Kärnkraft 2,79 27,88 Vindkraft 0.02 Solkraft 1.02

De mest iögonenfallande i resultatet är att miljöskadorna av kärnkraft uppskattas vara högst. Detta går stick i stäv med alla jämförande undersökningar om olika energikällors hälsoeffekter, som entydigt kommit till den slutsatsen att kärnkraften förorsakar långt mindre skador än fossila bränslen.

Förklaringen ligger i att Hohmever när det gäller kärnkraft inte använder sig av tillgängliga studier. I stället gör han själv en grov kalkyl. som bygger på de radioaktiva utsläppen från Tjernobyl. Att grafitreaktorer av Tjernobyl-tvp på många sätt är farligare än västerländska reaktorer beaktas inte alls i resultaten. Därtill multiplicerar han effekterna av Tjernobyl med 10 för att ta i beaktande att befolkningstätheten är 10 gånger större i Tyskland än runt Tjernobyl.

Då befolkningstätheten i Finland är mindre än en tiondedel av den tyska innebär det här att miljökostnaden för ett kärnkraftverk i Finland skulle vara i storleksordningen 0.3—3 p/kWh (fortfarande under antagandet att västerländska kärnreaktorer inte skiljer sig från Tjernobylreaktorn i fråga om olycksrisk). Också miljökostnaderna av fossila bränslen sjunker i någon mån då befolkningstätheten minskas. Det här gäller förstås inte drivhuseffekten och knappast heller skadorna på jord- och skogsbruk.

Hohmevers resultat har också kritiserats på många andra punkter. För fossila bränslen beaktas inte att nya kraftverk har effektiva reningsanläggningar. Å andra sidan underskattas kostnaderna av drivhuseffekten genom att bara ta i beaktande havsnivåns stegring. Debatten kommer med säkerhet att fortgå länge än. Även om resultaten på många punkter ännu kommer att modifieras så kan Hohmeyer åtminstone ta på sig äran för att ha fått igång en debatt som redan lett till en klarare uppfattning om olika energikällors lönsamhet. 8/1991 FORUN,