Om en (o)normal förändring
av Eva Österbacka Forum 2017-09, sida 21, 26.10.2017
I Finland är det säkert många som beställer en dryck av ”normal” storlek på snabbmatsrestaurangen. Den som försöker sig på en direkt översättning av den beställningen i USA kan mötas av frågan ”… and what is normal to you sir?” En helt berättigad fråga som är värd att ställas på flera plan. Vad är normalt? Är det till exempel normalt att kvinnan i familjen är den som förtjänar mera medan mannen sköter barnen? Skulle inte tro det.
[caption id=“attachment_9438” align=“alignright” width=“200”]
Eva Österbacka är professor i nationalekonomi vid Åbo Akademi och har arbetsmarknads- och familjeekonomi som specialområde.[/caption]
Den finländska kvinnans inkomst är lägre än mannens. En förklaring är att många kvinnor jobbar inom den offentliga sektorn medan en större andel män jobbar inom den privata sektorn. Arbetsmarknaden är förvånansvärt segregerad i Finland; kvinnor vårdar och utbildar medan män jobbar inom tekniska branscher. Könsskillnaderna i avancemangsmöjligheter och lönenivåer är därför stora.
”Nå, så är det nu bara”, kunde man tycka och rycka lite på axlarna. Kvinnor är ju därtill bättre lämpade att vårda och mera empatiska. Dessutom står det fritt att utbilda sig inom ett område som erbjuder möjligheter till karriärutveckling och höga löner, om det upplevs som viktigt av den enskilda individen.
Laddade förväntningar. Här är det skäl att komma tillbaka till frågan om vad som är normalt. Vi vet att flickor och pojkar behandlas olika. Karikerat vet vi att flickor förväntas sitta stilla och vara kommunikativa i sina rosa utstyrslar medan pojkar förväntas vara fysiska och kommunicera med enstaka ord i sina mörka, murriga kläder.
När pojken och flickan vuxit upp fattar de kanske tycke för varandra och bildar familj. Vid familjetillökning tvingas de förändra sina levnadsvanor rätt drastiskt. När en liten ynklig parvel kommer till världen kräver den omvårdnad från första stund.
Att barnet kräver omsorg är sällan en överraskning för mamman. Hon har kanske förberett sig under många år. Hon kan ha valt att utbilda sig till ett yrke där föräldraledighet anses normalt. Inom den offentliga sektorn är det vardag för arbetsgivaren att de anställda periodvis är föräldralediga. Pappan har antagligen också förberett sig. Hans bekymmer har mera varit hur den växande familjen ska klara av de högre levnadskostnaderna. En lösning är att arbeta för att bli befordrad och få högre lön. Arbetsgivaren tycker antagligen att det är helt på sin plats att mannen är hemma med babyn och mamman till en början. Pappor har ju trots allt rätt till pappaledighet. Men det är många pappor som inte ens vågar diskutera med sin arbetsgivare om möjligheten att stanna hemma längre perioder under föräldraledigheten eller att vara vårdlediga.
Ett annat slag. Läsaren kanske tänker att ”det var då att ta i”. Visst finns det undantag. Det finns kvinnor på höga poster. Det finns också män som bär huvudansvaret för skötseln av familjens barn. Men alla dessa kvinnor och män som visar att det går att välja annorlunda är tillsvidare undantag. Det normala är fortfarande att kvinnor bär det avgörande ansvaret för barnen medan män har huvudansvaret för familjens inkomst. Det normala är fortfarande att vi förväntar oss olika beteenden av kvinnor och män. Det tråkiga i sammanhanget är att dessa normer kan hindra kvinnor och män från att bidra till utvecklingen på olika områden.
Det nya normala. Föräldraledigheten debatteras än en gång inom politiken. En jämnare fördelning av barnomsorgen mellan mammor och pappor skulle förändra på vad som anses normalt. Hur skulle till exempel din arbetsplats se ut om männen i 25–40 års ålder var borta längre perioder för att sköta sina barn? Viljan att anställa kvinnor i barnafödande ålder skulle öka. Synen på betalt och obetalt arbete skulle påverkas. Kostnaderna för föräldraledigheter skulle helt klart omfördelas.
Arbetsgivaren står för en del av kostnaderna för föräldraledighet, förutom att det visar sig vara kostsamt att anställa vikarier. Samtidigt skulle det antagligen tvinga fram förändringar i hur arbetet sköts. I grund och botten behöver det inte alls vara en dålig utveckling. Men vore det normalt?