Penningpolitiken är inte vad den varit

av Richard Brander Forum 2020-08, sida 26, 22.09.2020

Förr i tiden – det vill säga före finanskrisen 2008 – var penningpolitik inte så invecklat. Europeiska centralbanken definierade prisstabilitet som en inflation på under, men nära, 2 procent. I stort sett fungerade allt som det skulle under den europeiska valutaunionens första decennium. Prisutvecklingen var ganska stabil. Genom att höja eller sänka priset på kortfristig centralbanksfinansiering till bankerna kunde ECB-rådet påverka marknadsräntorna. Högre marknadsräntor innebar att den ekonomiska utvecklingen dämpades, och därmed sjönk trycket på priserna i euroländerna. Och vice versa om inflationen var alltför låg i förhållande till prisstabilitetsmålet.

[caption id=“attachment_131864” align=“alignright” width=“200”] Richard Brander är pol.dr,
senior kommunikationsexpert på Finlands Bank[/caption]

Penningmarknaden fungerade utifrån tre centrala antaganden: centralbankerna kunde påverka de korta marknadsräntorna; de korta räntorna påverkade på önskat sätt övriga räntenivåer; och centralbanken kunde bestämma en lämplig nivå för styrräntan så att målet om prisstabilitet förverkligades. Finanskrisen, den europeiska skuldkrisen och nu senast coronapandemin har ställt detta på ända.

Pressade marknadsräntor. För att undvika en finansiell härdsmälta 2008 övergav Eurosystemet begränsningarna för hur mycket kredit som lånades ut till banksystemet. Marknadsräntorna – de i Finland mycket välkända euriborräntorna – pressades ned genom ”fastränteanbud med full tilldelning”, vilket innebar att bankerna fick låna hur mycket pengar som helst av centralbanken så länge de hade fulla säkerheter. Åtgärden – som fortfarande är i kraft – byggde på en modell utarbetad av Tuomas Välimäki, som numera är medlem i Finlands Banks direktion.

Sedan finanskrisen har volymen av centralbanksfinansiering bestämts av bankernas efterfrågan på pengar, som i sin tur styrs av priset på finansiering (styrräntan) och tillgången på säkerheter. Också den stramare regleringen av banksektorn och oviljan till risktagande har påverkat efterfrågan.

Den europeiska skuldkrisen spädde 2010–2012 på problemen genom att finansieringskostnaderna för små- och medelstora företag i krisländerna sköt i höjden. De stora skillnaderna i räntorna på statsobligationer mellan olika länder speglade oron för valutaunionen EMU:s framtidsutsikter. Trots den lätta penningpolitiken var marknadsräntorna envist höga i flera länder i speciellt Sydeuropa.

Till råga på allt hotades euroområdet av en deflationsspiral, trots att ECB:s styrränta sänktes till noll, och till och med under noll. I praktiken har räntan på bankdepositioner för vanliga kunder ändå inte blivit negativ i någon större utsträckning, eftersom det skulle locka folk att hålla sina pengar i kontanter i stället för depositioner.

Livlig handel med värdepapper. Centralbankerna i euroområdet gjorde förändringar i sin verksamhet under finanskrisen och den europeiska statsskuldkrisen genom att utöka den penningpolitiska verktygslådan. Långfristig och riktad finansiering till bankerna infördes, omfattande värdepappersköp inleddes och framåtblickande vägledning om styrräntorna togs i bruk.

Den framåtblickande vägledningen innebär att centralbanken kommunicerar hur styrräntan kommer att utvecklas i framtiden. Om Eurosystemet på ett trovärdigt sätt lovar att hålla styrräntan låg tar det sig uttryck i en lindring av finansieringsförhållandena.

Efter coronapandemins utbrott har Eurosystemet, och Finlands Bank som en del av Eurosystemet, fortsatt att införa nya penningpolitiska åtgärder för att förebygga en störtdykning i ekonomin och instabilitet på marknaden. Omfattade köp av värdepapper, både av statsobligationer och av den privata sektorns skuldförbindelser, har pågått sedan 2015 och utökades nu ytterligare våren 2020. Inom ramen för det nya programmet kan värdepapper för 1 350 miljarder euro köpas.

Förmånliga räntor. Eurosystemet lånar nu dessutom ut pengar till bankerna för upp till fyra år och räntevillkoren är mycket förmånliga. Förutsättningen för den allra förmånligaste finansieringen är att bankerna ökar sin utlåning till realekonomin. Dagens penningpolitik kan förefalla invecklad, men målet är klart: I ekonomiska kriser handlar centralbanken kraftfullt för att säkerställa prisstabilitet samt hållbar ekonomisk tillväxt och sysselsättning.