När och hur kommer uppsvinget

Taggar: Teman: ekonomi

derande kapitalsektor, som åtföljs av en växande utbyggnad av industriella anläggningar, tills ett stadium av överutbyggnad inträder. Till slut får vi en kollaps av kapitalsektorn. Det förefaller som om företagsledarna inte ensamma vore skyldiga till överutbyggnaden, utan att såväl fackföreningarna, som vill hålla investeringsarbetena i gång, kreditgivarna med sina tidigare framgångar på placeringsmarknaderna, och även statsbankerna skulle bidra till denna utveckling. Mot slutet av cykeln, när överkapacitet finns rikligt, blir tillgångarnas avkastningsgrad låg och företagen förmår inte följa sina = låneavkortningsplaner = och tvingas låna nytt, för att betala sina räntor.

När och hur kommer uprtsvinget?

Ser vi på OECD-ländernas industriella kapacitet, finner vi, att det inom många sektorer existerar en överkapacitet. Skeppsvarven bygger fartyg för direkt uppläggning i de norska fjordarna, flygplan flyger halvtomma över Nord-Atlanten, den nordiska skogsindustrin producerar med 60— 70 procents kapacitetsutnyttjande, osv. Den nuvarande industriella kapaciteten antar Forrester vara tillräcklig för flere år framåt. Självfallet behövs kompletteringsinvesteringar, men i mindre utsträckning. För finländsk verkstadsindustri är det väl skäl att ytterligare aktivera marknadsföringsinsatserna inom SEV-området och i utvecklingsländerna. Här har vi två marknadsområden, där av olika orsaker kapaci När och hur kommer det ekonomiska uppsvinget? Funderingarna kring denna fråga, i dag den för en ekonom mest påträngande av alla, kan hämta sitt stoff ur två olika verkligheter. Antingen kan man fördjupa sig i det ekonomiska skeendets inre sammanhang, med teoriernas hjälp spana efter konstellationer i spelet mellan olika variabler som skulle tyda på att tiden är mogen för en förändring. Eller också kan man hålla sinnena på spänn för att notera varje tecken på att de externa förhållanden, som bildar produktionens och handelns bakgrund, är på väg att i någo relevant avseende förändras.

ww” Den ekonomiska konjunkturteorin håller investeringarna i blickfältet, då de ju bildar den ekonomiska verksamhetens mest dynamiska del. De kan språngartat växa, men också minska, om man, vilket är vanligt, enbart tänker på nyinvesteringarna. Visionen av en stabil, år för år i samma banor och med samma teknik fortlöpande samhällshushållning är vettig blott om man ser bort från investeringarna.

Om en gång en investering kommit igång sprider sig livgivande impulser när råvaror och andra produktionsförnödenheter skall köpas och arbetskraft anställas. Denna spridningseffekt fortgår ända till dess den möter olika flaskhalsar som försvärar verksamheten. En viktig flaskhals är finansieringen. Bank 1 systemet är elastiskt, men tidigare kunde lätt en överansträngning på något håll leda till en krasch med ödesdigra inte minst psykologiska verkningar. Så vändes den kumulativa rörelsen uppåt i en stämning där investeringar sköts upp. Krisen var där.

Förklaringarna varför en rörelse i en viss riktning har en tendens att förstärka sig själv har varit jämförelsevis lätta att avge. Varför redan en avmattning av uppsvinget skapar risker för ett avstannande kräver inte heller några ansträngande analyser. Ett misslyckande på något håll kan uppfattas som en signal att de goda tiderna är förbi. Alfärsstämningen slår om.

Hur ett nyll uppsving kommer i gång är däremot mera kvistigt a tetsutbyggnaden inte kommit så långt som inom marknadsekonomierna i OECD-länderna.

Varje lång våg av femtio års längd motsvaras av en specifik energiteknologi. Under den första cykeln brände vi huvudsakligen ved i världen, under den andra var bränslet stenkol och under den tredje har vårt energibehov till största delen tillfredsställts av olja. När vi nu kanske lämnat toppåren i början av 1970talet bakom oss och börjat nedfärden, närmar vi oss också slutet av oljeepoken. Kärnkraften tycks vara den enda energiform, som bjuder på färdigt utvecklad teknologi för nästa cykel. Det förefaller alltså nödvändigt att säga ja till kärnkraften och inleda de åtgärder, som övergånge klarlägga. Mekanismen kan vara exogen, bestå av någon genomgripande teknisk innovation eller av en brådstörtad militär upprustning under intryck av ett dramatiskt försämrat politiskt klimat.

Ekonomerna brukar ofta en endogen förklaring, som tar sikte på reinvesteringsbehovet. Man tycker sig höra ekot av en tidigare investeringsrush när de nedslitna anläggningarna måste förnyas. Denna visdom från de nationalekonomiska grundkurserna leder oss inte långt när det gäller att söka uppsvingstecknen i de data som den ekonomiska statistiken nu lägger fram för oss. Dagens kris har sina särdrag. Anmärkningsvärt är att kapitalutrustningen inte företer några iögonenfallande tecken på ett förnyelsebehov. Tvärtom stirrar på alltför många håll en överdimensionerad kapacitet fortfarande emot oss. Några ekoeffekter från tidigare uppsving med kraft att ge fart åt ett nytt är inte lätta att föreställa sig.

Vad kan vi då i dag hoppas av exogena, utanför de rent ekonomiska sammanhangen härflutna impulser för ett konjunkturuppsving?

Det är lärorikt att dröja vid trettiotalets konjunkturhistoria. Depressionen var förödande, och de då moderna nationalekonomerna tvangs alt göra om hela sitt doktrinbygge för all locka fram en offentlig aktivilet till tändsats för etl uppsving.

