Öppenhet & meddelarfrihet
av Emily von Sydow Forum 1996-06-07, sida 34, 13.06.1996
ao 2 Xx O LL Ö I L Öppenhet
Fintana och Sverige fortsätter att vara öppenhetskämpar i EU. Finland lämnade in ett förslag till ändring av EU:s grundlag genom Ingvar $. Melin, sin ledamot i den s.k. reflexionsgruppen, som förberedde regeringskonferensen under höstmånacderna.
Det limnades in utan vidare konsultation med Sverige och Danmark. Eftersom detta förslag av någon anledning inte var gott nog, lämnade Sverige in ett nytt, framför allt ett eget, förslag till den nya grupp. som förbereder utrikesministrarnas beredning av regeringskonferensen.
Den svenske förhandlaren, statssekreterare Gunnar Lund, kunde inte på rak arm säga hur det svenska förslaget skilde sig från det tidigare finländska, men han förmodade att de låg ganska nära varandra.
Det finns en viktig skillnad mellan det svenska och finländska förslaget. I det svenska föreslås nämligen något enormt radikalt med EU-mått mätt: ett slags meddetarfribet, som alltså skall ge tjänstemän möjlighet att informera journalister om EUinstitutionernas arbete, utan att för den skull jagas med blåslampa och utsättas för räfst och rättarting.
Meddelarfriheten är egentligen något ganska oerhört, nämligen att tjänstemän kan uttala sig fritt och anonymt om de vill, och att det är brottsligt att efterforska källan. Här är det däremot inte lika fiffigt för tjänstemän att uttala sig, även om man, när man känner systemet en smula, lätt kan dechiffrera vem det är som har lämnat upplysningar till en artikel.
— Systemet här i huset, Madame, är att det är presstalesmannen, som uttalar sig, förklarade nyligen en kylig sekreterare till mig, när jag sökte en tjänsteman i Erkki Liikanens kabinett.
Kodordet, som gör att man kommer förbi dylika grindvakter, är att säga att man ringer på vägnar av — ”de Ia part de” — presstalesmannen. Sesam!
Viden öppenhetsdiskussion som nyligen hölls i Bryssel med Nordiska kvinnonätverket, kommenterade en dansk kommissionsanställd att det inte var så helt enkelt med meddelarfrihet i EU — Vi är 15 länder, som man måste ta hänsyn till och det som är fullständigt okomplicerat i ett land, kan vara en jätteaffär i ett annat. Vi måste hålla oss till en sanning, förklarade hon. Och vi stirrade storögda på henne, men visst är det begripligt.
Danskan hade varit med förut. Häromda Emily von Sydo gen talade jag med en mycket högt uppsatt tjänsteman ikommissionen,som också hade deltagit i medlemskapsförhandlingarna. Han förklarade att EU hade gjort ett gigantiskt politiskt misstag, när man gjorde stor affär av öppenheten och därmed skapade en stor misstänksamhet i de nordiska länderna mot Bryssel — I stället skulle man ha låtit det glida förbi och nicka instämmande till förslag, som kanske låter hårresande för en EUtjänsteman, men som hade failit helt klart på plats, när systemet väl hace inlemmats med vårt eget, Också i Sverige och Finland förs internationella förhandlingar inför lyckta dörrar.
Han fortsatte med att berätta hur vanvettigt ilskna eurokraterna var, när danskarna beslutade att etablera sin parlamentariska kommitté — EU-uudvalget — som en demokratisk kontrollstation av EU ”Inga beslut skulle kunna fattas. All förhandlingsförmåga skulle försvinna” sade man då, men inte. Det har fortsatt som förr, men danskarna har fått lite mer att granska, med all rätt, berättar denne centralt placerade tmaktperson i EU-systemet.
Vår nordiska öppenhetsfernissa har också fått sig en rejäl spricka i lacker, sedan avslöjandena om norska sikkerhetspolitiets intima samarbete med arbeiderpartiet och med telefonavlyssning av kreti och pleti, som inte passerade något slags hygglighetsnorm, enligt AP:s regelbok.
Det är ett under att Norge, som ofra framställs som ett slags självständigt närdemokratiskr paradis,har kunnat undvika dålig publicitet iinternationell press kring denna gräsliga skandal, som inbegriper en grundmurad misstänksamhet mot de egna medborgarna. Man kan bara imponeras av det norska utrikesministeriets skickliga pressfolk, som har lyckats avstyra detta och i stället koncentrera sig på arrangemanget runt eurovisionsschlagerfestivalen.
Motsvarande händelse i Frankrike eller Italien skulle ge upphov till förnumstiga nickar från oss nordbor om att de är ju inga riktiga demokrater där nere,
Det är skönt att vi då kan leva upp till vårt rykte på vissa områden. Kommissionär Liikanens attack av sitt budgetgebit hör till de mer påfallande kursändringarna här nere. Han har också stöd av några pedantiska svenskar på sitt andra gebit, nämligen personalfrågorna. Efter bara några måna ”Systemet här i huset, Madame, är att det är presstalesmannen som uttalar sig, & meddelarfrihe ders tjänst i kommissionen, kommenterade denne nitiske tjänsteman, att det var gräsligt med alla dessa fördelar som eurokraterna har, som ”inte betyder något isak, men som är så tunga att administrera”.
H an föreslog bland annat, att kommissionen — efter att ha rekommenderat i otaliga grönböcker om miljö och transport att medlemsländerna bör prioritera kollektivtrafiken — art den fria bensinkvoten för EUtjänstemän borde slopas. “Istället kunde de få ett kort på tunnelbanan”, sade stackarn, som uppenbarligen hade mycketatt lära. Det är ungefår som att säga till finländska statstjänstemän att de bör sluta med sauna, eftersom det är slöseri med värmeenergi. Det kommer inte att tas väl upp, när det förslaget presenteras i kommissionen.
Kommissionstjänstemännens saftiga löner och tillägg är ett känsligt kapitel, mycket mer så, sedan de egalitärt sinnade nordiska länderna har kommit med i EU. Delvis beror detta på att statstjänstemän i Finland och Sverige tjänar förhållandevis mycket mindre än övriga tjänstemän också i andra länder. Men de höga lönerna har en historisk orsak. När man rekryterade till kommissionen för drygt 40 år sedan, visste man inte vad man gick till och om man skulle ha kvar sin plats om några år. Jacques Delors försvarade också de höga lönerna (det är lättare för en elitistiskt sinnad publik som den franska) med att man måste kunna rekrytera de bästa till kommissionen och då får man konkurrera med industrins topplöner.
Liikanen försökte också ransonera bort kommissionärernas chaufförer, men det gick inte så bra. I dag har kommissionärerna en självklar rätt till chaufför och är det en fiffig person, kan man gå så långt som Ritt Bjerregaard, den danska socialistiska kommissionären: Efter att ha varit missnöjd medl hur den tilldelade chauffören hittade i Bryssel, fick hon en dag åka med Colette Feschs chaufför. Flesch är generaldirektör på informationsdirektoratet i kommissionen och en bestämd dam, men inte mer än att hon var tvungen att vinka farväl till sin chaufför, som Bjerregaard har fört över till sitt stall utan vidare spisning.
Det är sådana historier som inte gör att EU blir lättare art svälja för EU-medborgarna, men som samridigt gör arbetet som observatör så oändligt mycket intressantare.
FORUM NR 6-7/96