Pensionspengarna tillhör inte staten
Forum 1984-01, sida 05, 18.01.1984Pensionspengarna tillhör inte staten
TVÅ ARBETSGRUPPER inom finansministeriet utredde under hösten i tysthet arbetspensionsanstalternas kreditgivning, och kom med förslag som fått både näringslivet och fackföreningsrörelsen att stämma upp ett ramaskri. Uppståndelsen är befogad av både praktiska och principiella skäl.
Den ena arbetsgruppens förslag går i huvudsak ut på att skärpa villkoren för arbetspensionsystemet och återlåningen inom detta genom högre kontantandel för avgifterna, och högre räntor samt kortare lånetider för återlånen. Den andra gruppen går längre och anser att en del av pensionsmedlem automatiskt borde ställas till den offentliga sektorns disposition genom placeringar i obligationer eller bostadsproduktion.
Som motiv för den föreslagna inblandningen har man dragit fram behovet att trygga det lagstadgade arbets Bättre tider
DEN TRADITIONELLA prognospane; len i detta nummer av Forum är enig i sin bedömning att vi detta år får uppleva en högkunjunktur, mätt enligt den nuvarande långsamma tillväxtperiodens måttstock. Bedömningen är inte oväntad, men glädjande då den framförs av ekonomiska experter representerande en bred skala av vårt lands intressegrupper.
Så väl bäddat är det emellertid inte för högkonjunkturen att vi helt kunde slå oss till ro och avnjuta den. Åtgärderna i samhällsekonomin har fort farande en central inverkan på uppsvinget.
pensionssystemets förmåga att stå för sina åtaganden. Motivet är politiskt väl valt, eftersom trygga pensioner står i allas intresse, men stämmer inte överens med verkligheten. Försäkringsbolagens placeringar regleras redan nu av lagstiftning och övervakas av myndigheterna. Trots en viss automatik vid återlånen är dessa trygga placeringar med goda garantier, vilket visas av de mycket små kreditförluster som uppstår.
Återlånen är ganska billiga pengar för företagen, men detta betyder inte att det skulle finnas naturligt utrymme att skärpa lånevillkoren. Just genom återlånen har kostnadseffekterna av det dyrbara arbetspensionssystemet kunnat förbli rimliga för företagen, eftersom belastningen periodiceras under en lång tid. Detta var en av anledningarna till att arbetspensionssystemet accepterades i sin nuvarande ut Då det ena av de två tunga instrumenten i samhällsekonomin, statsbudgeten, nu är färdig, riktas blickarna mot det andra, arbetsmarknadsuppgörelsen. Hur den utformas, och om arbetsfreden kan bevaras, avgör om vi till fullo kan utnyttja högkonjunkturen eller inte.
Alla argument talar för en måttlig, eller helst stram uppgörelse mellan arbetsmarknadsparterna. Trycket att nu då utsikterna är goda mäta ut så mycket förmåner som möjligt är dock stort, och ökas av vissa gruppers känsla av att ha blivit efter i den relativa löneutvecklingen.
sträckning. Skärper man villkoren skadas en av grundstenarna i hela systemet. Volymen av den finansiering som arbetspensionsanstalterna står för är också så stor, att störningar i systemet får avsevärda effekter på näringslivet. Kanaliseras dessutom en del av medlen till att täcka underskottet i den offentliga ekonomin i stället för till produktiva investeringar blir följderna ännu värre. Förslaget att tvångsplacera en del av pensionsmedlen inom den offentliga ekonomin är också principiellt förskräckande. Det antyder ett tänkesätt att statsmakten automatiskt skulle ha rätt att ta för sig av alla förmögenhetsanhopningar i landet, oavsett hur de uppkommit och vem de tillhör. Tar vi även i detta avseende exempel av Sverige, där man tillspetsat skämtar att alla pengar tillhör staten, som sedan låter medborgarna behålla en del för eget bruk? ”
Eftersom frågan varför igen löntagarna skall visa måttfullhet och vara återhållsamma säkert igen kommer att ställas är det skäl att åter påpeka det enkla svaret: för att lönerna är det överlägset största elementet av bruttonationalprodukten, närmare hälften. Återhållsamhet på alla områden är nödvändig, men hjälper inte mycket om den största delen inte är under kontroll.