Myten om Den Stora Ledaren
av Alf Rehn Forum 2016-11, sida 19, 22.12.2016
Oberoende om vi söker våra exempel från ledarskapsböcker, från underhållningens värld, eller från berättelser i tidningar (såsom denna!), så är att bli en ledare ofta synonymt med att söka ideal att emulera. Inte för att vi skulle sakna idéer om hur vi vill leda och hurdana ledare vi vill vara, utan för att ledarskap är så komplext och så paradoxalt att det ofta känns tryggt att ha lite mera på fötterna. Som till exempel en erkänt stor ledare att se upp till.
[caption id=“attachment_5484” align=“alignright” width=“200”]
Alf Rehn är professor
i företagets organisation
och ledning vid Åbo Akademi.[/caption]
Modeslaveri. Sålunda har vi en smärre industri av böcker om män som Lincoln som ledare, och en uppsjö av chefer som likt David Brent i The Office gärna nämner hur inspirerande de finner Nelson Mandela. Vi serveras oändliga antal kurser som lyfter fram vissa specifika ledare utav vilka det lönar sig att dra lärdom, tidningar fyllda med profiler av chefer som förmodat är värda att efterlikna. Ta till exempel biografin över Steve Jobs, som för några år sedan blev något av en ledarskapets landsplåga då var och varannan vd var beredd att dela med sig angående hur mycket just denna bok påverkat dem. Vare sig lyssnaren ville eller inte.
I och för sig är det inget fel med att försöka lära sig av andra. Historien kan lära oss mycket, och så kan även andras misslyckanden – och framgångar, om än i mindre mån. Vi är varelser som härmar, på gott och ont. Så varför inte försöka härma goda ledare för att bli åtminstone lite bättre sådana?
Förenklade lösningar. Som i så mycket så hänger det hela på vad man kopierar, hur man kopierar, och hur medvetet man kopierar. Inget fel i sig med att läsa om Lincoln eller Pankhurst för att få inspiration och intryck. Ej heller något fel med att testa sätt att verka och vara, inspirerat av Steve Jobs eller Sojourner Truth. Men när vi tror att det räcker med att låna och kopiera, då bjuder vi också in till otyg, inkompetens och ondska. Speciellt om vi gör detta oreflekterat.
Det vore lätt att i detta nu se till världen och hitta många ledare att emulera. Trump har stått för en revolution, och så ock hans lille vän Nigel. Duterte (”Sydostasiens Trump”) i Filippinerna och Michaloliakos (extremistiska Gyllene gryning) i Grekland har lett stora folkrörelser; vi kan också finna exempel närmare till hands. I en värld av instabilitet verkar Putin och Lukashenko vara rätt så stabila ledare, och samma kunde sägas om Ellison (Oracle) eller för den del Zuckerberg. Inte för att jag vill likställa alla dessa, men alla representerar samtidigt väldigt framgångsrika män, samtliga med en del frågetecken kring sig.
Komplexa problem. En sak vi bör minnas är att valet av att bli inspirerad av någon borde vara något förmer än bara ett slumpmässigt sökande – det borde vara ett medvetet val. Att inspireras av Steve Jobs kan inte skiljas från att hylla ett auktoritärt ledarskap, precis som ett oreflekterat lovprisande av Den Orange TV-Stjärnan.
Exempel är nämligen inte bara exempel. De är politiska val, sätt att dra linjer i sanden, linjer som många kan se och tolka. Givetvis är man inte auktoritär bara för att man är intresserad av en auktoritär ledare, men varje ledare måste vara förberedd på att ett dylikt intresse, särskilt ett uttalat sådant, kommer att tolkas av ens underlydande på ett flertal sätt.
Vi borde därför inte se på ledarskapsberättelser enbart som objektiva små historier. De kommer med ett antal antaganden, ideologiskt bagage, tolkningsföreträden och symboliskt kapital. Vissa kan se överdrivet goda ut, andra överdrivet onda. Vissa kan ses som stötande av specifika grupper, andra som mera generellt osmakliga och insmickrande. Vissa kan återigen ses som helt obegripliga.
Val är makt. Att välja sina ledarskapsideal är således en politisk handling, med politiska återverkningar. När vi ser till någon som en ledare är detta ett val, ett sätt att etablera sanningar, ett sätt att påverka världen – och därmed en politisk handling.
Världen är full med människor som kunde ses som ledare, och många av dessa är varandras diametrala motsatser. Donald och Hillary. Li och Juha. Sojourner och Rodrigo. Vi kan välja mellan dessa, men vi kan inte säga att dessa val skulle vara rent objektiva, eller att våra val av ledare inte skulle spela någon roll i hur folk ser oss eller våra strävanden.
Exempel spelar roll. Att hylla en är att håna någon annan, och att ignorera ett exempel är även det ett val. Ledarskap är svårt, för att inte tala om det besvärliga med att skriva om ledarskap – hur man än gör står man med rumpan bar. Men detta är inte ett fel, för ingen lovade att ledarskap skall vara lätt. Så välj, nu! Och var beredd på att välja fel.