Nordisk fackorganisation för akademiker?

Akavas verksamhetsledare Unto Rissanen: Ideell bas saknas för gemensam organisation, vi är mera samhällsinriktade.

Nordisk fackorganisation för akademiker e De akademiskt skolade gruppernas fackliga centralorganisationer i Norden, som saknar motstycke annorstädes i världen, samlas den 5—7 september på hotell Aulanko.

I Nordiska akademikermötets stora mönstring — som återkommer vart tredje år — deltar 200 företrädare för över 300 000 fackligt organiserade akademiska grupper i Island, Danmark, Norge, Sverige och Finland. Konferensen har föregåtts av Nordiska Akademikerrådets årliga möte.

• Vid akademikermötet diskuteras de akademiska gruppernas samhällspolitiska ställning, relationerna till övriga arbetsmarknadsparter samt till de politiska partierna. På konferensprogrammet står också en panel- och allmändebatt om utbildnings- och arbetskraftspolitik. Den inleds av undervisningsminister Ulf Sundqvist samt företrädare för AFC och — intressant nog — FFC. Diskussionerna kan få vittgående följder inte minst därför att man på sina håll torde vara villig att avsevärt aktivera de akademiska gruppernas samhälleliga engagemang.

e Vid Nordiska akademikerrådets inrecirkelmöte rör man sig i stort på samma ämnesområden som i själva konferensen, men problemen är konkreta. Svenska centralorganisationen SACO har fört fram ett förslag om att diskutera grundandet av en gemensam samarbetsorganisation för fackliga akademiska grupper i Norden. Inom ramen för denna skulle man utbyta information, bevaka verksamheten på politisk nivå, föranstalta arbetskonferenser och bedriva gemensam utredningsverksamhet.

• Tanken på en separat nordisk organisation för de fackliga akademikergrupperna torde inte vinna odelat understöd. Inom Akava tex önskar man prioritera samarbete inom ramen för Nordens fackliga samorganisation vilken LO- och TOC-organisationerna grundade i fjol. De akademiska gruppernas fackföreningsledare diskuterar vidare möjligheterna att etablera mera bestående kontakter med internationella fackliga samarbetsorgan, bla Den europeiska fackföreningscentralen (EFC) samt olika sam arbetsorganisationer inom EG, ILO, OECD osv. Vänd!

Forum 13/1973

Akava lutar fackligt mera mot arbetare än mot tjänstemä 9 De nordiska akademikerorganisationerna saknar en gemensam ideell bas för en internordisk fackorganisation, och därför kommer Akava att motsätta sig det redan långt utarbetade förslag som läggs fram vid mötet i Aulanko, trodde Akavas verksamhetsledare, vicehäradshövding Unto Rissanen, när Forum inför mötet frågade honom om inkomstutjämning, skattepolitik och arbetsmarknadsfrågor.

F: — Man har redan på förhand förutspått att åsikterna kommer att gå i sär under det nordiska akademikermötet. Blir det ett ”hårt” möte?

R: — Jag är rädd för att deltagarna inte riktigt förstår vad saken gäller. 1800-talets anda lever ännu kvar i Skandinaviens akademikerorganisationer — endast Danmark har klart ändrat riktning. Jag menar inte att Akava vet hur saker ska göras, men vi tänker annorlunda, vi är mera ”samhällsinriktade”. — Nej, hårt blir mötet inte, men om man skulle förstå var de verkliga konflikterna ligger, då kunde det blir hårt.

— I dag anser vi att en gemensam nordisk akademikerorganisation vore en Överorganisering. Först måste en gemensam ideell bas skapas, En sådan finns inte i dag. ”Sveriges Akava”, SACO, har en i grunden annorlunda inställning till LO än vi har till FFC.

F: — Och vilken är Akavas Inställning?

R: — Också om jag tror att det i första hand kommer att ske ett närmande mellan Akava och teknikernas FTFC, så är det antagligen på riktigt lång sikt troligt att Akava och FFC närmar sig varandra. Betydligt troligare tex än ett närmande mellan tjänstemännens TOC och Akava.

