Noll tillväxt till noll ränta
av Lars-Erik Öller Forum 2014-02, sida 21, 20.02.2014
Lars-Erik Öller är professor emeritus vid Stockholms universitet.
Noll tillväxt till noll ränta
Under åtskilliga år har vi nu i Europa haft en ränta som legat väl digt nära noll. Senast i november sänkte ECB styrräntan ytterligare till futtiga 0,25 procent. Lägre kan den knappast bli ifall inte banken tänker börja betala för att folk (läs: bankruttmässiga stater) skall ta emot dess pengar.
Samtidigt har tillväxten i Europa på några undantag när varit obefintlig. Bara en handfull länder har lyckats kravla sig upp ens till nivån före krisen.
Ser man framåt har det däremot redan i några månader talats om att vi är på väg mot en uppgång. Siffrorna som anges är då några promille. Tillväxt?
Några promille ryms gott och väl inom felmarginalen. Folk tycks leva i tron att nationalräkenskapernas siffror är lika tillförlitliga som finansiell statistik (aktiekurser, räntor med mera.)
Säger man som Finansministeriet, att tillväxten 2014 kan bli 0,8 procent, innebär det att den kommer att ligga ungefär vid noll inte att vi är på väg upp.
Hur skall man förstå att aktiebörsen går så bra när det inte borde finnas något mervärde att dela ut? Kan det vara så att de billiga pengarna ökar efterfrågan och därmed också priset på värdepapper, men inte på varor (vilket skulle leda till inflation)? Vi vet att investeringarna, de som kunde ge sysselsättning nu och mervärde i framtiden, går mycket trögt. Den dominerande biten, privat konsumtion, har också istort sett stampat på stället.
Jag tror boven i dramat är försöken att rädda euron, vilket tar sig i uttryck i ohämmad långivning till ingen realränta.
Låg ränta leder till felallokering av kapital. Vi såg det i Japan främst på 1990-talet, då man till exempel byggde broar som inte ledde någonstans.
Felallokering förekommer i stor skala i Kina, där dominanta statliga banker med intima kontakter till kommunistpartiet lockar till sig pengar som skulle göra större nytta i den privata sektorn.
Vi ser också de enorma penningflöden som går til de borgenärer som lånat pengar till konkursmässiga länder, som de trott, i skydd av euron. Länder som borde ha försatts i konkurs för att sedan kunna arbeta upp sin konkurrenskraft på nytt.
Irland klarade det, Lettland likaså. Grekland kommer aldrig att göra det. Den konstgjorda andning landet får leder bara till ytterligare lamslagning av ekonomin. Då inget görs åt konkurrenskraften sker inte den inre devalvering och förbättring av produktiviteten som kunde leda till tillväxt!.
I slutet av 1900-talet lärde vi oss att behärska inflationen genom finansiella reformer och nedmontering av handelshinder.
Bara det att billiga konsumtionsvaror började strömma in från låglöneländer utgjorde en kraftig broms på prisutvecklingen, och gör det än idag. Likaså inflödet av billig arbetskraft.
Självständiga centralbanker kan också ha hämmat inflationen. Nu är det ett lågt pris på pengar (räntan) som leder till snedvridningar likt dem vi bevittnade under det som på 1900-talet benämndes ”stagflation”.
Mycket beror på de misstag som begåtts då man successivt tagit med allt fler länder under europaraplyet. Här hjälper nog inte någon form av bankunion. Sådana pengar som skulle kunna hålla ihop unionen finns inte.
Den amerikanska bankunionen på 1800-talet är ett avskräckande exempel. Tyvärr måste man hålla med journalisten Martin Wolf som har sagt: ”Man måste vara masochist för att tycka att införandet av euron var en bra idé. 0 SO
Tack kära läsare som troget följt med mina skriverier. Nu lägger jag ner den regelbundet återkommande spalten och återkommer kanske med någon sporadisk kria om andan faller på.
! Tankarna här tar jag till en del ur Ifo-chefen, professor Hans-Werner Sinns föredrag på Finska Vetenskaps-Societetens 175-års jubileumsseminarium i Helsingfors den 4 november 2013.
FORUM FÖR EKONOMI OCH TEKNIK NR 22014