Miljövården och Norden

av Nils Mustelin Forum 1969-03, sida 11-12, 13.02.1969

Taggar: Orter: Norden Teman: föroreningar

Miljövården och Norden

Av Med »miljövård» menas som bekant vårdandet och skyddande fil. dr Nils Mustelin, Nordfors av den s.k. naturliga miljön eller biosfären, som innefattar vattnet, luften, jorden och inte minst alla de miljoner olika livsformer som uppfyller dessa tre grundelement och utgör grunden fö människans existens och välbefinnande. Det är knappast nödvändigt att exemplifiera den tilltagande förstöring av naturmiljön som under de senaste åren har gjort sig allt mera märkbar såväl i vårt land som i andra industrialiserade länder och blivit ett problem med allvarliga hygieniska, sociala och ekonomiska konsekvenser. Alla känner ju till hur blyhaltiga bilavgaser och rök från eldningsanläggningar gör luften i våra större städer allt hälsovådligare, hur våra åar ofta liknar öppna kloaker och våra sjöar växer igen, hur kvicksilver och pesticider i växande mängd cirkulerar i naturens stora kretslopp och till sist hamna i våra födoämnen.

Det är vidare självklart att miljövårdsproblemen till stor del måste betraktas ur internationell synvinkel. Föroreningar av olika slag, såväl i vattnet som i luften, sprider sig obehindrat från land till land med en beklaglig brist på respekt för territorialgränser och andra politiska barriärer. Man har t.ex. anledning att förmoda att den svaveldioxid som från Europas stora industricentra blåser in över de nordiska länderna är en av huvudorsakerna till den kraftigt ökande försurning av nederbörden som har iakttagits under det senaste decenniet.

För de nordiska länderna finns det många skäl som talar för en samordnad behandling av miljövårdsfrågorna. Här kommer inte bara det geografiska grannskapet med gemensamma luftoch vattenområden in i bilden, utan i lika hög grad den omständigheten att de nordiska ländernas likartade ekonomiska och sociala struktur borde göra det praktiskt möjligt att uppställa lika strikta reningskrav i alla dessa länder — eller i varje fall i Danmark, Norge, Finland och Sverige. Detta vor önskvärt icke minst med tanke på det allt intimare ekonomiska samarbetet i Norden — senast aktualiserat genom Nordekplanen — så att man undviker den osunda och i det långa loppet säkert destruktiva konkurrens som betingas av att ett land med lägre krav på miljövårdande åtgärder kan marknadsföra billigare industriprodukter.

Ett centralt mål för nordiskt samarbete inom miljövården är därför att försöka åstadkomma så vitt möjligt enhetliga normer och andra riktlinjer beträffande acceptabel förorening. Innan detta kan ske måste dock en betydande upprustning på miljövårdsområdet ske inom de enskilda länderna, icke minst i Danmark och Finland, som i många stycken ligger långt efter Norge och speciellt Sverige i detta avseende.

Det är knappast realistiskt att vänta sig att alla industrier och andra förorenande anläggningar av ideella skäl skall vidta vä FOTNOT: Pesticider = kemiska bekämpningsmedel. Forum 3/69 L sentligt effektivare och därmed kostbarare reningsåtgärder än vad som krävs från samhällets sida. Följaktligen måste samhällets krav skärpas, och detta kan bara ske inom ramen för de enskilda ländernas lagstiftning och administration. Den lagstiftning som skall ligga till grund för miljövården måste uppfylla två villkor: den bör innehålla tillräckligt strikt formulerade allmänna krav, t.ex, att man bör vidta alla de reningsåtgärder som är tekniskt möjliga och ekonomiskt rimliga, men den måste samtidigt vara flexibel, helst av ramlagskaraktär så att den snabbt och smidigt kan kompletteras med tilläggsbestämmelser och tillämpningsregler i takt med utvecklingens krav.

En ändring av gällande krav kan t.ex. föranledas av att den allmänna föroreningssituationen förvärras eller av att framstegen inom forskningen ger nya rön om föroreningarnas utbredning och skadeverkan eller av att nya reningsmetoder utvecklas, Det är därför nödvändigt att de administrativa instanser som ansvarar för att miljövårdslagstiftningen eller dess tillämpning hålls ajour med utvecklingen arbetar i intim kontakt med forsknings- och utvecklingsarbetet på området. Detta förutsätter dels att myndigheterna själva har tillgång till vetenskapligt kompetent personal som kan följa med den aktuella forskningen och beakta dess resultat, dels att myndigheterna direkt kan påverka landets miljövårdsforskningspolicy och styra in forskningen på de områden som bäst motsvarar landets behov. För att detta skall vara möjligt måste ländernas forsknings- och utbildningskapacitet på miljövårdsområdet vara tillräckligt stor.

Slutligen måste man vid den nationella miljövårdsupprustningen beakta att naturmiljön är en helhet, varför man inte kan behandla vatten, luft och jord som från varandra isolerade komponenter. De olika miljöfaktorerna i naturen påverkar ständigt varandra, icke minst i fråga om den känsliga ekologiska balansen mellan de olika levande varelserna. Den försurning av nederbörden som nämndes ovan är ett självklart exempel — en luftförorening ger här upphov till en rubbning av förhållandena i vattnet och i jorden med hittills bara delvis anade följder. Den nödiga integrerade synen på miljövården kan fås till stånd på olika plan. Effektivast är kanske en samlad lagstiftning för hela föroreningsområdet med därav följande enhetlighet i den centrala och den lokala administrationen. Men i den mån en samordnad lagstiftning inte kan förverkligas måste effektiva samarbetsformer upprättas mellan de myndigheter som bär ansvaret för olika föroreningsfrågor, t.ex. i form av tvärgående nationella miljövårdsorgan representerande såväl forskningen som de administrativa myndigheterna.

