Morgondagens tekniker- god allmänbildning, svaga yrkeskunskaper?

Taggar: Teman: utbildning

Morgondagens tekniker god allmänbildning, svaga

En specialist är en person som vet mycket om litet. Den föreslagna mellanstadiereformens offer blir kanske sådana som vet litet om mycket. God allmänbildning, hur tillfredsställande den än må vara, kan visa sig vara en tvivelaktig lyx, om priset för den är en bristfällig yrkesutbildning, vars yttersta konsekvens både på individnivå och en masse är arbetslöshet. Mänskan lever inte av bröd allena, men lever alldeles säkert inte alls utan bröd.

Om det finns den minsta risk för att den proponerade kvoten allmänbildning på mellanstadiet betyder sämre yrkesutbildning, är det oförsvarlig ansvarslöshet att välsigna och förverkliga förslaget. Har vi inte tillräckligt stor arbets löshet redan nu Å andra sidan har den föreslagna reformen försvarats med att den skulle innebära en mera gedigen grundutbildning än det nuvarande systemet. Samtidigt skulle reformen skjuta över ansvaret för yrkesfinslipning på företagen i högre grad än hittills. Är företagen beredda att anta den utmaningen — eller är det här skon klämmer y»” Riksdagen kan troligen inom en nära framtid motse behandlingen av en ramlag om den sk mellanstadiereformen. ”Mellanstadiet” kallas lite oklart den del av utbildningen som följer strax efter grundskolan. Det omfattar dels det gamla gymnasiet, dels yrkesskoleutbildningen. Mest kontroversiell har frågan om den tekniska mellanstadieutbildningen blivit. Läroplanskommissionen för den tekniska branschen har avgett sitt betänkande, som baserar sig på statsrådets principbeslut i saken — ett principbeslut som i likhet med alla stora kulturalster möjliggjort talrika och motstridiga tolkningar. Motstridiga har också reaktionerna på betänkandet varit. AFC anser att den föreslagna reformen medför sämre yrkeskunskap och därmed innebär nedsatt konkurrenskraft för industrin, både på hemmaplan och i internationella sammanhang. FF önskar att den allmänbildande undervisningen blir mera omfattande än vad som stipuleras i betänkandet, medan bla FTFC, Byggmästarnas Centralförbund och Yrkesläroanstalternas Lärarförbund är bekymrade över att just den allmänbildande delen svällt till på bekosthad av fackämnena.

I detta sammanhang kan det vara bra att komma ihåg, att den kontroversiella mellanstadiefrågan faktiskt befinner sig i förhandlingsskedet, Saken kan ännu påverkas, eftersom beslut inte fattats.

Fyra nivåbegrepp

Läroplanskommissionen för den tekniska branschen tillsattes i augusti 1974. Den avlämnade sitt betänkande i mars detta år. I korthet var kommissionens uppgift att definiera grundlinjerna och specialiseringslinjerna för den tekniska utbildning

Z7 MAGISTERN! NÄR FÅR VI LÄRA 65$ VAD EM

HAMMAR Är som baserar sig på grundskolenivå, göra upp en läroplan för den gemensamma sk allmänna perioden och för specialiseringslinjerna på yrkesskoleoch institutnivå, samt klarlägga hur mellanstadieundervisningen skall anknyta till högskolestudierna.

Den nyföreslagna tekniska utbildningen opererar med fyra nivåbegrepp: yrkesskolenivå (den nuvarande yrkesskolan), institutnivå (den nuvarande teknikerutbildningen), högre institutnivå (den nuvarande ingenjörsutbildningen) och högskolenivå (den nuvarande tekniska högskolan eller teknisk fakultet).

Gemensam allmän period, sedan specialisering

I enlighet med statsrådets principbeslut föreslår kommissionen en gemensam allmän period för yrkesskoleoch institutnivån. Denna period skulle vara ett läsår, och följas av specialiseringsperioder på ett eller två år på yrkesskolesidan och av ett års förpraktik på institutnivåerna. Specialiseringsperioden på institutnivå är tre år och inkluderar en praktiktermin på ca sex månader. På högre institutnivå är specialiseringsperioden fyra år. Det föreslås att vardera institutnivåernas läsår skall förlängas från nuvarande 28 veckor till 32 veckor och att veckornas timantal skall skäras ned från nuvarande 36 till 32 timmar.

