Mjuk vs hård sysselsättningspolitik

av Christer K. Lindholm Forum 2020-10, sida 14, 17.11.2020

Christer K. Lindholm ED, kolumnist och vetenskapsförfattare

Mjuk vs hår sysselsättningspoliti Även utan coronapandemin och dess negativa effekter på den ekonomiska aktiviteten skulle regeringens mål att öka sysselsättningen med 30 000 nya jobb te sig rätt så ambitiöst. Nu, då den andra vågen av pandemin slagit till med full styrka såväl i vårt eget land som på annat håll i världen börjar det snarast verka utopistiskt, i synnerhet som regeringen åtminstone hittills har begränsat sig till ”mjuka” sysselsättningsåtgärder som ökade resurser till arbetsförmedlingen. Enligt såväl oppositionen som många ekonomiska experter behövs det hårdare åtgärder som påverkar de ekonomiska incitamenten för att ta emot arbete, vilket i klartext betyder ett försvagat arbetslöshetsunderstöd i kombination med sänkt inkomstskatt. Vid en första anblick ser det alltså ut som om regeringen och oppositionen skulle representera diametralt motsatta och varandra uteslutande synsätt på sysselsättningspolitiken. Faktum är ändå, att det här motsatsförhållandet i hög grad är konstgjort: Erfarenheterna från andra europeiska länder visar nämligen helt entydigt, att en sysselsättningspolitik som kombinerar hårda och mjuka åtgärder ger ett bättre resultat än en sysselsättningspolitik som bygger på endast den ena typen av åtgärder.

Effektiv dansk modell, Den förmodligen framgångsrikaste sysselsättningsmodellen i Europa är den danska så kallade Flexicuritymodellen, som kombinerar en resursstark och aktiv arbetsförmedling med tuffa krav på aktivitet från de arbetslösas sida. I den danska modellen ingår också ett arbetslöshetsunderstöd som inledningsvis är mycket generöst — upp till 85 procent av lönen - men som sedan sjunker mycket snabbt i takt med att arbetslösheten förlängs. För att behålla sitt arbetslöshetsunderstöd måste en dansk arbetslös dess-utom acceptera omskolning till ett annat yrke om hen inte lyckats hit taett jobb i sin egen bransch inom ett halvt år,

Målmedvetna satsningar på arbetsförmedling och handledning av arbetslösa utgör också ett centralt, om än föga uppmärksammat, element i de så kallade Hartzreformerna som genomfördes i Tyskland under millenniets första årtionde. Även om Hartzreformerna onekligen har

AFFÄRSMAGASINET FORUM NI 10 202 haft sina avigsidor, som en ytterst kärv tillvaro för de arbetslösa som trots allt inte lyckats hitta ett jobb, har de ändå lyckats med att sänka framför allt ungdomsarbetslösheten rejält.

Såväl i den danska Flexicuritymodellen som i de tyska Hartzreformerna är det naturligtvis svårt att på ett tillförlitligt sätt estimera hur mycket de hårda respektive de mjuka åt gärderna har bidragit till resultaten. En jämförelse med den svenska borgaralliansens så kallade jobblinje, som entydigt fokuserade på att öka de ekonomiska incitamenten för att ta emot arbete, ger ändå vid handen att också de mjuka metoderna har spelat en betydande roll; under de åtta år (2006-2014) som Fredrik Reinfeldts två regeringar tillämpade sin jobblinje ökade sysselsättningsgraden i Sverige med en procentenhet, en fullständigt marginell ökning som mycket väl ryms inom ramen för de normala årliga variationerna.

Misslyckat skatteexperiment. Ännu skralare har resultaten varit då sysselsättningspolitiken enbart har riktat in sig på att göra arbete mer lönsamt med hjälp av inkomstskattesänknin gar. Det kanske mest kända (eller, om man så vill, ökända) exemplet är de omfattande skattesänkningar Ronald Reagan lät genomföra under sin första period som USA:s president 198185, vars enda konkreta resultat blev ett stort och långvarigt underskott i den federala regeringens budget. Att de förväntade positiva effekterna på sysselsättningen uteblev borde däremot inte ha kommit som en överraskning för någon; som Nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman har påpekat innebär sänkt inkomstskatt visserligen att alternativkostnaden för vår fritid (i form av förlorad arbetsinkomst) ökar, men samtidigt kan vi tack vare våra ökade nettoinkomster öka vår konsumtion utan att behöva arbeta mer än tidigare. Åtminstone i världens rika länder är det, enligt Krugman, vanligen den sistnämnda så kallade inkomsteffekten som dominerar.

Den mjuka sysselsättningspolitiken är med andra ordbetydligt bättre än sitt rykte. Det är visserligen sant att den på kort sikt kostar en deliform av ökade resurser till arbetsförmedlingen, men med tanke på sysselsättningsgradens avgörande betydelse för den offentliga ekonomin är det här en investering som på sikt betalar sig tillbaka mångfalt. m