Nordism

av Kaj Arnö Forum 2019-01, sida 11, 07.02.2019

Den 24 mars 1970 meddelade regeringen Koivisto att Nordek-traktatet var obrukligt ur finländsk synvinkel. Förmodligen hade ryssen sagt stopp för denna nordiska tullunion, som hade flyttat Finlands ekonomiska intressen västerut. I varje fall sa Kekkonen det, till nordisten Koivistos stora besvikelse.

[caption id=“attachment_8706” align=“alignright” width=“174”] Kaj Arnö hanterar politiska traumata genom att grubbla över samhällets uppgifter.[/caption]

Då jag knappt 50 år senare besöker Oslo och Köpenhamn, frågar jag mig hur det hade sett ut om historien slagit sina vingar lite annorlunda. Nordek var ett danskt initiativ 1968, i en värld där Frankrikes president de Gaulle länge framgångsrikt förhindrat brentry (tala om ombytta roller) och den första norska oljefyndigheten just hade upptäckts. Men inte bara Finland krånglade. Danmark sneglade mot EU:s föregångare EEG, med känt resultat: Danmark blev medlem 1.1.1973, medan Norge tackade nej i sin folkomröstning.

Oslo mer hemma? Att landa på Gardermoen efter att inte ha arbetat i Oslo sedan tidigt 1990-tal var en fröjd för min nordiska själ. Att landet vältrar sig i pengar är uppenbart. Men kontrasten mot vad man ser i Doha eller Abu Dhabi är bjärt, för likheterna begränsar sig till oljerikedomen. Knappast något annat störtrikt land har lika små inkomstskillnader, endast Schweiz är väl med i tävlingen. Och skrytbyggena är gjorda med en ordentlig tillsats god smak. Morgonlöpturen runt Aker Brygge fortsätter att värma själen.

Orsaken till mina besök i Oslo och Köpenhamn är att dottern Erasmus-studerar i Århus. Hennes exponering för våra nordiska grannländer har varit nära noll sedan vi flyttat till München då hon just börjat skolan. Reaktionen blir därefter: en chock över hur hemvant speciellt Norge känns.

Jag minns min egen känsla från veckorna med Norsk Hydro som kund 1991. Vilken butik man än går till i Oslo, klarar man sig friktionsfritt på sitt modersmål. Är Oslo mer hemma än Esbo?

Inte längre självklar ram. Norden var en självklar referensram under hela andra halvan av 1900-talet. Passunionen gjorde det enkelt att resa till nordiska grannländer, och att Danmark följde på Sverige som min första utrikesdestination gör mig knappast till ett undantag bland de landsmän som likt mig växte upp på 1970-talet.

Men så är det inte längre, och då världsbilden sträcker sig långt utanför Norden, kan det bli skralt med kunskaperna om grannfolken. ”Vad heter detta norska papadam-bröd?” undrade dottern, på urnorska restaurang Rorbua i Oslo. Flatbröd, det visste jag. Men då hon undrade vad det norska pitabrödet var för något, åsyftandes lefse som serverades på restaurang Olympen i Grønland, fick jag fråga servitrisen och slå upp i Wikipedia.

Tunnare språkinsikter. Överflödet av kommersiella TV-kanaler har tunnat ut den nordiska språkförståelsen, som tidigare förstärktes av att man tittade på grannfolkens TV. Dottern berättar att danska studiekompisarna i Århus ibland bemöter rentav norskt tilltal med svar på engelska. Tacka vet jag norrmännen själva. Då dottern på ett högljutt diskotek gav upp efter tre ”va?” och använde engelska i stället för svenska, blev hon å det strängaste tillrättavisad av norrmannen. Nejdu, så långt går vi inte, att vi skulle börja tala engelska i stället för norska och svenska.

Danskarna riskerar även i övrigt att segla iväg åt eget håll, liksom de gjorde 1.1.1973. De diskuterar på fullaste allvar att reformera sin stavning, så den bleve mer fonetisk. Det må göra det enklare för skolbarnen att lära sig stava, men samtidigt tar man farväl av stora delar av den förståelse som vi övriga nordbor har för den skrivna danskan. Nej, Danmark, gør det ikke! Stem nej til stave-exit!

Samhörighet finns. Men ännu finns det gemenskap. De er finlandssvenskere? Så undrade grannbordet på Amalie nära Kongens Nytorv, då vi kom i samspråk eftersom vi kopierat deras menyval (Christians-Ø-sild, pandekager, serverat på blåvitt kongeligt danskt porslin med iskalla 3 cl akvavit som smörjmedel). De visade sig vara hängivna anhängare av Hägring 38, även om de inte kom på namnet Kjell Westö.

De nordiska länderna verkar tävla om tätplatserna på rankinglistor över jämställdhet och små inkomstskillnader. Jag måste dock hålla med min son som hävdar att de som rankat Finland som världens lyckligaste land nog aldrig varit på busstationen i Salo och tittat folk i ansiktet. Sådan vardagsmissmodighet såg vi inte av, vare sig i Norge eller Danmark.

Ekonomiskt sett må Nordens andel av Finlands utrikeshandel ha minskat sedan Nordeks tider. Men låt oss inte glömma bort vår värdegemenskap, kulturgemenskap och språkgemenskap. Speciellt Norge kunde vara värt mer uppmärksamhet, givet att de inte bara har oljepengar, utan liknar oss upp i dagen, då det gäller världsbilden. La oss gå på tur i Norge!