Vägen till högskolestudier ligger öppen efter högre institutnivåns första eller andra läsår. Examen på högre institutnivå ger tillträde till högskola. Examen på institutnivå ger möjlighet till högskolestudier inom den bransch som examen representerar.

Tekniska branschens grundlinjer enligt kommissionens försla Ö Maskin- och metalltekni Ö Bil- och transporttekni Ö Eltekni Ö Byggnadsteknik Lantmäteritekni € Process- och laboratorieteknik 9 Ytbehandlingsteknik

Q Grafisk tekni € Träteknik

FORUM 19/7 yrkeskunskaper Ö Textilteknik € Beklädnadsteknik

Grundlinjerna täcker 100 yrken, för vilka man gjort upp läroplaner. Av dessa är 55 yrken på yrkesskolenivå, 27 på institutnivå (teknikerutbildning) och 18 på högre institutnivå (ingenjörsutbildning). Dessutom täcker grundlinjerna ett antal yrken, för vilka kommissionen på grund av tidsbrist inte hunnit uppgöra läroplaner.

Enhälliga kompromisser

Ordföranden för kommissionen, yrkesutbildningsrådet Lauri Rousi, anser att det mest fruktbara resultatet av kommissionens arbete är att man fått till stånd läroplaner som möjliggör mångsidiga kanaler till högskolestudier. Han konstaterar att man arbetade inom ganska strikta ramar: — Statsrådets principbeslut och de anvisningar som gavs av ledargruppen för skolreformen på mellanstadiet begränsade kommissionens rörelsefrihet, likaså medvetandet om att vi inte hade möjlighet att i kännbar utsträckning förlänga själva utbildningstiden. I de flesta detaljer nådde kommissionen, vars tjugofem medlemmar representerade ytterst olika intressegrupper, fram till nästan enhetliga kompromisser, som givetvis inte tillfredsställer alla som gett utlåtanden i frågorna. Å andra sidan anser jag, att konstruktiv kritik hör till demokratins karakteristika — och alltså också kommittéarbetets.

Den beskaste kritiken har gällt förslagen om institutnivåerna.

— Detta beror främst på, ett det varit synnerligen svårt att pressa in den utbildning som nu hör till högskolestadiet i sk mellanstadieram. De största förändringarna gäller teknikerutbildningen, och just denna fråga har utsatts för kritik. Det är möjligt att de utlåtanden som getts om betänkandet kan leda till att planerna måste revideras. I detta sammanhang vill jag påpeka, att mycket i den framförda kritiken gäller statsrådets beslut och de tolkhingar detta getts i senare skeden. Därmed inte sagt att kommissionens arbete skulle vara ställt över all kritik.

FORUM 19/77

Nylands Yrkesskola.

Yrkesundervisning skall ge yrkeskunskap

Verksamhetsledare Matti Haapaniemi, Yrkesläroanstalternas Lärarförbund, här också varit. medlem i kommissionen.

— Målsättningen med all undervisning på yrkesskolenivå bör — även då reformen genomförts — vara att utbilda yrkesarbetare genom att bibringa eleverna vederbörlig yrkeskunskap och -skicklighet, säger han. — Denna attityd betyder inte att jag skulle förringa betydelsen av sk allmänbildande ämnen också inom yrkesundervisning. Men deras kvot kan inte ökas utöver den nuvarande, då man i så fall i motsvarande grad skulle nödgas minska de rena fackämnenas andel.

Verksamhetsledare Haapaniemi hänvisar till förordningen om yrkesskolor, i vilken allmänna yrkesskolor förutsätts ge yrkesundervisning i sådan omfattning, att eleverna efter praktik i respektive yrken kan uppnå yrkeskompetens.

Grundskolan ger enligt Haapaniemi en rätt god språkgrund, varför det inte är påkallat att öka språkundervisningen i den omfattning kommissionens majoritet föreslog.

Forums ”mellanstadieråd” — med start uppe till vänster: yrkesutbildningsrådet Lauri Rousi; verksamhetsledare Matti Haapaniemi, Yrkesläroanstalternas Lärarförbund; avdelningschef Jaakko Lehtonen, AFC; skolningschef Erkki Husu, FTFC; skolmingssekreterare Pentti öhman, FFC; generalsekreterare Pekka Moisio, Byggmästarnas Centralförbund; och tekn lie Björn Immonen, styrelseordförande i Mellerst — Språkundervisningen kan vid behov intensifieras genom valbar eller frivillig extraundervisning. Å andra sidan kan en mycket omfattande språkundervisning också bli en prövosten för annars goda yrkesmän i deras studier, säger Matti Haapaniemi.

