Nästa generations döstädning
av Gilbert Granholm Forum 2020-01, sida 38, 02.02.2020
En ledig dag! Jag vet vad ska jag göra! Hörde någon på metron prata om att hon hade gjort en döstädning. Jag med! Och det bästa: jag borde ändå städa eftersom min hustru ringde mig från jobbet och frågade om jag har tid att dammsuga i dag. Så varför inte kombinera vanlig städning med döstädning.
[caption id=“attachment_5520” align=“alignright” width=“144”]
Gilbert Granholm
är chefredaktör för satirsajten Uutissirkus.com[/caption]
I det första skåpet ser jag tre skjortor jag inte har använt på sju år. Samma sak med gamla strumpor och en ylletröja. Jag har aldrig tyckt om den men klädesmalen har älskat den så mycket att den nästan inte existerar. Allt bort! Det här går bra!
Fyra timmar senare har jag ännu inte börjat dammsuga. På golvet har jag tre stora lådor. En för kläder och andra saker jag kan kasta bort, en låda för loppmarknad och en för saker som kanske behövs i sommarstugan, liksom fem t-tröjor som har hål men annars är bra att klä på sig då man fiskar eller sitter på bryggan på kvällen. Eller så kan man klippa trasor av dem. I den lådan har jag även byxorna med dragkedjan som inte fungerar. De blir bra arbetsbyxor om jag börjar måla sommarstugan.
Jag öppnar det andra skåpet. Där har jag hundratals LP-skivor. Vad ska jag göra med dem, funderar jag. Skivspelaren kan jag inte ta till sommarstugan. Vi har ingen el där. Inte heller kan jag kasta bort skivorna, bland annat Abba och Frederik från 70-talet. Kanske mina barn kan sälja dem och bli rik när jag har gått bort? Det samma gäller mina värdefulla böcker utgivna av Suuri Suomalainen Kirjakerho! Jag har ärvt dem av min moster. Hon gjorde ingen döstädning och var helt lycklig även under sina sista månader.
Sex timmar. Min fru kommer snart hem från jobbet. Jag borde börja dammsuga. Men först tar jag en titt på mitt biljettmuseum. Från och med år 1971 har jag sparat resebiljetter. En barnbiljett för Björneborgs lokaltrafik. En liten tågbiljett av kartong mellan Parkano och Uleåborg, år 1977. Flygbiljett till Stockholm, år 1983. Sådana saker kan man inte dumpa. När man själv är borta, kan nästa generation njuta av kulturskatten, tänker jag när min dotter kommer hem från skolan.
”Är det här för återvinningspapper?”, frågar hon när hon ser den skokartongen i vilken jag har mitt biljettmuseum.
Jag får plötsligt en idé.
”Ja det är det”, svarar jag. ”Om jag börjar dammsuga kunde du ta alla de här lådorna till sopbehållaren? Och även kolla i alla andra skåp om det finns något annat där du tycker jag aldrig behöver?”
Case closed. Att göra döstädning själv är för svårt för mig. Det är de egna barnen man ska välja för jobbet. Har man inga barn kan man bära tre fjärdedelar av sina saker till källaren eller vinden och efter att de har varit där i minst två år, kan man be någon vän komma och kassera alla saker.