Peter Pirre Wallenberg avgår
16.01.2015Vid 89 års ålder avgår Wallenberg formellt som ordförande i familjestiftelserna, de som genom årlig miljarddonation är skattebefriade och bidrar till att familjen kan behålla makten i sitt omfattande företagsimperium. Första gången han uppträdde för oss några ekonomijournalister var 1983 i Washingguyton då vi skulle träffa president Reagans finansminister Donald Reagan i samband med 200 årsjubiléet av de svensk-amerikanska handelsförbindelser.
Pappan Marcus Wallenberg hade avlidig t året innan och Peter W var inte särskilt välsedd i näringslivet, inte heller tidigare av hans far. Allmänt tippades att Volvochefen Pehr G Gyllenhammar skulle ta över efter den avlidne MW, Volvo hade ju av honom redan fått köpa 25 procent av Pirres älsklingsbolag Atlas Copco och Stora Kopparberg.
I Washington stegade Electrolux-chefen Hans Werthén fram liksom Curt Nicolin i ABB och ett tiotal ytterligare av de ledande svenska företagscheferna och hälsade som välkammade skolgossar på finansminister Regan. Peter W kom fram och fick en stor kram av finansministern, som tidigare varit chef för den över världen kända bankirfirman Merrill Lynch. Jag tyckte mig märka att Pirres anseende stärktes betydligt efter detta bland hans svenska direktörskollegor som sedan slöt upp bakom honom. Året efter köptes Volvo ut ur Wallenbergsfären och Pirre har sedan dess till idag varit obestridlig ledare med sista ordet.
När han för drygt tre år sedan skulle hålla sitt som de sades sista anförande ”Från gruvkarl i Sydafrika till internationell finansman” inträffade följande, vilket jag skrivit om i en krönika på Sydsvenskans ledarsida, men först lite bakgrund:
För två år sedan var det dags igen. Swedbank var riktigt illa ute, krisrykten cirkulerade om SEB efter stora förluster i Baltikum.
Jag frågade då Peter Wallenberg, sfärens ålderman som fortfarande underställs alla riktigt stora beslut, hur han fördelade skulden för att SEB två gånger under hans tid varit i gungning. Jag gav honom fyra möjligheter:
Världskonjunkturen, svensk ekonomisk politik, bankens anställda direktörer och Wallenberg själv.
”Det där sista kan du stryka, haha.”
”Men hur fördelar du skulden, orsaken?”
”Shit happens”, blev svaret som jag tre ytterligare gånger försökte få honom att artikulera. Samma svar gång på gång, saker bara händer.
Så kanske det är. Inte ens de allra mäktigaste makthavarna känner något ansvar. Men om de inte har något eget ansvar, utan allt som går snett är andras fel, eller ingens – då finns ju ytterligare argument för att de inte ska ha tiotalet miljoner i lön och bonus när de ökar utlåningen som sedan ger baksmälla.
Aktierna i SEB och Swedbank är nu värda bara cirka en tredjedel av noteringarna för mindre än fem år sedan. Pensionsspararna drabbas av den största värdeminskningen.
Men vi får skylla oss själva eftersom vi låtit bankdirektörerna hållas. Vi hade ju kunnat avsätta dem om vi bara orkat sälja andelarna och köpt egna aktier, därefter tillsammans agerat på bolagens stämmor. Istället är det gatudemonstranter på Wall Street i New York och annorstädes som står för det högljudda motståndet, vilket knappast kommer att leda någon vart. Sådan är kapitalismen.