Enhetlighet eller ändamålsenlighet?

Avdelningschef Jaakko Lehtonen, AFC, reagerar mot den formalistiska andan i reformförslaget. — Mänskor är olika vad anlag och övriga egenskaper beträffar. Också uppgifterna inom dagens industriproduktion är olika och långt specialiserade och förutsätter därmed också differentierad utbildning. Därav kan man dra den slutsatsen, att yrkesutbildningens struktur inte får vara schematisk och formalistisk — men just dessa egenskaper kännetecknar dessvärre betänkandet om mellanstadieutbildningen. Man kan inte undvika intrycket att enhetligheten i undervisningen har varit en avgjort viktigare fråga än ändamålsenligheten. AFC har i sina utlåtanden till undervisningsministeriet uttryckt förhoppVänd ningen, att mellanstadiets struktur skulle ges en vidare ram, som medger flera alternativa vägar till specialisering: en mera flexibel inställning till den allmänna perioden så att dess tillämpning och längd blir en branschfråga, och olika specialiseringsmöjligheter i form av skolor, kurser, läroavtal och arbetsinstruktion.

— I många fall lämnar den yrkeskunskap som bibringas vid de nuvarande yrkesläroanstalterna mycket övrigt att önska, och reformen av yrkesutbildningen på mellanstadiet borde framför allt uppfattas som en kvalitativ förbättringsoperation, och dess struktur och innehåll anpassas efter denna målsättning. Vi ligger redan nu en god bit efter mera utvecklade industriländer beträffande yrkesutbildningen, och detta är en första rangens fråga vad vår internationella konkurrenskraft beträffar. — Då vi var och en hoppas på en positiv utveckling av realinkomsterna, framställer vi samtidigt indirekt krav på bättre yrkesskicklighet. Detta är en självklarhet för alla företagare och självständiga yrkesutövare. Kanske specialiseringen inom produktionen, socialskyddets utveckling, den inkomstnivellerande beskattningen och den sk solidariska lönepolitiken har bidragit till att göra beroendeförhållandet mellan yrkesskicklighet, sysselsättning och framgångsrik produktion dimmigt. Enligt min mening borde man inte planera en så avgörande viktig reform som yrkesutbildningen utan att erkänna kunskapernas och färdig heternas betydelse för hela landets utveckling och bättre livsvillkor för oss alla,

Arbetslivets krav har inte beaktats

FTFCs (Tekniska Funktionärsorganisationernas Centralförbund) skolningschef Erkki Husu ger kommissionen en eloge för det digra arbetet, men framhåller att betänkandet har flera svagheter — Det verkar som om man glömt bort kraven på yrkeskunskap och -skicklighet, säger han. — Kommissionen har i sitt arbete inte i tillräcklig utsträckning beaktat de krav arbetslivet ställer. Inom den tekniska branschen utbildas de som studerar på institutnivå och högre institutnivå för chefs- och planeringsuppgifter, vilket ställer höga krav på yrkesskicklighet. Trots detta har antalet yrkestimmar nedskurits betydligt. Genom denna inskränkning har man velat ge mera utrymme åt allmänbildande ämnen. Fastän dessa ämnen exempelvis vad språkstudierna angår är viktiga, får själva yrkesundervisningen inte bli lidande på denna affär.

Skolningschef Erkki Husu anser också att för stor vikt fästs vid strävan att skapa med gymnasiet jämförbara inkörsportår till högskolorna.

— Största delen av dem som avancerar yrkesutbildningsvägen studerar ändå inte med sikte på högskola, utan gör entré i arbetslivet, då de fått yrkesutbildning på mellanstadiet.

