Ny territorialgräns sätter stopp för rovfiske

av Kai Finell Forum 1972-12, sida 34-35, 22.08.1972

Taggar: Orter: Island Teman: fiske

Island och fisket:

Ny territorialgräns sätter stopp för rovfiske

Den unika slövana som vikingarna förvärvade under äventyrliga nordatlantseglatser gjorde säkert att islänningarna genast vid bosättningen på sin viltfattiga vulkanö utnyttjade all näring havet kunde erbjuda. Både för eget bruk och som bytesvara för metaller och livsviktiga förnödenheter som helt saknades i det nya landet. Fisket har fortlevat genom seklerna men den förnäma skeppsbyggnadskonst islandsfararna behärskade blev av någon orsak småningom efter i utvecklingen. Först i våra dar har islänningarna visat nyväckt Intresse för modern skeppsbyggnadsteknik, särskilt ifråga om ändamålsenliga

Av Kai Finell

Den marina faunans ymnighet i islandsvattnen beror främst på den välproportionerliga blandningen av varmt och kallt vatten av nästan konstant temperatur där en arm från Golfströmmen möter söderut strömmande arktiskt isvatten. En annan gynnsam primärfaktor är att denna vattenblandning sker på Islands kontinentalhylla som från 50—100 m kustvattendjup sakta sluttar ut mot ett 400 m djup, vars brant stupande kant utgör gränsen mot det egentliga oceandjupet.

I stort sett sammanfaller denna kontinentalhylla med den nya 50 distansminuters fiskegräns som Island nu ansett sig, inte bara berättigat utan direkt tvunget att proklamera, med giltighet från och med 1 september.

Den omrörning de mötande strömmarna medför i vattnet virvlar upp näringsrika mineraler från bottnen upp mot ytvattnets solljus så att växtplankton, den egentliga grunden för allt marint liv, i rikligt mått får sig till livs allt vad dessa pelagiska organismer behöver för att frodas och förökas. Hit söker sig därför fisk av de mest olika slag för att frossa och leka på Islands fiskebankar — platser vilka hittills varit utsatta för ett hotfullt ökande rovfiske som det nu måste bli ett definitivt slut på.

Stränga straff

Frånsett att Islands export — trots att endast 20 9/9 av befolkningen sysselsätts av fiskerinäringen — till över 90 9/0

Longstud 22" 207 18 3 och sjödugliga speclialfiskefartyg.

baseras på fiskprodukter är det inte av oginhet mot främmande länders fiskare som man nu vill ha full kontroll över allt fiske ovanför Islandsöns kontinentalhylla.

Övervakningen på det nya området kommer att bli lika rigorös som innanför den gamla 12 mils gränsen. Flygplan, helikoptrar och beväpnade bevakningsfartyg avpatrullerar de förbjudna fiskeområdena dag och natt och betydande komplettering av materielen har skett i god tid. Straffen för tjuvfiske drabbar redan nu både främlingar och islänningar lika strängt. Om brottet är överlagt är böterna faktiskt ruinerande höga och upprepade brott bestraffas med ovillkorlig fängelsedom — också för utlänningar.

Vad för övrigt själva rättskipningen beträffar kunde våra jurister gärna lära sig av islänningarna hur man bär sig åt för att få målen till behandling med resolut domslut redan någon dag efter anhållandet. Missdådarna hinner knappt iland innan de får tåga in i rättssalen.

Trots att fisket sedan urminnes tider legat islänningarna i blodet och alltid varit en fundamental faktor i deras hela existens är det först under det senaste halvseklet som bland dessa frejdade sjöfarare har existerat folk med fiske som enda yrke. Först i mitten av 1920-talet när fiskeflottan blev maskindriven blev också fisket en näring möjlig att utöva praktiskt taget året runt. Därigenom.-bereddes något extra tusental sjömän heltidssysselsättning ute på havet, samtidigt som det

Islands kontinentalhyllas gränser sammanfaller I stort sett med 400 m vattendjupskurvan runt ön. Från och med 1 september har Island flyttat sin territorialfiskegräns, från tidigare 12 sjömil (distansminuter), ut till en gränslinje 50 sjömil från kusten eller de yttersta skären där sådana finns. Som skissen visar sammanfaller denna 50’ - kurva ganska väl med kontinentalhyllans gränser, utom längst i norr och söder. | sydväst, där den nya fiskegränsen skär in innanför 400 m-kurvan, var överensstämmelsen med kontinentalhyllans gränser faktiskt bättre ännu för några månader sedan. Men när ett Iltet utskär ”Geirtugladrangur” (Garfågelrauken) plötsligt försvann i havets djup förändrades förhållandena något. Med kännedom om Islands vulkaniska havsbotten just här är det emellertid troligt att skäret — eller någon annan liten ö — förr eller senare dyker upp för att korrigera 50-mils gränsen till bättre överensstämmelse med kontinentalhyllan.

h »

Utbredd med en teln exempelvis längs Alexandersgatan i Helsingfors skulle en modern sillnot med lätthet hölja i sina maskor både Stockmanns, Svenska teatern, hela Esplanaden, både södra och norra, plus Salutorget och presidentens slott.

