Omställningar i sikte för tysk stålindustri

av Lars-Gunnar Larsson Forum 1983-05, sida 15-17, 16.03.1983

Taggar: Orter: Tyskland Teman: stållindustrin

5/83 F RUN

Av LARS-GUNNAR LARSSON

Nordisk bör - För att ett investmentbolag skall kunna fungera krävs en börs som verkligen är aktiv, och det kan man ju säga om Stockholmsbörsen. Omsättningen tycks ju stiga så gott som dagligen.

• Dessutom hoppas vi mycket på den nya OTC-börsen. Där kommer det säkert att hända mycket intressanta saker, förutspår Bo Sandell.

• I framtiden hoppas vi också på fler internordiska aktiviteter. Vi kanske tom får en gemensam, nordisk börs. Många utlänningar ser Norden som en gemensam marknad, och allt fler nordiska företagare ser hela Norden som sin hemmamarknad.

• Visst finns det fortfarande politiska spärrar men t ex de stora finska företagen är ju redan här. Kone är redan introducerat på börsen, Wärtsilä och Nokia verkar vara på god väg in.

Bo Sandell tror också att vi kommer att få se framgångsrika investmentbolag i Finland. - I Norge fördubblades börsaktiviteten under fjolåret och det verkar vara på väg åt samma håll i Finland. Jag tror att hela den nordiska ekonomin kommer att vara mindre bankbunden i framtiden.

De svenska bankerna, som till en början såg väldigt skeptiskt på investmentbolagen, har så småning om fått tänka om. Bankerna har redan startat egna investmentbolag och håller tom på att köpa in sig bland nykomlingarna.

Tex. SE-bankens pensionsstiftelse har hunnit skaffa sig 35.000 Skrinetakier, och det ser ut som om Sandell skulle kunna lösa in ett förlagslån på 70 Mkr som togs för att finansiera Masoniteaffären genom att låta intressenter från SHB-hållet teckna 27.000 aktier i Skrinet.

Socialdemokraternas ekvationer för löntagarfonderna ser däremot ut att få en allvarlig knäck av investmentbolagen som är anledningen till en stor del av den ökade börsaktiviteten. — När Rudolf Meidner började göra upp sina ritningar för fonderna motiverade han sina planer med att det svenska näringslivets kapitalbas borde utökas med två miljarder under 80-talet.

• Den positiva börsutvecklingen har visat att de pengarna redan finns där, så vi får se om politikerna tar sitt förnuft till fånga och omprövar sina värderingar, filosoferar Bo Sandell.

Stora omställningar inom tyska stålindustrin

Inom den västtyska stålindustrin försiggår ett nervspel med klara drag av poker. Spelet genomförs under pressade omständigheter. Kapaciteten inom industrin är långtifrån utnyttjad. Hälften av de anställda arbetar förkortad arbetsvecka och tusentals är på goda grunder inställda på att i framtiden förlora sina arbeten. Lönsamheten är under all kritik och i många direktioner handlar huvudbekymret om att skaffa fram pengar för att betala månadens räntor och löner.

EH I den rådande situationen gäller det att hålla huvudet kallt och komma så helskinnad som möjligt ur det stora spelet om vem som ska överleva och vem som ska sopas bort. Och om vem som ska ha initiativet i de fall, där samarbete olika former blir aktuellt. Ett förslag om en kraftig omstrukturering av den västtyska stålindustrin till två koncerner har lagts fram av tre regeringsutsedda experter. Detta förslag har bemötts med mycket blandade reak tioner från berörda intressenter. > —r — H -H- AX =r— rr nanaomy moa omommtnnmnam n 15

F RU

Hela tiden jagar oundvikliga ekonomiska skäl de mer eller mindre intresserade parterna framåt. Liksom i ett pokerspel är det den som sitter värst till som drivs till de mest dramatiska aktionerna. Och till den svagaste av de stora tyska stålindustrierna kan man utan större tvekan utnämna Klöckner-verken, hemmahörande i Duisburg. Klöckner befinner sig mer eller mindre på ruinens brant. En konkurs för Klöckner skulle beröra 30.000 anställda och vara den andra jättekonkursen i förbundsrepublikens historia, efter det att AEG förra året fick slå vantarna i bordet.

För att klara sig vidare under ytterligare en tid har man begärt hjälp från förbundsregeringen med 400 miljoner mark. Men utsikterna att den västtyska statsmakten lättar på penningpungen såpass mycket torde i rådande läge vara små. För det första har det inte varit de västtyska regeringarnas politik att skynda till undsättning för stålkoncerner i svårigheter — i motsats till vad som varit fallet i många konkurrerande västländer. Enda undantaget är det luxemburgsägda men i Saarbräcken i sydvästra Västtyskland verksamma Arbed Saarstahl, som av regionalpolitiska skäl fått stöd och krediter för miljardbelopp. Men den under fjolåret krisdrabbade Korfgruppen, minstingen i den västtyska stålindustrin, fick gå tomhänt från den västtyska regeringens ”akutmottagning” under fjolåret.

Resultat krävs

Det andra och väl även avgörande skälet till den avvaktande hållningen är att regeringen först vill se resultat i de av stålexperterna föreslagna sammanslagningarna av stålkoncerner. Enligt förslaget skulle den västtyska stålindustrin framgent bara bestå av två koncerner, varav Klockner skulle ingå tillsammans med Hoesch i Dortmund och statsägda Salzgitter-Peine i Salzgitter till en ”stålgrupp Ruhr”.