Den tekniska branschens fackliga utbildningsstruktur i huvuddrag

SKOLNIVÄ 2-ÅRIG Da 1-ÅRIG SPECIALISERINGSLINJE

VUXENUTBILDNING] FACKLIG UTBILDNING INOM SPECIALBRANSCH LÄROAVTALSUTBILDNING ARBETSPLATSUTBILDNING

STTTU mu TEKNISK LÄRDANSTALT

DEN OMFATTANDE GRUNDLINJENS ALLMÄNNA PERIOD

GRUNDSKOLAN

INSTITUTNIVÅERN för 1> = ÖVERGÅNGEN TILL ARBETSLIVET => = ÖVERGÅNGEN TILL HÖGSKOLA (ALLMÄN BEHÖRIGHET FÖR HÖGSKOLA) +P = ÖVERGÅNGEN TILL HÖGSKOLA (BEGRÄNSAD BEHÖRIGHET FÖR HÖGSKOLA)

HF = HANDLEDD FÖRPRAKTIK HM = HANDLEDD MELLANPRAKTIK M = GYMNASIETS MATEMATISKA

LINJE

FFC vill ha mera allmänbildning

En ganska annan ståndpunkt representerar FFCs skolningssekreterare Pentti Öhman.

— Generellt sett har man inom FFC ställt sig positivt till det omdiskuterade betänkandet, berättar han. — Kritiskt förhåller man sig till den ökande skillnaden i tidslängd mellan yrkesskola och institut. Vi är också missnöjda med den knappt tilltagna allmänbildande undervisningen, speciellt beträffande modersmålet och samhällsorienterande ämnen. Flera branscher skulle också förutsätta treåriga yrkesskolestudier i större utsträckning än kommissionen föreslagit, bla metallsektorn och grafiska sektorn.

Skolningssekreterare Öhman anser, att fackföreningarna borde kopplas in på vidareplaneringen av den tekniska branschens utbildning.

Kortare utbildning, sämre utgångläge

Byggmästarnas Centralförbunds generalsekreterare Pekka Moisio är bekymrad över branschens framtida utbildningsnivå.

— Enligt betänkandet skulle utbildningstiden på institutnivå (nuvarande teknikerutbildningen) förkortas från nuvarande tre till två och ett halvt år. I timmar betyder det 1200 i stället för 1900 lärotimmar. I de uttalanden teknikerorganisationerna och byggnadsbranschen gett har man pläderat för en studietid på tre år och en praktiktid på två år. Minst. Inom parentes kan man för övrigt fråga sig om indelningen i lägre och högre institutnivå är ändamålsenlig i framtiden,

Generalsekreterare Moisio anser det positivt att förslaget förutsätter möjligheter att via yrkesutbildning avancera till högskola, men ställer sig kritiskt till kravet att högskoleexamen då borde kunna avläggas vid samma ålder som ”gymnasievägen”.

Beträffande ökad språkundervisning och andra sk allmänbildande ämnen konstaterar han — I princip är trenden riktig, men det är olyckligt att denna sektor får växa på yrkesutbildningens bekostnad. Man kan fråga sig, om det är meningen göra små ”allmänbildningsmagistrar” av byggmästarna i framtiden?

Inte så illa i alla fall

Tekn lic Björn Immonen, styrelseordförande i Mellersta Nylands Yr FORUM 19/7 kesskola, var medlem av kommissionen fram till dess delbetänkande 1975. Han ger kommissionens arbete ”godkänt vitsord”.

— Utgångspunkten var emellertid en olycklig halvmesyr, då dagens lärda gymnasium inte skulle få beröras av reformen, så den radikala utbildningsreform som skulle ha behövts ledde arbetet inte till. Men det finns i alla fall en hygglig bas att arbeta vidare på, påpekar han. — En av kommissionens uppgifter var att försöka förbättra yrkesutbildningens status och möjligheter att leda till fortsatta studier. Sträva att i alla skeden främst diskutera öppnandet av kanaler till högskolorna innebar emellertid en tydlig nedvärdering av begrepp som yrkeskunskap och yrkesskicklighet. Principerna för den tekniska branschens = utbildningsstruktur anser tekn lic Immonen vara i stort sett sunda — Målsättningen att studier på en lägre utbildningsnivå skall beaktas och inte behöver dubbleras vid fortsatta studier på högre nivå är riktig, likaså att praktik inom näringslivet skall räknas till godo. Denna praktik kommer dock att vara besvärlig at organisera — vilket kommissionen också konstaterat.

Att de utarbetade läroplanerna inte alltid fyller de ambitiöst ställda målen beror enligt Björn Immonen i huvudsak på bristande resurser.

