Nobels pris i kemi och fysik
av J Johan Lindberg Forum 1974-19, sida 37, 27.11.1974
Taggar: Teman: nobel priser
Nobels pris i kemi och fysik
Makromolekylernas, polymerernas och plasternas stora betydelse för mänskligheten är numera ett erkänt faktum, som även fått sitt uttryck i form av flere Nobelpris. År 1953 tilldelades Hermann Staudinger Nobelpriset i kemi för hans grundläggande arbeten på makromolekylområdet. År 1963 delade Giulio Natta och Karl Ziegler detta pris för tekniskt och teoretiskt viktiga stereokemiska arbeten på polymerområdet. Nu tio år senare har Nobelpriset igen givits en polymerkemist, innehavaren av J. G. Jackson — GC. J. Wood professuren vid Stanford University, dr Paul J Flory för hans banbrytande arbeten rörande makromolekylernas struktur kemi och fysikaliska kemi.
Paul J Flory föddes 1910 i Sterling i Ulinois och disputerade år 1934 vid Ohio State University. Intill år 1961 var han blott tidvis verksam såsom akademisk lärare — men huvudsakligen ledare för sådana stora industrikoncerner som Du Ponts och Standard Oils grundforskning. Nästan hela hans 40 åriga forskarbana har ägnats makromolekylforskningar. Hans inledande arbeten gällde syntetiskt gummi och andr nu kommersiellt använda polymerers struktur. Senare övergick han till undersökningar av elastomer och polymerers fysikaliska egenskaper i lösning och fast tillstånd. Under andra världskriget publicerade han en teori för polymerers flytning och viskositet och något senare lade han grunden för polymerernas termodynamiska teori. På alla polymerfysikens områden där Flory har verkat har hans arbeten lett till nya banbrytande
Nobelpriset i fysik 1974 utdelas för första gången åt vetenskapsmän inom radioastronomin och astrofysiken. Engelsmannen Sir Martin Ryle och hans kollega professor Antony Hewish innehar båda professurer vid Cambridge universitet. Dessa namn har redan i flera års tid varit välkända världen över bland radioastronomer och fysiker.
Prof. Hewish har arbetat på utforskningen av galaktiska radiokällor, som utstrålar radiovågor i form av regelbundna pulser. Av en tillfällighet upptäckte professor Hewish assistent, en kvinnlig forskare, sommaren 1967 regelbundna radiopulser i samband med
Forum 19/7 studier av den sk interplanetära scintillationen. Detta fenomen är analogt med vanliga stjärnors blinkande då de iakttas med blotta ögat. Först ett halvt år senare publicerades upptäckten, då man till en början inte vågade tro på att dessa synnerligen regelbundna pulser, som föreföll artificiellt åstadkomna, verkligen kom från världsrymden. Tidningspressen annonserade också först denna upptäckt under rubriken ”signaler från små gröna män”. Så småningom visade det sig, att astrofysikerna “hade förutspått möjligheten av att det kan förekomma sk neutronstjärnor med små dimensioner, synnerligen kraftigt förtätad massa och en rotationstid av storleksordningen 1 sekund, vilket överensstämde med de sk pulsarernas period. I dag har antalet upptäckta pulsarer stigit till ca 140 på grund av intensivt spaningsarbete med hjälp av stora radioteleskop överallt i världen. Pulsarforskningen har varit av stor betydelse för astrofysiken då man lyckats påvisa förekomsten av en form av materia upptäckter och förutsägelser, som ofta långt senare kunnat verifieras experimentiellt. Under senaste år har Flory inriktat sig på polymerernas och speciellt biopolymerernas rymdstrukturer, sk ‘konformationer och deras teoretiska beräkning, Redan klassiska är också hans två läroböcker i polymerkemi och -fysik, ”Principles of Polymer Chemistry” (1953) samt ”Statistical Mechanics of Chain Molecules” (1969).
Florys inverkan på samtida och kommande tiders polymerforskning är ännu svår att helt överblicka. Han har samarbetat med eller haft som elever de flesta av polymerforskningens stora namn och bidragit till att göra denna till den exakta och djupgående vetenskap den är i dag.
I en intervju yttrade Flory en gång: ”It is imperative for chemistry to concern itself broadly with forms of matter of common experience, even to the possible neglect of its esoteric creations”, vilket väl karakteriserar hans syn på kemins uppgift och betydelse i dagens värld.
Finland har professor Flory besökt 1972 i samband med den här anordnade världskongressen i makromolekylkemi. (J Johan Lindberg som man tidigare endast spekulerat om. Professor Ryles pionjärarbete inom radioastronomin har lett till fördjupade insikter i de frågor som berör universums struktur och ursprung. Hans epokgörande utvecklingsarbete av den sk appertur-syntesmetoden har möjliggjort mätningar av radiostjärnors struktur med en otrolig noggrannhet. Appertur-syntesen görs med ett antal rörliga radioantenner, som från olika håll observerar samma stjärna. Mätresultaten analyseras med en datamaskin. Resultatet är detsamma som om man skulle ha iakttagit en radiostjärna med en mycket stor antenn. Man kan tom utnyttja jordrotationen för att simulera en antenn av jordklotets storlek. Professor Ryle står också för upptäckten av den starkaste radiostjärnan som hittills registrerats, dvs Cassiopeia A. Denna radiostjärna används numera all. mänt inom radioastronomiska mätningar som en referensstjärna till vilken övriga radiostjärnors styrka jämföres. (Stefan Tallqvist) 37