Mina följeslagare på fem resor in i framtiden

av Stefan Björkman Forum 2014-01, sida 20-21, 30.01.2014

Mina följeslagare på fem

I kommande nummer av denna tidning tar jag dig med på fem resor in i framtiden. Inledningsvis presenterar jag de fem författare som kommer att följa med som virtuella mentorer.

STEFAN BJÖRKMAN TEXT

X För några år sedan satte jag mig själv tillbaka på skolbänken. Jag skulle fylla femtio och bestämde mig för att öva mig på att skriva. Jag gjorde tolv djupdykningar in i historien genom att följa tolv kända personers levnadsbanor. Många av de platser jag besökte skulle aldrig ha varit tänkbara som resmål om det inte varit för projektet. Varför skulle man resa till Dnepropetrovsk i Ukraina eller småstäder som Grantham i Lincolnshire eller Rue iPicardie? Också gamla bekanta platser visade upp helt nya sidor. Efter detta lyckade experiment med resor tillbakai historien är mitt sikte nu på framtiden. Jag vill ta reda på hur framtidens samhälle kommer att se ut.

Före resorna in i framtiden vill jag ge en eloge åt fem författare som inspirerat mig. De kommer fungera som virtuella mentorer och medresenärer.

Först ut är en ung, saklig Jörn Donner som skrev en ny bok om vårt land och reportage från både Berlin och Donau. Insiktsfullt och engagerat utan sensationssökande. Jag är kanske nostalgisk för att reportagen beskriver min barndomstid, men jag tycker de fortfarande är läsvärda tidsdokument. De handlar om det landskap som jag som barn åkte bil

IKONOKLAST. August Strindberg utmanade dogmer och konventioner, och experimenterade vilt inom flera olika konstformer. Med fascinerande och ojämna resultat.

=E 3 = å fo] >

EFTER REVOLUTIONEN: Vardagen. Ryszard Kapuscihskis delvis självbiografiska reseskildring “Imperium” beskriver Sovjetunionens dödsryckningar.

VIOIWDIM/AIHIYYSZONN resor in i framt

VIOBWDIM

THE BOILING POINT.

Donner, Paavolainen, Strindberg och Kaplan har alla skrivit bra reportage men Ryszard Kapu&cirliski är i en klass för sig. Han räknade själv med att han bevittnat tjugosju revolutioner. Reportageböckerna är små juveler. Ögonblicksbilder, egna insikter och allmängiltiga sammanhang blir kortfattad, elegant och lättfattlig prosa.

Kapuöscinskis böcker tar en till den iranska revolutionen 1979, via Etiopien dagarna efter Haile Selassies fall, till fotbollskriget mellan Honduras och El Salvador och vidare till ett ungt, självständigt Angola där portugisiska kolonisatörer packar ihop och flyr. Med ”Imperium” fick han sista ordet på Sovjetunionen. Han reser genom Sovjet 1989 och dokumenterar dödsryckningarna. Den extra kryddan är att Kapuscinski var den statliga polska nyhetsbyråns utrikeskorrespondent. Han rapporterade om diktaturers fall hem till folkrepubliken Polen. Så här gör man motstånd, så här gör man revolution. Samtidigt varnade han för det oundvikliga: efter revolutionen kommer vardagen.

Många skribenter har skrivit ett bra samhällsreportage, få har skrivit flera. Tid, plats och talang skall till alla delar falla på plats. Personliga erfarenheter skall möta allmängiltiga sanningar. De lokala omständigheterna skall förmänskliga abstrakta megatrender till något som går att begripa. Historien skall möta nutid. Framtidens konturer skall gå att ana sig till. Kontrasten till så kallade businessböcker är stor. De blir sällan mer än endimensionell utfyllnad kring några bilder.

Det är dags att lämna biblioteket och rikta blicken framåt. Jag har tänkt göra fem reso igenom. Från Turkiet genom det kalla krigets

Europa på väg till Finland på sommarlov. Nummer två är också en finländare,

Olavi Paavolainen. Hans metod går ut på at ini framtiden. Jag hoppas ni hänger med.