— Det måste erkännas, att de i allmänhet är bättre än det som tidigare funnits — där det överhuvudtaget funnits något. Det är också riktigt att uppmärksamhet fästs vid lärarutbildningen, ett ofta försummat område. Däremot måste man påtala de alltför hårda strävandena att stöpa all utbildning i exakt samma form. D debatt

Pressen och Milton-debatten

När den kände Chigagoprofessorn och den monetära skolans främsta förespråkare Milton Friedman 1976 tilldelades det Nobelpriset i ekonomi väckte det stor uppståndelse och indignation i Sverige. Den svenska pressen reagerade starkt mot Friedmans utmärkelse, och vissa genljud hördes också i pressen här hemma av vilka främst akademikern George von Wrights och professor Nils Meinanders inlägg var värda att uppmärksammas ty)” Debatten i Sverige som var påfallande ensidigt anti-Friedman och huvudsakligen initierad av Chilekommittén avvek klart från den behandling Friedman rönte i engelsk och amerikansk press. Två svenska nationalekonomer, Bo Axell och Birgitta Swedenborg, har behandlat diskussionen kring Friedman i bokform ”Milton Friedman och ekonomipriset”, Akademilitteratur. :

Boken är intelligent och välskriven samt ger ett intryck av stor objektivitet, men samtidigt är det en mycket beklämmande läsning. Den visar på ett tragiskt sätt inskränktheten hos svensk press som är så ”liten”, att bara en åsikt får rum i taget, och hur lätt pressen genom sin sensationshunger eller politiska färgning går att manipulera av den eller de som så önskar. Det material, som var fullt av felaktiga sakuppgifter och försåtliga vinklingar, som Chile-kommittén eller den närstående levererade, publicerades reservationslöst samtidigt

FORUM 19/7 som man förteg motsatta åsikter, tillrättalägganden och «sakuppgifter. Därtill var tonen i debatten typisk vulgärjournalistik, fullt med invektiv och personliga angrepp som helt frånsåg Friedmans vetenskapliga meriter, vilka t om hans akademiska motståndare erkänt som verkligt betydande och väl värda ekonomipriset. Det är skäl att påpeka att Friedman aldrig varit rådgivare åt juntan i Chile, men däremot under en vecka hållit några föreläsningar i Chile för chilenska ekonomer. I föreläsningarna förde han fram sina åsikter om hur Chiles ekonomi borde saneras så att den skulle gagna största möjliga antal människor i Chile, inte förstärka juntans maktposition. Ett bra prov på stilen och sättet hur debatten bedrevs har vi här hemma i von Wrights svar åt Meinander (HBL 12. 12. 1976): ”Vid tiden för nyhetens offentliggörande var jag i Förenta Staterna. Under tre veckor kunde jag på nära håll ta del av de reaktioner som Svenska vetenskapsakademins beslut utlöste… Ett starkt intryck gjorde på mig fyra tidigare nobelpristagares protester i The New York Times (24. 10.)”. Detta implicerar ganska klart att protesterna var många. Axell och Swedenborg redovisar — förutom nämnda fyra nobelpristagare, av vilka ingen var nationalekonom, endast en verkligt kritisk artikel. Den var införd i The Nation 20. 11. och var skriven av en chilensk ekonom Letelier. Ytterligare bör det påpeka att två av nobelpristagarna baserade sin uppfattning på artikeln i The Nation, de två andra på en uppgift i Newsweek. Wall Street Journal den 27. 10. anmärker för övrigt beskt att även nobelpristagare kan använda telefoner för att kontrollera misstänkta beskyllningar innan man angriper andra pristagare. Milton-debatten ger inte någon vacker bild av en objektiv och oberoende press. Tyvärr kan vi i Finland inte heller svära oss helt fria från den här typen av debatter. Framförallt politiska och ekonomiska frågor präglas ibland av en mycket ensidig och målinriktad behandling som mera är grundad på ren illvilja och trångsynthet än på en tolkning som blivit skev eller ensidig beroende av politiska utgångspunkt. Saloraaffären med biföreteelser är ett ganska bra exempel på hur vissa media försökt tiga ihjäl hela saken eftersom detta varit opportunt; andra åter har skjutit sig in på vissa ofta rätt ovidkommande fenomen och underlåtit en allsidig rapportering av fakta och orsakssammanhang. Rent generellt borde allmänheten vara på sin vakt mot dylika ”ändamålsenliga” tendenser och reagera öppet mot den så att pressen skulle tvingas till en öppnare och objektivare information, Detta skulle leda till en fri och mångsidig, åsiktsbildning som inte är styrd och manipulerad med tvivelaktiga journalistiska medel. 16. 11. 1977 Thor Forsskåh 9