I Sverige har man redan kommit ett gott stycke på den ovan skisserade vägen. År 1967 upprättades Statens naturvårdsverk, som är en central övervakningsmyndighet för praktiskt taget hela miljövårdsområdet. År 1968 fogades till naturvårdsverket en forskningsnämnd, som inte bara skall fungera som en medelsbeviljande instans utan framför allt verka som ett policyskapande organ inom den målinriktade miljövårdsforskningen genom att styra in den på de områden där behovet är störst. Och innevarande år väntas den s.k. lagen om skydd mot miljöfarlig verksamhet träda i kraft, varigenom en enhetlig och samlad värdering av vatten-, luft- och bullerproblemen blir möjlig. Om en motsvarande upprustning kunde göras också i Danmark, Finland och Norge skulle det finnas goda förutsättningar för åstadkommandet av enhetliga nordiska normer för olika föroreningsfrågor. Eftersom de nordiska ländernas hela administrativa uppbyggnad är mycket olika, skulle de nämnda nationella tvärgående kontaktorganen med fördel kunna fungera som förbindelselänkar i det nordiska miljövårdssamarbetet. Detta förefaller så mycket naturligare som arbetet på normer måste ske i växelverkan mellan forskning och administration, och bägge dessa sidor av miljövårdsarbetet skulle finnas företrädda i de nationella kontaktorganen.

12 Forum 3/69

Det nordiska samarbetet inom miljövården behöver dock inte byggas upp helt från grunden, då ett flertal olika samarbetsorganisationer redan existerar såväl på forskningssidan som på det administrativa planet. Här må t.ex. nämnas Nordforsk, som är ett samarbetsorgan för de nordiska ländernas tekniskvetenskapliga forskningsråd, kommissioner och akademier med syfte att främja och organisera nordisk samverkan inom teknisk och därmed sammanhängande naturvetenskaplig forskning och i fråga om forskningsresultatens utnyttjande. Finland representeras i Nordforsk av Statens teknisk-vetenskapliga kommission, Akademin för tekniska vetenskaper och Svenska tekniska vetenskapsakademien i Finland.

Nordforsks engagemang på miljövårdsområdet började år 1965, då det upprättades en kommitté för luftvård, en kommitté för vattenforskning och en biocidkommitté — de två förstnämnda på obestämd tid, biocidkommittén på tre år. Kommittéernas ledamöter — i regel en från varje nordiskt land — har representerat dels forskningen, dels centrala miljövårdsmyndigheter i respektive länder.

Kommittéerna fungerade till en början främst som kontaktoch informationsorgan, och har i detta syfte med hjälp av Nordforsks sekretariat anordnat symposier och konferenser kring olika centrala miljövårdsfrågor. De senaste åren har man dessutom strävat till att få i gång konkret samarbete inom avgränsade problemområden, och för detta ändamål har bl.a. arbetsgrupper tillsatts för stoftmätning i rök, för kemisk analys av vatten och för mikrobiologisk bekämpning av skadedjur.

På det politiska planet har Nordiska rådet på senare tid börjat intressera sig för miljövårdsfrågor. I maj 1967 anordnade rådet en konferens om mark- och vattenföroreningar, och i september samma år väcktes inom rådet ett medlemsförslag om nordiskt samarbete i föroreningsfrågorna. Med anledning av detta medlemsförslag vände sig Nordiska rådets socialpolitiska utskott senaste vår till Nordforsk med anmodan om att Nordforsk skulle göra en analys av förefintliga samarbetsmöjligheter på området. Den begärda utredningen genomfördes av Nordforsk under höstens lopp och befinner sig för närvarande under tryckning för att presenteras vid Nordiska rådets session i mars detta år.

På grundval av denna utredning, som bl.a. innehåller de synpunkter på önskvärdheten av en nationell upprustning såväl inom forskningen som på det legislativa och administrativa planet som ovan skisserats, har rådets socialpolitiska utskott formulerat ett betänkande i vilket föreslås att det fortsatta nordiska samarbetet på miljövårdsområdet åtminstone tills vidare skall omhänderhas av Nordforsk, i väntan på att de föreslagn . nationella tvärgående miljövårdskontaktorganen skall komm till stånd. Betänkandet utmynnar i ett förslag till rekommendation till de nordiska ländernas regeringar, innehållande en uppmaning till regeringarna att på olika sätt skapa förutsättningar för ett effektivt nordiskt samarbete på miljövårdens område, exempelvis genom de av Nordforsk föreslagna åtgärderna: nationella miljövårdskontaktorgan, effektiviserad lagstiftning, nordiskt normarbete, utvidgad utbildning och upplysning. I detta sammanhang kan nämnas att arbetet inom Nordforsks kommittéer för luftvård och vattenforskning har administrerats genom Nordforsks huvudsekretariat, som för närvarande är stationerat i Helsingfors efter att tidigare ha verkat cirka tre år i vardera Stockholm, Oslo och Köpenhamn. För biocidarbetet upprättades av praktiska skäl ett separat biocidsekretariat, som var förlagt till Stockholm tills det beslutsenligt upphörde med sin verksamhet senaste höst i samband med att biocidarbetet tills vidare lades ned. År 1970 kommer Nordforsks huvudsekretariat att flytta til Stockholm på obestämd tid, och samtidigt överförs arbetet med föroreningsfrågorna till ett särskilt miljövårdssekretariat i Helsingfors. Det är Nordforsks förhoppning att denna administrativa omläggning skall möjliggöra en effektiv och samlad satsning på de allt viktigare miljövårdsfrågorna.