F: — Varför FFC? Till TOC hör ju I dag också akademiker.

R: — Ja men de minskar, inte bara relativt utan också absolut. TOC och Akava är till sin natur synnerligen olika. Organisationsprinciperna är kanske ungefär desamma. Men i inkomstpolitiskt tänkande är skillnaden enorm. Dessutom ligger TOC-medlemmarnas inkomstnivå lite under FFC:s, Akavas genomsnittsnivå är cirka tre gånger TOC:s.

F: — Akavas Inställning till inkomstutjämningen?

R: — En inkomstutjämning kommer säkert att ske. Men jag är inte övertygad om att det politiskt vore enbart till nytta. Hela diskussionen är mycket abstrakt. Vart vill man komma? Det har ingen egentligen definierat. Kommunisternas förslag är ju följande: Landets befolkning indelas i fem inkomst 1 grupper — och då bör varje femtedel få 20 procent av den totala inkomstkakan. Jag är inte övertygad om att det någonsin kommer att förverkligas. Hittills har det inte skett, varken i öst eller väst.

— Olika uppgifter kan inte betalas på samma sätt, de måste mätas. Detta leder till inkomstdifferenser, men de är skenbara, schematiska. Vi har varit hårt med i understödandet av låglönade. Men i praktiken är det omöjligt att minska lönen för några grupper och fördela de inbesparade pengarna mellan andra.

F: — Inkomstpolitiken är fastkedjad vid skattepolitiken. Är den reform som förslagits bra?

R: — Lite i den stilen ska det väl vara. Men ser man kallt på saken borde man komma ifrån löneskatten och övergå till indirekt beskattning, det ryska systemet är ändamålsenligt. Och löntagarnas skattebörda borde lättas i relation till företagens skattebörda.

F: — Skärpt företagsbeskattning alltså?

R: — Man kan alltid styra skatten mot själva företagsamheten men inte mot de inkomster som företagaren får. I verkligheten är skärpt företagsbeskattning alltid rena bluffen. Företaget är bara ett överföringskontor, och skatten betalas ändå av köparen, konsumenten. Men år efter år lyckas man slå i folk att ”då företagsskatten ökas så skinnar vi kapitalisterna”. Skrattretande — 80 procent av personalen inom skatteadministrationen är sysselsatta med löntagarnas beskattning, knappt 20 procent med företagsbeskattning. Risken för en företagare att råka ut för skattegranskare är så liten att ingen vettig företagare räknar med den. Och så länge bokföringssystemen är sådana att man kan göra lite vad som helst — jag avser inte direkt brottslighet — kan man inte ens kontrollera företagen den vägen. Och sen förklarar företagarna ändå att … ja, jag blir upprörd när jag talar om det här, men — sån är verkligheten. Min idealism, den har farit för länge sedan i det här avseendet. Jag har sett för mycket på nära håll.

F: — Akava har nu karaktären av en ren arbetstagarorganisation — kan man säga att verksamheten också har politiserats?

R: — Mera stillsamt har det varit hittills. Vissa förtroendemän börjar visserligen vara representanter för olika politiska riktningar — men de väljs fortfarande på basen av andra meriter än de politiska. I TOC är politiseringen troligen längre hunnen, Vi kan diskutera med alla partier, alla inflytelserika, i varje fall. Värre är det inom FFC. Folkdemokraterna har ju sina alldeles ”egna” åsikter, men socialdemokraterna är i en svår situation. De ska bevisa för de sina att de sköter arbetarnas sak även om de sluter avtal med

Forum 13/197 borgarna. Det är den ofrånkomliga konflikten mellan klassmedvetande och intressemedvetande som alltid kommer att finnas. Jag tror att jag inte misstar mig alltför mycket om jag säger att relationerna mellan sossarna i regeringen och i FFC:s ledning är så spända att det är bra om man hälsar på varandra.

— Stabiliseringsperioden innebar att arbetsmarknadsorganisationerna överhuvudtaget fick ett starkare grepp. Nu avges inget kommittébetänkande, av vad slag det vara må, utan att vi blivit hörda.

