OECD misslyckades men försöker igen

Taggar: Organisationer: OECD

OECD misslyckades men försöker igen

OECDSs senaste rapport om Finland har utkommit och organisationens sekretariat ställer sig samvetsfrågan: hur kunde vi ta så fel? Sekretariatets prognos för Finlands del för år 1977 var ett totalt misslyckande. Medan man räknade med en tillväxt i den inhemska efterfrågan om 3 procent jämfört med föregående år och en ökning av bruttonationalprodukten med 3,5 procent, gick båda dessa siffror i verkligheten över på minussidan, minus fyra procent respektive minus en procent.

”De här skiljaktigheterna är grova mätta med vilken standard som helst” konstateras i rapporten. Och orsaken 7 Alla genomgripande ekonomiskpolitiska åtgärder som gällde 1977 var i själva verket kända redan då prognosen gjordes. Inte mer än bråkdelar av en procent kan förklaras av sådana faktorer så som de kortvariga inflatoriska effekterna av de två små devalveringarna eller av vårens strejker, anser OECD. Visst utvecklade sig exportmarknaden mycket ogynnsamt och visst kan kanske två tredjedelar av felaktigheten i prognosen skyllas på den skarpa nedgången i privata industriella investeringar, men, säger OECDs sekretariat, det förefaller som om en del av felet skulle kunna för klaras av mera ”endogena” element. Med det menas alltså sådana faktorer som har att göra med den ”inre strukturen” i vår ekonomi och vårt näringsliv. Hit hör till exempel den branta nedgången i konsumenternas efterfrågan som parades med en kraftig underskattning av ökningen i sparandet. Dessutom konstaterar man att de ekonomisk-politiska åtgärderna hade en oväntat kraftig multipel effekt.

OECD talar om snöbollseffekten: hur den känsliga situationen på arbetsmarknaden hastigt förvärrades i och med att situationen definitivt vände sig till det sämre.

En rubrik i OECDs rapport är: ”Färska erfarenheter i historiskt perspektiv”. I en tid när prognoserna slär fel förefaller det vettigt att försöka ringa in hur det var ”när det som bäst varit haver”.

I rapporten konstateras att växlingarna och förändringarna i Finlands ekonomiska utveckling och politik under de senaste åren har varit speciellt abrupta. Ären 1974 och 1975, då största delen av världen upplevde en stark nedgång i produktionen och ökad arbetslöshet, upplevde den finländska ekonomin, stimulerad av en politik som ökade efterfrågan en markerad överhettning, som ackompanjerades av en skarp försämring i handelsbalansen. Därefter åstadkom den inhemska politiken en skarp förbättring i handelsbalansen, samtidigt som utvecklingen utomlands var synnerligen oförmånlig.

Det vore intressant, sägs det i OECDs rapport, att placera in Finlands utveckling i ett internationellt sammanhang, men ”tyvärr är detta praktiskt taget omöjligt på grund av att jämförelser inte kan göras med något annat land genom den finländska ekonomins alldeles speciella struktur”. Inte heller jämförelser med det förflutna är givande eftersom vår ekonomi har genomgått en så stark strukturförändring.

Ändå ser man vissa likheter mellan

Vår ekonomiska utveckling på kor (förändring i “/a jämfört med föregående år)

Privat konsumtion

Offentlig konsumtion

Total inhemsk efterfrågan

Export av varor och service

Import av varor och tjänster Bruttonationalprodukt

Totala investeringar Konsumentprisindex (=inflation) Hushållens reella disponibla inkomster Sparande (!/s av disp.inkomst sikt enligt OEC 1977 1978 (preliminär sitfra —2,2 —3 4,9 3 —4,7 —1,5 9,0 —70 —2 0,7 a —B,4 4 12,7 BL —1,5 —2,5 52,0 9,5

FORUM 4/197 utvecklingen 1956—58, 1965—68 och 1974—77. Dessa perioder upplevde Finland en uttalad och förlängd recession som var svårare än i andra industrialiserade europeiska länder. Samtliga toppar i ekonomin — 1955, 1961, 1965, 1970 och 1973—274 har följt efter en uppgång i exportefterfrägan.

Finland är antagligen det mest typiska exemplet på Leontief-paradoxen, konstateras i OECDs rapport.

Denne Leontief har fått ge sitt namn åt följande sanning:

Allmänt antas att ett land kommer att specialisera sig på sådan produktion och på export av sådana varor för vilka det har en relativ fördel när det gäller sina egna naturliga resurser, Paradoxen ligger i att så inte sker alltid i praktiken.

OECD konstaterar att Finland är bättre utrustat med arbetskraft än med kapital (de facto exporterar vi ju det förra och importerar det senare). Men ändå är vår varuexport antagligen mera kapitalintensiv än vår varuimport.

I en sådan situation betyder lönsamheten en hel del för den ekonomiska konkurrenskraften, konstaterar OECD och har också vid en (tillbakablick kunnat konstatera ctt tydligt samband mellan lönsamhet och exportframgång för Finlands del.

När det gäller de sedvanliga råden från sekretariatet till de nationella beslutsfattarna, så kan man bara konstatera: De åtgärder som föreslås är visserligen konkreta, men svåra att förverkliga samtidigt. Hur kan man förbättra sysselsättningen och öka den offentliga investeringsverksamheten utan att samtidigt göra den statliga skuldbördan ännu tyngre? Devalvering föreslås och har ju redan förverkligats efter det rapporten utarbetades. På medellång sikt står vi inför ett val mellan två extremer 1. Att föra en restriktiv politik för att att få ned inflationen till samma nivå eller under den nivå som våra huvudsakliga handelspartners har.

2. Devalvering. Antingen en sto kraftig, eller flera små.

Båda möjligheterna medför faror och ovälkomna sidoeffekter, ”men ett val mellan dem är antagligen oundvikligt på medellång sikt”.

Finlands regering försöker nu balansera på mittens smala väg, konstaterar OECD. Små devalveringar, en kombination av inkonst- och priskontroll med en överföring av resurserna till den öppna sektorn och en strävan till en hög grad av concensus på arbetsmarknaden.

Det här är rätt väg, tror sekretariatet, framför allt eftersom den har en hög ”social acceptabilitet”.

Det är inte utan att man skymtar en nyans av medkänsla i rapportens uttalanden om värt ”dilemma”. M 23