FORUM 1/7 till en annan bränsleteknologi förutsätter.

Företagsledarna har alltså en intressant men svår uppgift framför sig. Det gäller, att försöka överblicka ett längre tidsperspektiv än tidigare. Planeringshorisonten måste väljas så att viktiga teknologiska förändringar kommer med. Tidigare stora investeringar med tunga avkortningsskyldigheter på lån kan starkt beskära många företags rörelsefrihet. Under de närmaste åren kommer den politiska makten att försöka lösa ekonomiska problem med konventionell visdom. Investeringslån kommer att stå till buds genom statliga kreditanstalter, men ytterligare expansionsinvesteringar inom kapitalvarusektorn lämnar dålig avkastning.

Den insats som särskilt Keynes och Stockholms-skolan gjorde var Tespektinbjudande, och det skulle vara meningslöst att frånkänna den all påverkan när tiderna mot årtiondets slut blev bättre.

Kunde man väga insatserna och effekterna med precisionsmått är det dock troligt att Hitler tillsammans med Schacht, hans tekniker i detta sammanhang, betydde mer. Det var väl framför allt upprustningen, primärt satt i scen i Tyskland, men småningom verkningsfullt besvarad i de länder som trodde sig komma att bli Tysklands fiender, som då botade arbetslösheten.

Möjligheten att historien skulle upprepas, att en ny våg av upprustning nu skulle sätta fart på hjulen liksom under trettiotalet, har fantasin svårt att aktualisera. Så mycket produktiv kraft är redan avdelad för sådana uppgifter. Någon annan injektion av stimulans kan visserligen anmäla sig. De investeringsvågor som tidigare i tur och ordning pressats fram för att utnyttja tidens stora tekniska innovationer, — ångmaskinen, motordriften, elektrifieringen — har presterat sitt när tiden varit mogen men inte kunnat anas på förhand. Elektroniken ger väl i dag redan vad som från det hållet kan väntas av investeringsstimulans.

Någonting alldeles nytt därutöver lönar det sig knappast att fundera

FORUM 1/78

Olika typer av subsidier kan tänkas förekomma. Professor Assar Lindbeck varnar företagsledare för att skaffa sina förelag vinster denna väg. Företagaren skall visa sin duktighet på marknadsplatsen och icke i huvudstadens politiska korridorer.

Jag hoppas det vore möjligt att få fram mera uppgifter om de krafter, som ligger bakom förändringarna i ett företags affärsmiljö. De strategiska besluten måste bli bättre om vi kan skaffa oss en realistisk bild av framtiden. Vi bör få fram vilja och skicklighet att blicka in i de kommande utvecklingen. Oo Referenser: 1) Juhani Ristimäki, Teollisuude käyttöasteen ja sen kapasiteeti över. För det väntade konjunkturuppsvinget är dessutom dessvärre att anteckna att alltför mycket av nyinvesteringarna kan = rationalisera bort arbetskraft i stället för skapa ny sysselsättning.

Ett fält, stort och fullt av möjligheter, står under alla förhållanden vidöppet. I utvecklingsländerna väntar en latent efterfrågan på en ökning av de utvecklade samhällenas utbud av nyttigheter. Det gäller blott att organisatoriskt föra parterna samman, en uppgift som dock är så krävande och jättelik att det vore optimistiskt att vänta sig en bot från det hållet i det mycket korta perspektiv som frågan om nästa uppsving gäller.

Tvärtom ser det ut som om u-ländernas uppsving skulle följa en väg som skärper i-ländernas problem. En del av dem har lärt sig producera industriella massvaror till kostnader långt under vad de gamla industrisamhällena förmår prestera. Den billiga textilimporten är det första exemplet på hur företag som en gång både tekniskt och ekonomiskt gått i täten slås ut. Handelsstålet erbjuder en ny smärtsam åskådningsundervisning.

Det ges ett enkelt allmänt svar på frågan om när uppsvinget kommer och hur det kan väntas ske. Om en gång nyinvesteringarna uppfattas som nyckelfaktor, gäller det att se till all företagen ser dem som lön kehitys, Kansallis-Osake-Pankki, Taloudellinen katsaus 1977 no. 4. sid. 14 och 15.

2. Jay W Forrester, Symposium for the International Business Press, Sperry Rand Corporation, mars 1977, sid. 53—61.

3. Dagens Industri, 29 novembe 1977.

4. Klaus Waris, Markkakin on valuuttaa, Kirjayhtymä, Helsingfors 1977, sid. 15.

Artikeln har författats av DI styrelseord Gustav Rosenlew, förande i Oy W Rosenlew Ab.

samma. Detta imperativ tränger sig på med växande påtaglighet.

Det är beklämmande att i denna situation nödgas konstatera hur mycket av intellektuell möda och politisk kraft som läggs ned på frågan om vilken typ av företag som i första hand borde vitaliseras. Storleken av den privata sektorn i relation till den offentliga är ingen meningslös fråga, särskilt från maktfördelningssynpunkt. Olika gränsdragningar härvidlag kan troligen på sikt också tänkas påverka välståndets fördelning, men den välgörande effekten för löntagarna av en radikal statlig expansion är minst sagt tvivelaktig.

Det ideologiska oväsendet kring sådana frågor hämmar varje nykter analys. Det bjärtaste exemplet på sinnenas förvillelse är hos oss vänsterns motstånd mot att omsen görs till moms. Dessvärre kan man inte i klartext ange hur många nu arbetslösa en sådan reform kunde ånyo sysselsätta, men att den skulle innebära stimulans för konjunkturen är givet. Uj

Artikeln har författats av professor Nils Meinander, national ekonom med politisk bakgrun och för tillfället aktuell med boken Insyn och efterklokhet.

19