F: — Aktuella just nu är diskussionerna om förbättrad underhandlingsmekanism inför arbetsmarknadsavtalen.

R: — Ja, situationen är ju skandalös. Liinamaa-kommittén kom 1971 med en rad förslag till hur den inkomstpolitiska förhandlingsmekanismen kunde förbättras, Endast ett av förslagen har prövats, dvs grundandet av en inkomstpolitisk tjänstemannabefattning. Saken är fortfarande öppen. Uppgiften har ju skötts av tillförordnade. Inte ens ett kansli har man fått till stånd. Nu fungerar allt hipp som happ. Och jag är rädd för att det blir platt fall för hela arbetet med att utveckla den inkomstpolitiska underhandlingsmekanismen. Vi kommer nog att fortsätta på samma sätt som tidigare. Orsaken är just att arbetsgivar- och arbetstagarsidan i Finland på inga villkor kan komma överens om hur inkomstfördelningen ska skötas.

F: — Betyder det att man Medvetet eller omedvetet föredrar kaos? Var inte de vilda strejkerna senaste vår ett tecken på medlemsförbundens missnöje med centralförbundens förmåga att sköta underhandlingarna?

R: — Jag misstänker att det i själva verket ibland kan ha varit centralförbunden som låg bakom strejkerna. Ja, tom att det mycket ofta var centralförbunden som låg bakom strejkerna. Eller för att vara riktigt exakt: jag har egentligen aldrig hört talas om en dylik strejk där centralförbunden inte skulle ha legat bakom.

F: — Den akademiska utbildningsexplosionen, vad säger Akava om den?

R: — År 1985 kommer vi enligt optimistiska beräkningar att ha 267 000 akademiker i landet, av vilka 211 000 skulle tillhöra Akava. Idag har akademikerna dålig inre solidaritet. Men tendensen går mot organisering arbetsplatsvis.

— För att förhindra explosionen borde man göra prognoser om behovet av alla olika grupper, och dimensionera utbildningen därefter. Finlands resurser räcker inte till att utbilda ”alla” till läkare, och det är inte heller någon idé. Vi lever i ett konkurrenssamhälle — några blir läkare, andra murare. Det är en praktisk fråga, att efterfrågan och utbud ska hållas i förnuftig balans. Det är sedan en helt annan sak vilken proportionen mellan lönerna bör vara.

Forum 13/1973

Akavas utredningschef Jaakko Kähönen vid den nordiska akademiska konferensen i Tavastehus den 6 september ”Det förefaller som om antalet sökande till högskolorna skulle stå i disproportion till antalet sökande till övriga yrkesskolor — med andra ord, den egentliga yrkesutbildningen uppskattas inte tillräckligt högt. ”Högskoleutbildningen bör ses som en yrkesutbildning och endast som en yrkesutbildning, all onödig och skadlig överskattning måste fås bort. ”Om och när högskoleutbildningen får en yrkesutbildande uppgift är det också berättigat att reglera antalet studerande så att det motsvarar den kvantitativa efterfrågan på arbetskraft. ”Både i Finland och de övriga nordiska länderna har de akademiska fackorganisationerna krävt prognoser för efterfrågan på arbetskraft. ”Ingen vet med säkerhet ens sysselsättningsgraden, trots att den är en av de grunduppgifter som behövs inom arbetskraftspolitiken. ”Det räcker inte att produkten planeras så att den motsvarar efterfrågan och att den framställs, den måste också marknadsföras. Företagen och näringslivet litar i allmänhet hellre till sin egen interna utbildning än till högskolornas utbildning. Delvis beror det på att man inte alls känner till den utbildning som högskolorna ger i dag. ”Ett krav på den kompletterande utbildningen bör vara att den är lätt tillgänglig och bekostas av samhället. ”Jag anser att näringslivets krav inte har beaktats i tillräcklig omfattning i planeringen av utbildningens innehåll. Till den här slutledningen måste man komma redan om man utgår från hur nyexaminerade akademiker i allmänhet bedöms som arbetskraft.” Od

LÄ