Forum 12/7 uppkom ett behov av yrkesfolk kapabla att ta hand om fisken när den väl förts i land.

Världsrekord i fiske

Efter kriget har isländska fiskeflottan helt förnyats och redskapen undergått en häpnadsväckande teknisk metamorfos. Islandsfiskarna var bland de allra första att förse sina not- och trålfartyg med sidopropellrar för effektivare manövrering. Ekolod, sonar, asdic, kraftblock samt naturligtvis radiopejl och lorannavigation är tekniska hjälpmedel som numera finns på alla isländska fiskefartyg av litet större format, En del specialfartyg är dessutom utrustade med kylrum för långtransporter.

Totalt omfattar flottan nu drygt 800 fartyg plus ett drygt tusental småbåtar om inemot 77 000 BRT, medan de rena yrkesfiskarnas antal inte är stort mer än 5 000. Under rekordfiskeåret 1966, då man fångade över en miljon ton fisk och Island klättrade upp till en remarkabel tredje plats bland världens välståndsnationer — samtidigt som Finland låg på 15:e platsen — kom på varje fiskares andel cirka 200 ton fångad fisk. Ett rekord som hittills inte har överträffats någonstans i världen.

Forum 12/72

När sillen därefter, under två på varandra följande år, uteblev — små mängder magrare vintersill undantagen — sjönk denna siffra till bara 140 t/fiskare men visar nu igen en något stigande tendens.

Bara 15 av 130 värdefulla

Bland de 130 olika slags fiskar som fångas i islandsvattnen är bara ett 15-tal av större ekonomiskt värde.

Tidigare representerade sillen över hälften av all fångad fisk. Men just nu står sill och torsk för ungefär lika mycket av fångstkvantiteten. Därnäst följer övriga torskfiskar, kolja och sej, samt den större kungsfisken som hos oss mest ses i norsk förpackning under sina danska och norska namn, rödfisk eller uer. Sedan följer långa, helgeflundra, rödspotta och några andra mindre plattfiskearter.

Bläckfisk och lodda äts i allmänhet inte på Island utan används närmast som bete på torsklinorna. Loddan går dock huvudsakligen till fiskmjölsfabrikerna utom de allra senaste årens stora fångster, som delvis i konserverad form exporterats till Japan, där den betraktas som en sällsynt delikatess. Skandinaviska gommar tror jag däremot inte ens lodda i olja på burk tilltalar nämnvärt.

Om smak ska man dock inte diskutera, vilket kanske bäst bevisas av att islänningarna själva inte är särskilt förtjusta i sill. Däremot serveras i hemmen gärna vanlig utetorkad fisk under namnet ”hardfiskur”. Den äts riven tillsammans med smör.

Någonting som påminner om svenskarnas surströmming tillreder man också av en liten hajart ”håkarl”, på svenska kallad ”håkäring”, som man gräver ner och preparerar tills den blir, om man så får uttrycka, sig ”lämpligt ankommen”.

Hummer och räkor är en betydande artikel men liksom laxen, vilken i stort sett är fridlyst under hela sin tid ute i havet, går nästan all fångst åt i hemlandet.

I början var torkning den enda konserveringsmetoden som dock ganska snart kompletterades med saltning, trots att salt ännu under 1800-talet var en rätt dyrbar importvara. Fortfarande ses allmänt samma primitiva torkställningar längs Islands kuster. Till och med i Reykjaviks förorter är detta pittoreska strandinslag en vanlig syn sommartid. Torrfisken är faktiskt fortfarande av betydelse för exporten. År 1969 skeppade man ut sådan fisk för, i vårt mynt, 20 miljoner mark. Främst till Italien och Nigeria.

Djupfryst dominerar

Saltsillen på fat går nästan uteslutande till Sverige, Finland och Sovjetunionen samt numera också Polen. Smått förvånande är att bara cirka en tiondel av all sillfångst saltas ner medan resten hamnar i fiskmjöls- och -oljefabriker. Burkkonservering bedrivs än så länge i förvånansvärt oansenlig skala, Försök att göra sardiner av småsill, på samma sätt som hos oss av strömming och vassbuk, förekommer men utan större framgång. Sovjetunionen köper visserligen något, men större betydelse har denna produkt inte. Det som däremot är en delikatess av rang är kaviar av stenbitsForts. på sid. 6 35