Morot och piska styr långsiktig tillväxt

Årets två ekonomipristagare ägnade sig åt långsiktig tillväxt innan det blev mode. Romer tror på idéer och innovationer, medan Nordhaus förespråkar beskattning som ekonomiskt styrmedel.

Långsiktig tillväxt är den röda tråden hos mottagarna av årets ekonomipris, eller Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, som det formellt heter. 63-åringen Paul M Romer är aktiv professor på NYU Stern School of Business, medan 77-åringen William D Nordhaus har gjort sin stora forskargärning på Yale University.

”Paul Romers och William Nordhaus upptäckter är metodologiska och har gett oss avgörande insikter om orsakerna bakom och konsekvenserna av teknologisk utveckling och klimatförändring. Årets pristagare levererar inga färdiga lösningar, men deras upptäckter har fört oss betydligt närmare svaret på frågan om hur vi kan uppnå uthållig och hållbar ekonomisk tillväxt i världen”, förklarade Kungliga Vetenskapsakademien, KVA, när pristagarna tillkännagavs i början av oktober.

De båda amerikanska forskarna har arbetat var för sig och har länge varit favorit­tippade, men många överraskades ändå av att de två fick dela på priset.

”I synnerhet Romer har hört till de forskare som de senaste åren funnits med i förhandsspekulationerna. Nordhaus forskning är också allmänt accepterad i akademiska kretsar, men det var något överraskande att priset gick till kombinationen av de två. Ett smart och förnuftigt beslut av kommittén, som knappast hade förutsett att priset dessutom skulle få en dagsaktuell koppling när den senaste klimatrapporten publicerades samma vecka”, säger Rune Stenbacka, professor i nationalekonomi på Hanken.

Inget mystiskt med teknisk utveckling. Pristagarnas forskning bygger vidare på Robert Solows tillväxtmodell, som belönades med ekonomipriset 1987. Romer och Nordhaus är eniga om att politisk styrning krävs för att uppnå ekonomisk tillväxt. Enligt Romer behövs subventioner för att stimulera forskning och utveckling, medan Nordhaus fokuserar på beskattning.

Romer får priset ”för att ha integrerat teknisk utveckling i långsiktig makro­ekonomisk analys” medan motiveringen att belöna Nordhaus lyder: ”för att ha integrerat klimat­förändringar i långsiktig makro­ekonomisk analys”. Kort sagt innehåller Romers teorier mera morötter, medan Nordhaus gärna tar till piskan.

”Romer har en optimistisk syn på marknaden och beskriver tillväxt utan att göra något ideologiskt ställningstagande. Nordhaus har å sin sida utvecklat instrument som tvingar företag, organisationer och privatpersoner att anpassa sig till miljöhot”, förklarar Rune Stenbacka.

Romer funderade i sin forskning på 1980-talet varför det fanns så stora skillnader i tillväxt mellan olika fattiga länder. Solows tillväxtmodell kunde förklara en del men inte allt. Romer avmystifierade begreppet ”den tekniska utvecklingen” i Solows modell och visade hur nya idéer och innovationer leder till att nya varor och tjänster kan skapas endogent i en marknadsekonomi.

”Romer skapade modeller för hur ekonomiska randvillkor, till exempel miljöhot, präglar företagens beslut. Bland annat studerade han marknadens incitament för att utveckla och investera i ny teknologi”, säger Rune Stenbacka.

Pionjär på simuleringsmodeller. Även William Nordhaus har utgått ifrån Solow-modellen, men liksom Romer såg han brister i den och utvecklade en egen modell som han kallade Dice-modell (Dynamic Integrated model of Climate and Economy). Nordhaus publicerade redan på 1970-talet tidiga versioner av Dice-modellen, men den version som innebar genombrottet kom 1994. Den har senare stått som bas bland annat för IPCC-rapporterna.

”Nordhaus stora bidrag till forskningen ligger på den metodologiska sidan. Redan på 1970-talet tog han in metoder från den naturvetenskapliga forskningen och utvecklade faktabaserade simuleringar. Det är anmärkningsvärt att han var så tidigt ute med att förutse ekonomiska konsekvenser av klimatförändringen och att utveckla ekonomiska styrmedel, både nationellt och globalt, för att motverka den”, säger Rune Stenbacka.

Text: Johan Svenlin