PROPAGANDA OCH PARADER PÅ MENYN. I sin bok “Som gäst i tredje riket” öppnade Olavi Paavolainen fönstret till den så kallade Ärans Rikspartidag år 1936 i Närnberg, där nationalsocialisterna skanderade för en återmilitariseringen av det demilitariserade Rhenlandet med det uttalade syfte att “återupprätta tysk ära”.

KRUTDURK. Tyskland, Frankrike, Ryssland, Österrike-Ungern och Storbritannien försöker hålla locket på ett hopkok av imperialistiska och nationalistiska slitningar i Balkan (satirteckning från 1912). De lyckades… ända tills 1914. Robert Kaplan beskriver varför historien var dömd att upprepa sig också i slutet av seklet.

fånga stunden genom intuition och inlevelse och charma läsaren snarare än att försökaövertyga med kvantitativa fakta. Han öppnade fönstret till Europa redan på tjugotalet. Han hittade sin nutid i Paris och Berlin. Riktigt rätt träffade han i ”Som gäst i tredje riket” då han 1936 besökte partikonferensen i Närnberg. Också hans reportage från resan till Sydamerika 1937 ”Flykten till en ny värld” fångar väl tidsandan. Paavolainen återvände 1939 från en längre resa i Stalins Sovjet via Odessa och Istanbul till vinterkrigets Finland. Sina intryck sammanfattade han i det först 20 FORUM FÖR EKONOMI OCH TEKNIK NR1201 kapitlet i ”Finlandia i moll”. Han gav kapitlet titeln ”En europeisk odyssé” Han hade tänkt sig en mer ingående analys om Sovjet, men kriget och efterkrigstiden tystade synd nog ned honom.

Min tredje favorit är August Strindberg, som reste till kontinenten för att dokumentera den nya moderna värld som växte fram för drygt hundra år sedan. Han sparade inte på sig själv. Han engagerade sig i franska bönders levnadsförhållanden. Cykelfärder ut på landsbygden varvades med att studera hypo tekslåneräntor och moderna lantbruksmaskiner. Socialismen verkade vara framtiden, men Strindberg ifrågasatte vad som skulle ge drivkraft åt en företagare i ett sådant samhälle. Han deltog i skarpvapenövningar med exilryssar för att komma in i anarkismens innersta väsen. Han dissekerade äktenskapet som en ekonomisk ekvation, kvitto för kvitto. Brevväxling med filosofen Nietzsche och nattliga debatter med konstnärerna Gauguin och Munch. Vetenskapsmännen har fel, visst kan man tillverka guld i sitt hemlaboratori um. Intensiteten ökade och gick över i något som närmade sig vansinne. Att argumentera för att Strindberg inte är läsvärd är omöjligt. ”Svarta fanor” och ”Giftas” Läsvärda och vassa ja, men ojämna.

Amerikanen Robert Kaplan rapporterade om världen ett sekelskifte senare. Reagan och den äldre Bush hade bytts ut mot Clinton. Kändistänkaren Francis Fukuyama argumenterade för att historien tagit slut i och med att det kalla kriget avgjordes. Matchen mellan stormakterna var över. Inget ver kade kunna utmana västvärlden med USA som enda supermakt. Kaplan rapporterade nyktert och lågmält om att detta inte stämde. ”Balkan Ghosts” förklarar varför krigen i det forna Jugoslavien var så gott som oundvikliga. ”The Ends of the Earth” berättar om stater som inte mer fungerar, där lag och ordning inte längre funktionerar, och ”Imperial Grunts” tar oss till det amerikanska imperietsytterstautposter. Vi träffar fotsoldaterna. Alla vittnar om en sak. Vihar inte vunnit, historien är inte slut.

STEFAN BJÖRKMAN. Femtioåring ochi tilltagande grad nyfiken på framtiden.

TANKAR OM HISTORIA sm Finns på www.bloggen.fi/1ooodagartillgo.

FORUM FÖR EKONOMI OCH TEKNIK NR12014