Det andra framtida västtyska stålföretaget skulle bestå av Thyssen, den största västtyska stålproducenten, samt Krupp i Bochum. De sistnämnda hade redan före det framlagda förslaget inlett diskussioner med varandra, vilket för några månader sedan var sensationen i branschen, eftersom Krupp intill den tidpunkten framstått som en framtida samarbetspartner med Hoesch. Ja, Hoesch och Krupp hade till och med utarbeta 16

AG och Thyssen AC långtgående planer för ett gemensamt ”Ruhrstahl AG”, innan ”förlovningen” bröts.

Betydligt svårare har det visat sig att få Hoesch, Klöckner och Salzgitter att närma sig varandra i konstruktiva diskussioner. Klöckner har retat tilltänkta samarbetspartnern Hoesch genom att förklara att ett relativt nybyggt stålverk i Bremen, ingående i Klöcknerkoncernen, borde vara kärnpunkt i stålframställningen, medan Hoesch borde banta sina anläggningar kraftigt. Inom branschen anses stålverket i Bremen vara en felinvestering med både felaktigt läge och för stor kapacitet, vilket också visas

Den internationella efterfrågan på stålprodukter sjönk dramatiskt under de sista månaderna 1982. Bilden till höger visar transport av färdiga 60 meter länga Järnvägsskenor hos Thyssen i Duisburg. Märk hur de varma skenorna läter sig böjas enligt färdvägen! Kruppverken, där bilden ovan är tagen, vill gå samman med Thyssen, den största stältillverkaren i Västtyskland och därmed bilda den ena av de två tilltänkta framtida tyska stålkoncernerna. (Foto: Krupp av att produktionskostnaderna därstädes ligger 50 mark per ton högre än hos kollegerna.

Vilja till diskussion

Från det konservativa regeringspartiet CDU:s sida är man angelägen om att diskussionerna om nyordningen inom den traditionellt starka branschen går vidare och ger konkret resultat. Detta skulle spara annars nödvändiga statliga utgifter avsedda att hjälpa de hårt drabbade företagen att hanka sig fram och dessutom kunde man undvika uppkommande dra matiska omställningar med vittgående sociala och arbetsmarknadsmässiga konsekvenser.

Inte fullt så entusiastisk är man från de övriga i parlamentet företrädda partiernas, SPD:s och FDP:s, sida. Liksom många av de berörda delstatsregeringarna har man svårt att glömma den för bara några månader sedan alltjämt högaktuella ”Ruhrstahl”-idén, alltså samgången mellan Krupp och Hoesch. Och vad regeringarna i de berörda delstaterna har att säga spelar också för förbundsregeringen en stor roll, eftersom de avses få vara med och betala de offentliga medel, som ställts i utsik som omställningshjälp. Två å tre miljarder mark avses utgå i form av subventioner, varav delstaten Nordrhein-Westfahlen, omfattande bl a Ruhr-området, ensam skulle svara för närmare en miljard.

Också från fackföreningshåll är man kritisk till den föreslagna nya ordningen inom den västtyska stålindustrin. I fackets ögon kommer den att göra de redan starka ännu starkare och att de svaga slås ut. Så undrar man exempelvis vad som är tänkt för de ”utomstående” stålkoncernerna, Arbed Saarstahl i Saarland och det på ”återvinningsstål” inriktade Korf-företaget.

RUN

Ytterligare ett ställe, där ansatserna till en väldig omställning för den västtyska stålindustrin följs med största intresse, är EG-kommissionen i Bryssel. Inom EG har man försökt att på olika sätt, med morot och piska, anpassa den europeiska stålindustrin till en realistisk avsättningsnivå. Dels finns möjlighet att få omstruktureringsbidrag också från EG:s kassa, dels har EG fastställt produktionskvoter för vart och ett stålverk inom EG-länderna, vilka dock långtifrån hållits av de berörda ståltillverkarna.

Stora avvecklingsplaner

EG har vidare lagt fram ambitiösa planer på hur en avveckling av de nationella subventionerna till stålindustrin ska vara genomförd till 1985. Särskilt från västtyska stålbranschens sida pekar man ivrigt på hur konkurrerande tillverkare från andra europeiska länder kraftigt gynnas av subventioner, som västtyskarna får vara utan. Försäljningspriset på ett ton stål kan således vara dumpat med närmare 400 mark till följd av statliga tillskott. Sedan 1975 anser sig den västtyska stålindustrin ha räknat ut att EG-regeringar utom «Västtyskland pumpat in inte mindre än 80 miljarder mark i sina nationella industrier. Kan detta gigantiska subventionssystem avvecklas före år 1985?

Att den västeuropeiska ståltiliverkningen är särskilt hårt drabbad av den rådande internationella lågkonjukturen förklaras av att en förskjutning inom världsproduktionen av stål från Västeuropa och Nordamerika till Asien och Östblocket samtidigt ägt rum. Ärsproduktionen 1981 var i ton räknat nära nog jämförbar med ”det sista goda året” under 1970-talet (1974) - 706 respektive 704 miljoner ton. Västeuropas andel hade dock minskat till 159 miljoner ton (1974 187), Nordamerikas till 124 (146), medan produktionen i Asien ökat till 170 (153) och i Östblocket till 207 (185).

Som en sista anledning till den nu rådande ekonomiska dramatiken inom de västtyska stålkoncernerna anföres en kraftigt minskad efterfrågan under fjolårets sista månader. Klöckner anses under sista kvartalet 1982 ha förlorat 150 miljoner mark och under 1983 arbeta med en ”förlusttakt” på 80 miljoner mark per månad eller två och en halv miljon per dag…

17